2 nov. 2012

rikitikitavi

Rikitikitavi (pocket)

Redan femtio sidor in i boken är det omöjligt att inte leta upp en Spotifylista med Edith Piaf och låta hennes röst och hennes sånger bilda kuliss till läsningen av Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi. Faktum är att jag närmast slukar boken. Kan inte fatta att den är så bra. Med nästan löjlig exakthet dånar Hymne A L'Amour ur mina högtalare samtidigt som Rikard tillbringar sin första natt med Kjell och allt blir så stort även för mig som läsare. På samma sätt vill jag ibland bara gråta och sjunga Mon Dieu tillsammans med Rikard när ännu en kärleksrelation tar slut.

Boken handlar dock om så mycket mer än Rikards kärleksrelationer (och om så mycket mer än hans karriär). Boken skildrar hans föräldrars liv tillsammans. De judiska inslagen i släkten. Rikards förlamande rädslor som barn, en rädsla som nästan tar över hans liv emellanåt. Han är rädd för allt tycks det. Det är också en skildring över ett Sverige som var och ett Sverige som är. Det är framtidslöften i nybyggda Stockholmsförorter och maxitegelvillor i Karlstad med allt som dessa symboliserar. Det låter så stort på framsidan med "en folkhemsberättelse" men det är precis vad det är till stora delar och Wolff lyckas mycket bra med att beskriva hur Sverige förändras från 1950-talet till nutid. Här ser vi också hur människor krisar bakom gardinerna. "Pappa är uppe och går igen" heter det, ibland med Cullbergs Kris och utveckling i handen. Rikard krisar på andra sätt, men visst krisar han. Det gör vi väl alla.

Här finns också inslag som vi känner igen från Jonas Gardells bok. Klubbarna för de homosexuell i Stockholm, glåpord som slängs efter de homosexuella. Rädslan för AIDS. Människor som dör. Wolff tänker sig inte alltid för, går på HIV-kontroller regelbundet. Och han blir kär, både före och efter HIV och AIDS, både för och efter bromsmedicinerna. För detta är en bok om kärlek. Om kärlek inom familjen, mellan mamman och pappan, mellan Rikard och hans föräldrar, mellan Rikard och ett antal män. Mellan Rikard och hans dotter. Ett barn som har får tillsammans med Stina Gardell och som avslutar boken. Livet ljusnar för Wolff. Jag ler.

6 kommentarer:

  1. Ja, visst måste man ha en Piaff-låtlista i bakgrunden till Rikitikitavi! :)

    Jag gillade också hans sätt att teckna Sveriges förändring, och kommer bära med mig den här boken länge, länge.

    SvaraRadera
  2. Visst är det en bok att bära med sig. Klart oväntat!

    SvaraRadera
  3. En bok som jag funderat på att köpa!

    SvaraRadera
  4. fin beskrivning av innehållet och läsupplevelsen! nu minns jag hur mycket jag gillade den, t.ex. den stormiga passionen i början (en av dem), "vi slogs i Skara, vi slogs i Stockholm, vi slogs i Berlin" nånting

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ja! Jag älskade också "Vi slogs"-meningen! Så mycket passion (och viss igenkänning ...)!

      Radera