30 sep. 2012

skugga-baldur

Skugga-Baldur : En folksaga (inbunden)

Vi är några på jobbet som bokcirklar och den här gången valde vi att läsa den isländske författaren Sjón och hans bok Skugga-Baldur. Helt ärligt så förstod jag mycket lite av den. Några hade förstått handlingen lite bättre och sammanfattade den väl för de av oss som inte riktigt hade hängt med. Det har ju sina fördelar att prata om böcker man läst! :)

Personligen fastnade jag istället för språket i boken. Jag struntade faktiskt i om jag förstod handlingen eller inte. Den framstod mest som en surrealistisk dröm om kärlek och hämnd för mig, men språket med sin karghet och fåordighet imponerade på mig. Av bokens tre delar är det den första delen jag finner mig mest fångad av. Det är något väldigt speciellt med samspelet mellan mannen, Baldur, och den blå fjällräven. Det är inte en jaktscen utan mer en symbios som växer fram och det är här som Sjóns typ av språk passar perfekt. Det blir som en del av det snötäckta landskapet och jag njuter i fulla drag.

sista inlägget om bokmässan - jag lovar!

Bok & Bibliotek

Två dagar på mässan var helt perfekt för min del. Ägnade torsdagen åt att gå omkring på mässgolvet, bläddra i böcker, köpa böcker, drack en kaffe eftersom det faktiskt gick att få en sittplats. Så lugnt och stressfritt det är på torsdagen jämfört med lördagen!  Kände mig ändå mycket nöjd framåt 17.00 då jag lämnade mässan för att ta en fika med min brorsdotter som jag träffar alldeles för sällan. 

   
På fredagen hade jag seminariekort så jag hade bokat in ett antal olika seminarier. Felicia Feldts seminarium överraskade mig positivt och efter att ha hört lite om hur hon växte upp med bland annat nitton flyttar på arton år och en stark flockmentalitet vill jag faktiskt läsa Felicia försvann. Höjdpunkten bland seminarierna blev annars Jenny Jägerfelds och Jenny Valentines samtal om att skriva ungdomsböcker. Det var avspänt och underhållande men samtidigt tänkvärt. Gillade särskilt Valentines inställning när det gällde vad man kan skriva om. Medan Jägerfeld aktade sig för att avsluta alltför mörkt och gärna ville ha in det hoppfulla, tyckte Valentine att det inte var lika viktigt och att unga människa kämpar och hanterar livet precis som vi vuxna tvingas göra och därför bör man inte förutsätta att de inte kan läsa om en viss typ av beteenden eller att de inte klarar av en viss typ av slut. Bra inställning tycker jag som kan finna det där med att allt ordnar sig lite irriterande i ungdomsböcker.  

Hade min bloggbohemen-knapp på mig under båda dagarna, men får väl erkänna att jag fega ur när det gällde att presentera mig. Hejade på Bokbabbel (och kände mig klart starstrucked!) och på Nilma, men när det gällde att presentera mig för förlagen drabbades jag av tunghäfta. Hoppas dock att något förlag noterade min knapp för de sneglade i alla fall på den och vissa log lite igenkännande. 

Nöjd och glad känner jag mig efter mässan och nästa år ska jag jobba på att bli lite mer social med alla er andra bloggare (svårt att lämna den halvanonyma tryggheten ibland) och förhoppningsvis även då vara där i två dagar. Tema Rumänien nästa år - okänt land på många sätt för min del. Kanske dags att börja kolla upp rumänska författare redan nu.

En bokkollektion från mässan

Alla utom Jägerfeld är nya författarbekantskaper för mig. Alltid roligt!

Jag är ingen poesiälskare, men just persisk
 poesi av diktare som Hafez tilltalar mig.


Det är ju nästan omöjligt att motstå novellerna från Novellix!

Ett tydligt tecken på Bokmässepsykos. Varför har jag köpt en bok om löpning? 
För att Martina Haag är så himla trevlig och hade så söt klänning? För att jag
 fick den signerad?  Nåja, gillar ju Haags humor så boken kommer säkert att
 underhålla mig.

Rikard Wolff är en av mina favoriter. Murakami - ja, jag får väl ge trilogin en chans även om jag inte 
vill läsa trilogier. Lövestams bok verkar otäck men mycket läsvärd. De andra är nya bekantskaper. 

29 sep. 2012

Soffläge

Tar en pausdag och försöker samla ihop mina intryck från Bokmässan. Slappar i tv-soffan, lyssnar på regnet mot rutan, bläddrar i Books & Dreams, dricker kaffe. Låter hjärnan, fötterna och ryggen vila upp sig. Njuter också lite av tanken på att slippa trängas med alla människor på mässgolvet. Torsdag och fredag satsar jag på även nästa år!

28 sep. 2012

Hej då, Bokmässan!

Trött och mycket nöjd med årets mässa sitter jag nu på tåget hem tillsammans med lika trötta och nöjda kollegor. Precis innan det var dags att åka hem hörde jag lite kort på Erlend Loe som läste ur sin nya bok som verkar riktigt rolig. Direkt efter Loe klev Linn Ullmann in i montern, men jag hann inte lyssna tyvärr.

Bokmässan direkt del 8

Om ett par minuter är det dags för det seminarium jag sett fram allra mest mot - Arabisk vår för kristna och kvinnor. Lite äntligen-känsla faktiskt!

Bokmässan direkt del 7

Långt därnere pågår ett mycket intressant samtal där Jenny Jägerfeld och Jenny Valentine pratar om att skriva ungdomsböcker.

Bokmässan direkt del 6

En favorit som alltid dyker upp!

Bokmässan direkt del 5

Fredag betyder seminarier. Har slagit mig ner i sal F5 för att lyssna på seminariet om den omtalade boken Felicia försvann och det är väl bara att erkänna att det är min inre skvallertant som fått mig att gå dit. Kanske kommer jag till och med att vilja läsa boken efter seminariet?

27 sep. 2012

Bokmässan direkt del 4

Alltid lika roligt att åka upp till plan 2 och titta ut över folkmassan. I havet av människor finns även några kändisar som Anne Lundberg, Björn Hellberg och Lasse Berghagen. Efter fem timmar på mässan har jag dock inte sett Jan Guillou en enda gång. Måste vara rekord! :)

Bokmässan direkt del 3

Pausar på Forskartorget och lyssnar på Carina Sjöholms föredrag Litterära resor - en växande marknad. Kanske jag någon gång ger mig ut på en resa med bok/film/författare som utgångspunkt.

Bokmässan direkt del 2

Skulle inte shoppa, bara titta ... Förstår faktiskt inte alls vart de där påsarna jag bär omkring på kommer ifrån ... Packar ner innehållet i ryggsäcken istället ... Syns inte, finns inte ... :)

Bokmässan direkt del 1

Desperat kvinnna i monter plockar fram sin mobil, vänder sig till kollegan och säger "Måste få veta vad fan som händer med Nesser!"

Bokmässan är i full gång!

26 sep. 2012

Redo för mässa!


Mitt survival kit till Bokmässan:

Vatten - luften, värmen, folkmassan; allt detta gör vatten till ett måste.

Huvudvärkstabletter - vid minsta tendens blir det en Ipren för jag tänker inte låta huvudvärk förstöra mässupplevelsen.

Proteinbars/Dietbars - tycker inte om att köa alltför många gånger så dessa är en livlina när hungersuget börjar komma. Dessutom är de goda!

Skavsårsplåster - hoppas jag verkligen slippa använda, men vis av erfarenhet ...

Entrébiljett - ja, annars kommer jag ju inte in imorgon på mässan (och att köpa en ny verkar ju minst sagt onödigt ...)

Seminariekort - ser fram emot en mängd intressanta seminarier under fredagen.

Knappen - så att ni vet att det är jag som är bloggbohemen! :)

Anteckningsblock - alltid bra att ha i väskan för vem vet när man behöver gör en liten anteckning eller kanske skriva upp en mejladress?

Penna - för att kunna gör de där små anteckningarna i anteckningsblocket ...

Nagellack - mer glamorös än så blir jag inte, men jag älskar nagellack!

En bok - ja, jag vet, mässan kryllar av böcker ... Men om utifall att jag inte köper någon kan det ju vara bra att ta med en ... Excessformatet är ju dessutom litet och behändigt!

Kontanter - ni vet, kön till mässans bankomater är inte rolig ...

Allt packas ner i en min gamla trotjänare till ryggsäck, på fötterna sätter jag gå-vänliga skor och tänker på att välja bekväma och svala kläder.

Då så - nu kör vi! Hoppas vi ses i vimlet!

25 sep. 2012

det dyrbara

Det dyrbara (inbunden)

Linn Ullmann - som jag har väntat! Det var med skräckblandad förtjusning som jag började, närmast försiktigt,  att läsa Det dyrbara. Tänk om den inte skulle leva upp till mina förväntningar? Men, det gjorde den - så klart! Det är ju ändå Linn Ullmann vi pratar om!

Ullmanns styrka ligger i personskildringen, i hur hon låter oss ta del av detaljer i personernas tankevärld. I Det dyrbara utgår handlingen från en författare med skrivkramp, Jon Deyer. Del tre i hans trilogi blir aldrig klar och hela hans författarskap liknar allt mer ett spel för gallerierna. Samtidigt faller hans familj sönder. Hustrun Siri, som jag helt ärligt har väldigt svårt för att tycka om, försöker känslomässigt hantera makens otrohetsaffärer men det bubblar under ytan. Deras dotter Alma blir allt mer oregerlig ju mer tonåring hon blir, medan dottern Liv för stå tillbaka.

Jag upplever det som att alla personer i boken är vilsna. De bär på så mycket från tidigare i livet, så mycket som är ouppklarat. Mest tydligt blir det i skildringen av Siri och hennes mor, Jenny, den kända bokhandlerskan på Mailund, som varit alkoholiserad och nu, när slutet av livet närmar sig, åter börjat dricka. Jenny som aldrig kommit över sonen bortgång och som klandrar Siri för det som hände.

Även om söndringen tycks ha pågått under betydligt längre tid än de år som boken utspelar sig under, är det barnflickan Milles försvinnande som är starten för sönderfallet. Fram tills dess gick det på något sätt att hålla ihop sig själv, hålla ihop familjen, planera födelsedagsfest, tro på sitt författarskap. Efter faller allt långsamt sönder och det är här som Ullmanns skicklighet i att väldigt precist skildra en människa, få oss läsare att bli en del av den människans värld, kommer bäst till uttryck.

Mitt i allt trasigt finns det ändå ett humoristiskt stråk i boken och det behövs för annars hade det här kunnat förvandlats till en alldeles för tung bok. Nu är den istället riktigt, riktigt läsvärd, om än med ett aningen långsamt tempo, och jag hoppas så att det inte skall dröja lika många år innan nästa bok av Linn Ullmann kommer.

(Rec.ex. från Albert Bonniers Förlag)

24 sep. 2012

tematrio - norden på bokmässan



Bokmässan hägrar och hela bokbloggsvärlden, inklusive jag själv, laddar och planerar, så självklart handlar även veckans tematrio om ett bokmässerelaterat ämne.

Berätta om tre favoriter från Norden - författare eller böcker.

Ja, här får jag väl säga att jag först drabbas av lite dåligt samvete. Har inte alls specialläst nordisk litteratur inför mässan, men visst har jag väl läst en och annan nordisk författare genom åren så här kommer en trio.

1. Vi börjar med norskt och aktuellt - Linn Ullmann. Imorgon kan ni läsa vad jag tycker om hennes senaste bok, Det dyrbara. Missade ni Babel i söndags, där hon medverkade, så är det värt att se intervjun via SVT Play.

2. Norskt igen - Tore Renberg. Han har skrivit en serie böcker om en ung man som heter Jarle. På svenska finns två av böckerna i serien utgivna - Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam. Läsvärda båda två.

3. Vi byter grannland och säger hej till en finsk författare - Kari Hotakainen. Har läst två av Hotakainens böcker, Löpgravsvägen och Isakskatedralen, och den svarta och ironiska humor som finns i speciellt Löpgravsvägen älskar jag.

intet

Intet (inbunden)
(Rec. ex. från Bazar) 

När jag igår kväll började läsa Janne Tellers Intet hade jag inte förväntat mig en sträckläsningskväll eftersom ungdomsböcker sällan har den effekten på mig. Igår glömde jag dock till och bort att gå och handla så dagens frukost blev väl rätt torftig ... men en starkt läsupplevelse kompenserar för det!

Intet är en ungdomsbok som handlar om vad som betyder något och om det över huvud taget finns något som egentligen betyder något. Den inleds med att Pierre Anthon i klass 7A, efter en insikt om alltings meningslöshet, bestämmer sig för att sluta skolan och klättra upp i plommonträdet varifrån han fortsätter tala om för sina klasskamrater att ingenting betyder något. De andra barnen kan inte hantera detta utan börjar träffas i den nedlagda sågen för att allt mer desperat samla ihop saker med betydelse och lägga dem på hög.

Det hela börjar relativt harmlöst med att barnen lämnar ifrån sig saker som sina favoritböcker och sina favoritsandaler, men snart trappas vad som har betydelse upp. Boken blir en tankeväckande berättelse om hur mycket man kan kräva att en annan människa offrar. Kan man ta någons oskuld och lägga den på den växande högen av betydelse? Kan man gräva upp någons begravda lillebror? Offra en kroppsdel?

Stundtals är det här en mycket obehaglig bok som samtidigt väcker så många tankar att det nästan känns tråkigt att inte ha någon att diskutera boken med. Boken är med andra ord som upplagd för läsning i skolan, för här finns en rad moraliska frågor som nästan måste diskuteras om barn/ungdomar läser boken. Jag har full förståelse för att den här boken sålt i stora upplagor.

Bokmässetips!
Tellers nya bok Om det var krig i Norden har också fått en del uppmärksamhet och den pratar Teller om på Bokmässan på söndagen. Tyvärr är jag inte kvar då, men om jag varit det skulle jag nog ha gått på detta seminarium:


Om det var krig i Norden

Datum & tid: söndag 30 sep kl. 14:00 - 14:45
Plats: K1
Arrangör: Lilla Piratförlaget, Se människan/Svenska kyrkan och Teskedsorden
Språk: skandinaviska
Kod: Sö1400.7
Seminarium, ingår i entrébiljetten.
Vad skulle du göra om det blev krig i Sverige? Den danska författaren Janne Teller har låtit det scenariot bli verklighet i sin bok Om det var krig i Norden. Europeiska unionen har brutit samman och Sverige förvandlas till diktatur med stormaktsambitioner. När kriget bryter ut flyr alla som kan till Mellanöstern. Bokens huvudperson, en 14-årig stockholmare, lyckas ta sig till Egypten där han försöker få uppehållstillstånd och asyl. Ett samtal mellan Janne Teller, tidigare ärkebiskopen KG Hammar och den norska författaren och tidigare justitieministern Anne Holt om tolerans och medmänsklighet och om att verkligen förstå varför människor flyr från sina hemländer.
Moderator: Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern.


23 sep. 2012

inte missa

Söndag kväll är lika med Babel och i kväll är en av mina favoritförfattare i studion - Linn Ullmann. Det missar jag självklart inte!


Foto: Agnete Brun

22 sep. 2012

Varför krångla till det ...

... när det här är allt som behövs för att göra en regning lördag helt perfekt?

21 sep. 2012

bokbloggsjerkan 21 - 24 september


Vissa veckor känner man sig lite extra mycket värd en ledig helg och då är det också skönt att den alltid lika roliga jerkan är lätt att besvara.

Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt etc. den här veckan.

Jag har fått ovanligt många rec.ex/läsex den här hösten och det är ju bara trevligt! Den här veckan har det kommit tre böcker med posten:

Intet av Janne Teller 

Nu jävlar! av Heidi Linde 

Fuskaren som försvann av Per Naroskin 

Tack Bazar och Norstedts!

19 sep. 2012

en läshörna, en läshörna, mitt drottningrike för en läshörna!

Just nu vill jag, precis som Bokbabbel, läsa så många olika böcker att det liksom inte blir just någonting alls läst. Kanske skulle det bli mer läst om jag hade en sån här fin läsplats hemma?


Det här skulle också funka alldeles utmärkt:


Kan också tänka mig det här:


Men i brist på platser som dessa tar jag min bok och sjunker jag ner i soffhörnet här hemma i lägenheten. Det funkar ju det med! :)

17 sep. 2012

tematrio - titelsiffror



Berätta om tre romaner eller noveller som innehåller siffror (eller antal) är veckans uppdrag i Lyrans tematrio.  Lite klurigare än väntat visade det sig, men här är min trio efter en del funderande.

1. En Agatha Christie-klassiker: 4.50 från Paddington. Miss Marple är i farten och löser ett mord som hennes väninna ofrivilligt bevittnar på ett förbipasserande tåg. Bra både som bok och i filmatiserad version med Geraldine McEwan i rollen som Miss Marple.

2. En annan av Christies klassiska böcker är En dos stryknin och här möter vi istället Hercule Poirot i rollen som detektiv. Egentligen föredrar jag Miss Marple, men just En dos stryknin tycker jag är en riktigt bra pusseldeckare.

3. Håller mig till deckaregenren idag och bok nummer tre blir 1222 över havet av Anne Holt. Lyssnar på den  just nu och tycker den är rätt bra hittills. Gillar upptakten med tåget som spårar ur och hur passagerarna tvingas till att stanna på Finse högfjällshotell på grund av det hårda vädret.

15 sep. 2012

Hanif, Wassmo och torktumlarludd

15 september är, tack vare Facebook, Ge bort en bok-dagen och självklart har jag gjort mitt för att sprida böcker till mina medmänniskor, eller snarare mina grannar. På vårt område finns en stor gemensam tvättstuga med tre tvättavdelningar och där hamnade två böcker från min bokhylla. En liten lapp med texten "Idag är det Ge bort en bok-dagen. Varsågod, boken är din!" satte jag fast på omslaget. Hoppas att någon kände att tvättstugebesöket blev lite roligare!

Jag gav bort Mangon som sprängdes av Mohammed Hanif och Flykten från Frank av Herbjörg Wassmo. Vilka böcker gav ni bort?

Mangon som sprängdes (inbunden)  Flykten från Frank (pocket)

bokbloggsjerka 14 - 17 september



Nu är det lite klurigare i jerkan igen ...

Vad är det som lockar dig att den genre/de genrer som du föredrar?

Jag vet faktiskt inte om jag har någon specifik genre som min favorit. Läser relativt varierat tycker jag, men visst det finns genrer jag undviker så då måste det finnas något som gör att jag föredrar det som de böcker jag faktiskt läser innehåller.

Jag vill gärna ha realism. Vissa rynkar på näsan åt köksbänksrealism, men det gillar jag. Om vi kombinerar realism och samtid så är det nog rätt stor chans att jag blir nyfiken på boken. Realistiska karaktärer är också att föredra. För uppenbara klichéer kan var störande i längden.

Det är ju också trevligt att kunna resa lite i världen med hjälp av böcker så böcker från andra länder och andra kultursfärer än Sverige intresserar mig (även om det under det senaste året varit lite dåligt med sådan läsning).

Lite spänning i vardagen behövs också ibland och då läser jag en deckare. Här föredrar jag svenskt för jag gillar att kunna sätta mig in i hur karaktärerna och miljön samspelar utan att egentligen behöva tänka efter. Deckare är avkopplingsläsning för mig.

Men, huvudanledningarna till att jag läser är, oavsett genre, att bli underhållen, att fly min egen vardag, att ta del av någon annans liv, att upptäcka och resa, att koppla av och i slutänden så tror jag att allt detta gör att jag också utvecklas som människa. Vad vore livet utan böcker!

13 sep. 2012

statusuppdatering

Just nu ...

läser jag: Det bästa av allt av Rona Jaffe (det går trögt, men det är inte bokens fel) och Rör mig inte! av Tahereh Mafi.

väntar jag: På Bokmässan så klart! Och på tid och energi till att läsa lite mer.

lyssnar jag på: 1222 över havet av Anne Holt. Min första Anne Holt och hittills gillar jag både boken och uppläsningen. På lördag lyssnar jag på andra avsnittet av Lundströms Bokradio.

tittar jag på: TV-program av det lättsammare slaget och tycker det är rätt skönt att koppla av i soffan. 

är jag nyfiken på: schlagerkören som jag skall börja sjunga i på tisdag nästa vecka

12 sep. 2012

Ut i skogen ska vi gå

Tillbringar förmiddagen i skogen och ser till så att eleverna inte springer vilse. Mellan varven hinner jag också läsa lite i en e-bok på telefonen och plötsligt inser jag hur bra det är med e-bok!

11 sep. 2012

Antiken revisited

Misstänker att kvällens belgisk/fransk/italienska film kommer att bjuda på en hel del Lysistrate-vibbar och det är ju aldrig fel!

10 sep. 2012

tro, hopp eller kärlek?

Tro, hopp eller kärlek? (inbunden)

En 17-årig svensk tjej i London. Vänner, fika, plugga, träna. Bor med mamma som ska skilja sig från Örjan och det blir minst sagt trasslig. Pappa Ceasar har en stor plånbok vilket har sina fördelar, men någon pappa har han egentligen aldrig varit. 25-årig snygging dyker upp på en fest, attraktionen är omedelbar. Ett intensivt och främst sexuellt förhållande inleds.

Ja, det är handlingen i korthet i Lina Forss ungdomsbok Tro, hopp eller kärlek?. Timmy, huvudpersonen, hamnar i en situation som nog är bekant för många, svårigheten att hålla kontakten med sina kompisar, att prioritera dem lika mycket, när en pojkvän kommer in i bilden. I Timmys fall är dessutom pojkvännen Liam mycket äldre, har ett fint jobb och är minst sagt kontrollerande. Jag finner honom mycket obehaglig faktiskt. Hans sexuella böjelser får Timmy att känna sig smutsig, men samtidigt kan hon inte motstå. Jag tycker det är bra att Forss skriver om detta, om hur svårt det kan vara att känna dubbla känslor inför sin sexualitet när man precis har börjat ha sex. Om hur svårt det kan vara att vilja säga nej, men samtidigt inte kunna motstå. Timmy förändras, mår inte bra. Det är för mycket hemma och för mycket med den märkliga relationen hon har till Liam och det vore konstigt annars. Vännerna och familjen finns dock där och hjälper henne på olika sätt.

Jag upplever att boken blir lite lång eftersom vissa saker är nästan ren upprepning, särskilt när det gäller hur mamman och relationen mellan mamma och dotter skildras, men på det stora hela funkar boken riktigt bra och blandar allvar med humor på det sätt jag tycker passar så bra i just ungdomsböcker.

tematrio - titelblommor



Blommor är ju alltid fint (och jag borde verkligen köpa mer snittblommor till hemmet!), men hur är det med blommiga boktitlar? Ja, precis just det handlar veckans tematrio om.

Berätta om tre böcker med en (eller flera) blommor i titeln.

1. Vit oleander av Janet Fitch är en bok som jag verkligen älskade när jag läste den, men som jag nu tyvärr har lite svårt att minnas. Ett problem många som läser mycket säkert känner igen. Jag minns i alla fall att den handlar om en mamma, författare om jag inte missminner mig, som döms för mord och jag tror att vi får följa dottern rätt mycket. Den är filmatiserad också, men jag har inte sett filmen. Nu vill jag nästan göra det för att minnas vad det var jag älskade så mycket med boken.

2. Nässlorna blomma av Harry Martinson. En klassiker jag inte har läst, men som jag tänkt läsa hur många gånger som helst. Får nog ta tag i Martinsonläsandet under hösten! Jag är som bekant svag för arbetarförfattarna och det här skulle säkert bli en favoritbok för jag har bara hört gott om den.

3. Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie. Om en familj där pappan utåt sett är en hjälpsam själ, men i hemmet tyranniserar han sin familj. När barnen tillbringar en tid hos sin faster inser de att livet kan se annorlunda ut, kan vara friare och det blir utgångspunkten för en söndring av familjen. Alla böcker av Ngozi Adichie är läsvärda!

i den bästa av världar

8 sep. 2012

seminarier att längta till

Bok & Bibliotek

Snart är det ju faktiskt dags för Bokmässan. Det har känts så avlägset, men nu är det bara knappt tre veckor kvar. Entusiasmen växer sig allt starkare! Torsdagen håller jag fri från inplanerade monter- och scenprogram utan tänker att jag stannar till vid det som verkar intressant just då. Fredagen däremot, den börjar bli fullbokad!

Jag har seminariekort på fredagen och efter att nu ha bläddrat i katalogen fram och tillbaka har jag nog bestämt mig för hur dagen kommer att se ut. De seminarium jag ser fram emot allra mest är de två nedanstående. Gillar Jägerfeld för hon kan verkligen skriva med en slags svart, smått ironisk humor. Valentine har jag aldrig läst så hon blir på alla sätt en ny bekantskap. Seminariet om religion, förföljelser, kvinnor, konservatism - ja, det här är ett område jag finner så intressant att det inte gör mig det allra minsta att lunchen ser ut att helt utebli denna fredag. Man kan alltid äta på tåget hem!


Drastiskt och humoristiskt om trasiga ungdomar

fredag 28 sep kl. 12:00 - 12:45
Den brittiska författaren Jenny Valentine fick The Guardians barnbokspris 2007 för debuten Hitta Violet Park, och är nu aktuell med sin tredje ungdomsroman på svenska. Jenny Jägerfeld fick Augustpriset 2010 för sin ungdomsroman Här ligger jag och blöder. I de båda författarnas böcker får de udda ungdomarna ta plats och med skarp iakttagelseförmåga berättas originella historier med varm humor. Hur hanterar man som författare balansgången mellan humor och allvar? Hur skildrar man trasiga familjer utan att bli alltför dyster, och humoristiska karaktärer på ett trovärdigt sätt?
Moderator: Peter Whitebrook, journalist.
Medverkande:
Jenny Valentine, Jenny Jägerfeld, Peter Whitebrook
Plats:
K3
Arrangör:
Atrium Förlag och Gilla Böcker
Typ:
Seminarium
Kod:
Fr1200.9
Språk:
engelska


(OK, lite oroad för engelskan, särskilt om Valentine pratar med någon brittisk dialekt, men bara jag förstår det mesta är jag nöjd!)


Arabisk vår för kristna och kvinnor?

fredag 28 sep kl. 13:00 - 13:45
De kristna kyrkorna har varit en självklar del av Mellanöstern sedan religionens begynnelse. I dag är de kristna en utsatt och minskande minoritet i länder som Irak, Syrien och Egypten. Hur går det att förstå och hur kan världen motverka de förföljelser som pågår? Hur blir framtiden för kvinnor när salafister och andra konservativa grupper får ökad makt? Ett samtal mellan Misha Jaksic, präst och ortodox samordnare Sveriges Kristna Råd, Cecilia Uddén, Sveriges Radios korrespondent i Mellanöstern, Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria och Hinda Talal, Fredsaktivist.
Samtalsledare: Anders Mellbourn, chefredaktör, Tidningen Sändaren.
Medverkande:
Cecilia Uddén, Hinda Talal, Misha Jaksic, Mohammad Fazlhashemi, Anders Mellbourn
Plats:
K1
Arrangör:
Studieförbundet Bilda, Se människan/Svenska kyrkan och tidningen Sändaren
Typ:
Seminarium
Kod:
Fr1300.4 

7 sep. 2012

rosor, min kära, bara rosor

rosorminkara_inb_low

Mark Levengood - jag tycker han är så mysig! När han dyker upp i TV-rutan blir det trevligt på alla sätt och dessutom roligt när han berättar någon anekdot från sin barndom eller så. I bokform har jag aldrig träffat på honom tidigare, men nu har jag läst Rosor, min kära, bara rosor och det går ju inte att tycka illa om boken. Inte på något endaste sätt även om det här verkligen inte är den typ av bok jag kastar mig över i bokhandeln. Under läsningen saknar jag dock Levengoods lugna ansiktsuttryck och finlandssvenska stämma så jag försöker emellanåt frammana bilden av honom och tänka mig in i att han läser upp sina vardagsvisdomsord för mig. Snacka om fredagsmys mitt i förkylningskoman! :)

Boken består av ett antal händelser ur vardagen och Levengood avslutar varje liten berättelse med en slags sensmoral. Inte riktigt min grej, men visst har det sina poänger. Jag stannar väl inte upp så särskilt ofta och omfamnar vardagslivet och de lärdomar jag kan dra ifrån det som händer, men Levengood tycks göra det rätt ofta. Han filosoferar kring om det verkligen är nödvändigt att föryngra passagerargrupperna på Göta Kanal, om vikten av att få gunga högt och om att det inte alltid är nödvändigt att säga B bara för att man sagt A. Vi får också möta lite kändisar som Meryl Streep, Liv Ullmann och hennes hund och Dalai Lama. Just den lilla anekdoten om Dalai Lama är nog min favorit i boken och jag ligger där och småler för mig själv.

Boken är fint illustrerad av Ilon Wikland och det här är nog en perfekt presentbok eller julklapp till den som gillar livsvisdom med glimten i ögat.  

(Rec.ex från Piratförlaget)

brevbäraren ringde på dörren ...

... och jag packade upp ett bokvinstpaket med så mycket mer än en bok i. Tack Västmanländskan! Det muntrade verkligen upp!

bokbloggsjerka 7 - 10 september



Ligger nerbäddad i höstens första rejäla förkylning och hjärnan är väl inte direkt på topp så en enkel fråga i jerka är mycket välkommen. För hoppa över är ju inte ett alternativ. :)

Då förra veckans jerka krävde en viss tankeverksamhet kör vi med en extremt lätt fråga denna vecka: Vad läser du just nu?

Rosor, min kära, bara rosor av Mark Levengood. Småputtrig vardagsvisdom i sedvanlig Levengoodanda. Helt ärligt så tycker jag nog att Levengood gör sig bättre i TV-rutan (har aldrig sett honom live) än i bokform.

I mobilen finns Tro, hopp eller kärlek? av Lina Forss. Ungdomsböcker funkar finfint att läsa i mobilen!

För en liten stund sedan läste jag de första sidorna i Rona Jaffes Det bästa av allt. Den verkar bra!

Lyssnar ju gärna en stund på ljudbok innan jag somnar och just nu är det Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg. Kände för nåt lättsamt när jag laddade ner den här ljudboken och det kanske inte är nåt fel på handlingen i sig, men jag tycker inte alls om Helge Skoogs uppläsning.

Sirenerna i Bagdad av Yasmina Khadra har jag hållt på med så länge att jag nog faktiskt har gett upp den. Är ju lite allergisk mot böcker jag upplever som tråkiga.

6 sep. 2012

böcker + radio = sant



I morse drack jag frukostsmoothie och lyssnade på P1 med ett halvt öra. Då dök det plötsligt upp ett par intressant ord och jag spetsade öronen - Lundströms bokradio. Ett radioprogram specialdesignat för alla oss boknördar! Tycker upplägget låter hur bra som helst:

"Marie Lundström är programledare och varje vecka sänder hon, tillsammans med sina medarbetare, författarmöten, lästips och reportage från Sverige och världen. Ett agendasättande magasin byggt på stor kunskap — men utfört med lätthet, värme och gott humör." 

 Det här programmet hamnar på min poddradiolista!

5 sep. 2012

boel och oscar

Boel och Oscar (inbunden)

En 30-årig före detta gallerist och en 90-årig före detta arktitekt som bor i samma trappuppgång och blir vänner - en så bra idé till en bok! Det är ju något lockande med vänskap över åldergränserna. Den äldre och klokare som kan vägleda den yngre samtidigt som den yngre kan bidra med livslust och nya idéer. Jag satte mig för att läsa Josefine Sundströms nya bok Boel och Oscar med rätt höga förväntningar, inte minst eftersom jag tyckte så mycket om hennes debutroman Vinteräpplen.

Infriades förväntningarna? Nja ...

Boel flyttar in i samma bostadsrättshus som Oscar redan bott i under många, många år. Hon håller sig för sig själv men tvingas till slut prata med Oscar efter att hon upptäckt en vattenläcka i sin garderob. Oscar är inte den tillbakadragna typ, snarare är han nästan onaturligt frågvis på det där sättet som bara en litterär karaktär kan vara. Boel är något mer trovärdig i sin inbundenhet som en följd av ett uppbrott och flytt till en ny stad. Ett brev hamnar fel, Oscar läser det av misstag, förstår att en Daniel som stått Boel nära är döende och han börjar nysta i historien. 

Både Boel och Oscar har sorger att bära och båda känner skuld. Oscar har burit sorgen efter sonen i många år och relationen till dottern har därför inte blivit den bästa. Hans hustru Gerda bor på ett hem för dementa och situationen på hemmet oroar Oscar. Boel har brutit upp från sitt liv i Göteborg, tagit en paus i livet, men bitterheten gör att hon inte kommer vidare. Oscar försöker vägleda, men det går inte alltid så smidigt som han hoppats. Vänskapen byggs sakta upp mellan Boel och Oscar och utvecklas till något riktigt fint. 

Boken blir bättre i takt med att vänskapen mellan de båda grannarna utvecklas, men jag tycker boken är spretig och jag vet inte riktigt vad Sundström vill berätta. Är det en bok om vänskap? En bok om situationen på landets ålderdomshem? En bok om att förlåta, gå vidare? En bok om att dö värdigt? En bok om hur det kan gå till i en bostadsrättsförening? En inblick i konstvärlden? Det känns som Sundström slänger in lite det hon stött på under arbetets gång och helheten blir lidande av det. Jag hade hellre sett en mer fokuserad berättelse, med karaktärer som känns trovärdiga hela vägen och inte mellan varven. Vissa delar av boken känns också märkligt konstruerade, som när Oscar gömmer sig i städskrubben för att se hur det går till på natten på den avdelning där hans hustru. När ingen nattpersonal dyker upp hjälper han de gamla och skröpliga, duschar dem, serverar silverte och det blir mysigt i rena Karin Brunk-Holmqvist-andan. Boken pendlar på det här sättet mellan allvar och charm och jag tycker inte det funkar optimalt.

Jag hoppas att Sundström hittar tillbaka till den nivå på berättande som hon hade i Vinteräpplen och att det här var en tillfällig svacka med ett lite väl sockersött slut.

(Rec.ex från Forum)

4 sep. 2012

örfilen

Örfilen (inbunden)

För någon vecka sedan fick jag hem Christos Tsiolkas Örfilen från Booked och jag har nu läst ut alla de 512 sidorna (ovanligt tjock bok för mig alltså!). Enligt blurben på framsidan skall det vara "Ett modernt mästerverk", men det skulle jag kalla för en klar överdrift. Boken är bra, varken mer eller mindre. TV-serien, som enligt ryktet kommer att visas i SVT i höst, är garanterat sevärd för en hel del i den här boken gör sig nog bättre på TV än i bokform. Knark, sex, relationer, kulturella spänningar, föräldraskap, svärföräldrar och så händelsen som allt kretsar kring -örfilen - en bok som har allt som en bra TV-serie behöver!

Boken då? Ja, upplägget är riktigt bra. Genom olika personer i samma vänskaps- och släktkrets följer vi livet efter den ödesdigra grillfesten där en man ger en treårig pojke, som inte är hans son, en örfil. Vännerna splittras i två läger, de som förstår varför det hände och de som kategoriskt fördömer händelsen. Föräldrarna till pojken tar saken till rättegång och även detta har vännerna och släktingarna olika åsikter om. Det märkliga med boken är kanske hur lite plats denna händelse trots allt får. Boken handlar mycket mer om relationer och det mångkulturella Australien, men det funkar bra det med.

Den del av boken som jag finner mest läsvärd är Rosies del. Rosie är mamma till pojken som fått örfilen och hon kämpar verkligen med att blunda för allt som inte stämmer i  hennes tillvaro, inte minst det faktum att hennes man Gary dricker alldeles för mycket alkohol och att hon nog motvilligt måste sluta amma sin son för snart börjar han förskolan. Det finns andra delar av boken som det i sig inte är något fel på, men som jag inte heller tycker tillför lika mycket och det är då jag börjar fundera på om inte boken gjort sig ännu bättre som en novellsamling med en ramberättelse som det sammanfogande kittet. Jag tror faktiskt att det hade funkat ännu bättre än romanformen.

Det som stör mig allra mest i boken är den kassa kvinnosyn som i princip alla manliga karaktärer har. Det skulle kunna vara ett medvetet grepp av författaren för att illustrera vissa kulturella skillnader (och i så fall är det trist stereotypt), men något säger mig att det inte är så för det finns ingen större reflektion kring det. Det liksom bara är så och när jag väl lagt märke till det är det svårt att sluta tänka på det och en viss irritation växer inom mig.

Så på det stora hela en bra bok, men inte något mästerverk.

(Rec.ex. från Booked och Leopard förlag)

3 sep. 2012

tematrio - titelmän



Förra veckan var det damer, kvinnor, flickor så det är väl inte mer än rättvist att denna veckas tematrio har temat män?

Berätta om tre romaner/noveller/texter med mansnamn i titeln.

1. Erik Dahlbergsgatan 30 av Annika Ruth Persson. Om Jenny som återvänder till Göteborg för att gå på en filmpremiär och hittar du gamla videokassetter från 1994, året då hon bodde i kollektiv, gjorde en dokumentärfilm om våld mot lesbiska, mötte kärleken och erotiken.

2. Gregorius av Bengt Ohlsson. Vi får här åter möta pastor Gregorius från Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Den osympatiske pastorn blir i Ohlssons tappning en mer komplicerad figur, smått tragisk, och jag minns att jag faktiskt drabbades av medlidande när jag läste boken. Ohlssons absolut bästa bok.

3. Yacoubians hus av Alaa Al-Aswany. I ett hus mitt i Kairo bor ett antal människor, alla mycket olika och med olika yrken och livsöden. Det blir en inblick i dagens Egypten med såväl helt vardagliga sysslor som växande extremism och missnöje.(Boken kom på svenska 2009 och är alltså skriven före den arabiska våren.)

2 sep. 2012

himmel över london

Himmel över London (ljudbok)

Jag älskar när Håkan Nesser läser in sina egna böcker. Han läser med sådan känsla, dialekten är utslätad men ger karaktär. Han läser i lagom takt, som lyssnare hinner jag med, även om det samtidigt är ganska lätt att somna, men det är ju en av de saker som är så skönt med ljudböcker (och helt ärligt oundvikligt när jag alltid väljer att börja lyssna typ 23.30 ...).

Nessers språk och stil tilltalar mig också, även om jag kan tycka att han kunde variera uttrycken ibland. I Himmel över London älskar karaktärerna ofta. Det låter ju betydligt bättre än k******, men det blir lite tjatigt. Förutom det, inga invändningar mot språket. Det finns ett flyt som är karaktäristiskt för Nesser och det dyker ofta upp lite gammaldags uttryck som jag alltid ler älskvärt åt när jag läser/hör.

Men, med det sagt ... Jag är inte speciellt förtjust i berättelsen i sig. Den blir lite lång. Jag fattar inte tycke för någon av karaktärerna, men samtidigt tycker jag inte heller illa om någon av dem. Långt in i boken väntar jag på att de olika historierna skall vävas samman, att den stora händelsen - födelsedagsmiddagen - ska bli det ultimata slutet. Men ... jag tappar intresset efter vägen. Spionhistorien, syskonrelationerna, kärleksrelationerna, det socialistiska paradiset - inget engagerar mig riktigt och jag förstår egentligen inte varför. Det är ju sånt jag brukar gilla. Hade jag tyckt bättre om boken om jag läst den istället för att lyssna på den? Kanske, för den är väldigt lång och det tog många veckor att lyssna igenom den.

Nesser är dock fortfarande en av mina absoluta favoritförfattare och jag ser fram emot att lyssna på hans femte bok om kommissarie Barbarotti, Styckerskan från Lilla Burma, men jag tar en annan ljudbok emellan. Två böcker av samma författare i rad är sällan en bra idé.

en vinst!


Sju jävligt långa dagar (pocket)



Jag vann tävlingen om Jonathan Troppers bok Sju jävligt långa dagar hos Västmanländskan! Så himla glad för det är precis en sån bok jag behöver läsa nu!

1 sep. 2012

bokbloggsjerkan 31 aug - 3 sept



Den här veckan är det svårt i jerkan. Så svårt att jag faktiskt för en stund tänkte hoppa över den, men det skulle ju kännas lite mesigt. Jag tar mig alltså, med viss tvekan och utan anspråk på att ha rätt, an uppgiften som Annika inspirerats till efter att ha läst ett inlägg hos en för mig okänd bloggare, Peter Rozovskys (som ni kan läsa mer om hos Annika) och så här lyder veckans jerka:

Han uppmanar sina läsare att besvara frågan Vad är det som gör en svensk kriminalroman typiskt svensk för dig. En italiensk kriminalroman typisk italiensk. Amerikansk? Välj ett land och tala om för mig vad du tycker kännetecknar just det landets kriminalromaner. 
Och nu uppmanar jag dig att göra detsamma! Om du inte läser kriminalromaner kan du naturligtvis adoptera frågan till vilken genre du vill. 
Jag läser en del svenska kriminalromaner. Ibland även någon brittisk men de ser jag allra helst på TV. Enstaka kriminalromaner från andra länder läser jag också. Finns det något som jag tycker är typiskt svenskt?

Jag föredrar svenska deckare och då är ju fråga varför. Jag tror att miljöerna spelar in. De är bekanta även om jag inte besökt platsen. Det är inga problem att förstå hur en liten by på landsbygden fungerar (särskilt inte eftersom jag själv är uppvuxen där). Vissa adresser i storstäder är så kända att jag som läsare snabbt förstår i vilken slags område personerna befinner sig och därmed kan jag automatiskt dra vissa slutsatser om  personer, bostäder, klass, livsstil. Öland, Gotland, Västkusten - inga problem att göra sig en bild. Författarna mixar garanterat in en del av våra fördomar om dessa platser och så funkar det ännu lite bättre.

Även persongalleriet är så klart lättare att förstå i svenska deckare. Kriminalkommissarien leder visserligen utredningen men är ingen direkt maktfigur. Hen är alltid beroende av sitt team och är väl medveten om det. Det finns sällan några spänningar mellan kön och klass. Klassperspektivet blir tydligare i brittiska deckare och där tycker jag kommissarie Lynley och Barbara Havers är ett praktexempel. Polisernas privatliv i svenska deckare är rätt likartat även om vissa har barn och andra inte, vissa är skilda och andra inte. Det hämtas på dagis, handlas på Konsum och dricks kaffe till frukost medan morgontidningen läses.

Brotten då? Jag där tycker jag en tydlig trend är att morden blir råare. Det plågas och torteras. Det är blod på både insidan och utsidan av böckerna. Förövarna har ofta en trasslig bakgrund som gjort att hen själv utsätter andra andra för olika typer av hemskheter och/eller hämnd. Jag tycker att den typen av förklaring till mördarens motiv är vanligare i svenska deckare än i de utländska jag läst, framför allt tycks det finnas ett stort behov av att förklara den typen av bakgrund och inte bara den direkta bakgrunden till brottet i sig. Just det tycker jag utmärker nordiska deckare i stort, för nog påminner de nordiska deckarna en del om varandra? (Och här drabbas jag av en plötslig insikt om att jag inte har en aning om hur det är med de finska deckarna. Finland är verkligen ett ständigt dåligt samvete ... Kanske kan Bokmässan råda bot på detta?)