två gånger frame

Janet Frame var en okänd författare för mig fram tills Excess gav ut två av hennes böcker Ansikten i vattnet och Doftande trädgårdar för blinda. Språket är fantastiskt, jag njuter av formuleringarna, men ... jag kommer aldrig riktigt in i någon av berättelser vilket känns märkligt och lite tråkigt.

Ansikten i vattnet är en slags dokumentärroman om Frames år på mentalsjukhus under 1940-50-talen på Nya Zeeland . Även om jag inte helt orkar ta mig in i skildringen finns det saker som stannar kvar, som ångestskriken vid elchockerna och de hierarkier som fanns på mentalsjukhusen. Olika avdelningars speciella stämningar och hur vissa avdelningar inte visas upp vid "fint besök". De inte alltid så trevliga sköterskorna som på något sätt bekräftar min bild av hur mentalsjukhusen fungerade på den här tiden. Tyvärr orkade jag inte läsa ut den, eftersom jag aldrig riktigt kom in i boken , men jag är glad för att jag läst så mycket som jag gjorde.

Även om jag inte själv blev helt såld på Frame så rekommenderar jag Ansikten i vattnet till alla som vill läsa mer om livet på mentalsjukhus under den aktuella tiden. Det är ett skickligt skrivet tidsdokument och en påminnelse om hur vi inte vill att vård av psykiskt sjuka skall gå till.

Doftande trädgårdar för blinda (en underbar titel!) påbörjade jag, men kom inte särskilt långt. Tror att jag skall spara den till ett annat tillfälle. Två Frame på rad blir för mycket.

(Rec.ex från Pocketförlaget/Excess)