31 dec. 2013

kvartalsrapport oktober - december



Så här i nyårstider är det ju dags att summera hela läsåret, men det kan jag göra imorgon. Först en avslutande kvartalsrapport för att se hur det gått med läsningen under årets sista tre månader. 

Så här har läsningen fördelat sig oktober - december:
Romaner: 13  st
Ungdom/YA: 1 st
Ljudböcker: 9 st
Noveller: 1 st novellsamling
Övrigt: 1 st

 Det här har varit en period då jag kämpat en del med mig själv, så mycket att jag faktiskt varit sjukskriven. Jag hade under en period svårt att koncentrerar mig på att läsa så därför har det blivit ovanligt många ljudböcker. Inget jag ser som något problem. Livet går upp och ner och tack och lov finns det en bokform för det mesta. 

Geografin då? Ni blir inte superförvånade om jag säger att det land är flest böcker utspelat sig är Sverige, va? :) Men, i böckernas värld är det ju lätt att transportera sig snabbt mellan länderna så jag har även hunnit med besök i Brasilien, Frankrike, Nigeria, USA, Norge, Holland, Iran, Indien, Island och Israel. Till England har jag varit på hela fem litterära besök och Mumindalen har jag också svängt förbi, om än utan att träffa muminfamiljen.

Vilka böcker har då varit bäst?
Bästa roman: Allt för din skull av Christina Stielli och Onda flickor av Alex Marwood
Bästa ungdom/YA: Läste bara en men den var riktigt bra; Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld
Bästa ljudbok: Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser
Bästa novell: Läste novellsamlingen Vänner emellan av Amos Oz och fastnade lite extra för novellen Deir Ajloun.
Bästa övrigt: Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet är en bok som fått rätt mycket uppmärksamhet och det med rätta för det finns så många olika anledningar till att välja barnfrihet och så många som tycker så mycket om detta ämne.

Imorgon funderar jag över hela läsåret och sammanställer någon forma av lässummering, men nu önskar jag er alla ett riktigt: 



avslutar året med middagen

Middagen (pocket)

Det blev inte norskt, det blev istället en holländsk författare som fick avsluta 2013 och det visade sig dessutom vara en riktig pärla så gott lässlut på året! Middagen av Herman Koch är en sån där bok som nog gör sig bäst om man inte på förhand vet så mycket om den. På baksidan avslöjas att två bröder och deras fruar skall äta middag på en fin restaurang och att middagssamtalen inledningsvis rör sig om vardagliga och säkra ämnen för att sedan övergå till det som är den egentliga anledning till att de befinner sig på restaurangen. Deras söner har begått en fruktansvärd handling och frågan är hur långt man är beredd att gå för att skydda dem. Det räcker som info om boken, för att få veta om detaljerna mer bör man läsa.

Det är en bok som jag inledningsvis finner rätt nöjsam, inte minst för att huvudpersonen Paul, en före detta lärare, raljerar så roligt över den fina maten och på så sätt ger en känga till vår matfixerade samtid och vad vi är beredda att betala för de ödsliga vita ytorna på tallriken på finkrogar av det här slaget. Hovmästarens finger som svävar över varje ingrediens på tallriken och långrandiga presentationer av varje maträtt får mig att tänka på vissa matprogram på TV och jag kan tänka mig in i att jag, liksom Paul, skulle finna det mäkta irriterande. Hans bror, Serge, med chans att blir Hollands nästa premiärminister, verkar dock finna sig väl tillrätta även om det hela är ett högst inlärt beteende och han egentligen inte har så mycket koll som han vill påskina.

När sönernas gärning kommer på tal tätnar bokens stämning och olika synsätt, kanske rent av olika moraliska ståndpunkter, blir tydliga och det den ena parten ser som självklart är inte alls det sätt som den andra parten finner vara den bästa lösningen. Det är engagerande på sitt sätt och jag uppskattar hur Koch undanhåller viss information i bakgrundsberättelserna genom att låta Paul avslå dem som oväsentligt för oss läsare att veta. För så är det ju. Allt behöver inte sägas för att sammanhanget ändå skall framgå.

De moraliska frågorna till trots är det nog ändå Pauls cyniska kommenterar och inställning till middagens rätter som kommer stanna kvar hos mig. Kanske var det inte så det var tänkt, men jag är ju trots allt bara en jullovsledig läsare och bloggare och inte litteraturkritiker. :)

29 dec. 2013

jag ska göra dig så lycklig

Jag ska göra dig så lycklig (pocket)

Med tanke på hur mycket norska man hör här i Strömstad känns det inte mer än rätt att läsa en norsk författare, om än i svensk översättning, nu under jullovet. Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde överraskade mig positivt måste jag säga. Jag hade faktiskt inga andra förväntningar än att möjligen bli lite underhållen, men det här är inte alls någon liten nonsensbok. Snarare har Ragde verkligen ansträngt sig för att få till 60-talsmiljön med perfekta tidsmarkörer och dessutom ligger den så tidstypiska framtidstro som en ständig bakgrundsmelodi. Men det gör också tristessen, den instängda kvinnorollen, den förutsägbara mansrollen och hela synen på familj. Det allt annat än perfekta trots att det är perfekt livet borde vara för de unga familjerna i det nybyggda hyreshuset i Trondheim.

Det är en aning  för lyhört i huset så de åtta familjerna hör egentligen för mycket av varandras vardagsliv. Det ger upphov till en del skvaller och vad passar bättre än att skvallra hos hemmafrun som har frisersalong i lägenheten? Eller kanske vid köksbordet. För inte är det väl alldeles normalt att det vackra kvinnan nån trappa upp städar naken? Och hon på nedre botten som ständigt städar trappan, kan hon inte lära sig att låta bli andras trappavsatser? Och ska man lägga sig i när ett barn far illa eller tiga och ge henne lite mat mellan varven? När livet hemma i lägenheten blir för trångt och instängt kan man ta sig en grogg, mitt på dagen, för mannen är ändå bortrest i affärer. Eller om man är man och bara vill ha lugn och ro så kan man sova middag och tvinga familjen att var knäpptyst, vara elak mot sina söner eller gå ner i hobbyrummet och tillverka lampskärmar. Till råga på allt finns det råttor i huset också. Kanske kan man ha ihjäl dem med gift, eller gasa ut dem? Det icke-perfekta skaver och råttorna är symbolen för en tid som kanske inte vara så lycklig som den pastellfärgade ytan och de nybonade köksgolven gav sken av.

Kanske blir detta årets sista bok. Jag ger mig nu i kast med Middagen av Herman Koch. Norskt eller holländskt - vi får se vad som avslutar året!

28 dec. 2013

eldnatt

Eldnatt (mp3-bok)

Funderar på det gångna årets bokliga höjdpunkter och de lite mindre inspirerande lässtunderna, men medan jag gör det går det ju utmärkt att lyssna på ljudbok och den här gången bar det av till Island och en ny författarbekantskap för mig, Yrsa Sigurdardottir och även om övernaturliga inslag inte är min grej (brukar bli rädd av sånt) så tycker jag att Eldnatt var en mycket lyssningsvärd bok. Den är kanske lite lång, men det lugna tempot störde mig inte alls. Jag fann det snarare avkopplande och berättelsen med sin speciella stämning hann komma mig nära. Det ser jag som ett plus.

Berättelsen kretsar kring att advokaten Thora Gudmundsdotter får i uppdrag att försöka få ett mål omprövat där den dömde är en förståndshandikappad ung man. Han är dömd för att ha tänt eld på det sitt eget gruppboende och i branden dog fem personer. Thoras uppdragsgivare sitter på samma slutna avdelning som den dömde och är en allt annat än behaglig typ. I boken får vi möta anhöriga till såväl den dömde som till de som omkom. Alla har inte rent mjöl i påsen och det blir många trådar att nysta i för Thora och hennes man som i krisens spår blivit arbetslös och hänger med Thora för att inte bli alldeles nipprig av att sitta hemma med Thoras föräldrar som tillfälligt bor hos dem. Det finns också en parallell berättelse med en liten pojke som ser sin barnvakt trots att hon omkommit i en bilolycka ett år tidigare och mamman är också övertygad om att den döda flickans spöke ständigt finns i deras närhet. Vad de två berättelserna har med varandra att göra är länge ett mysterium.

Jag lyssnar eller läser gärna mer av Sigurdadottir för sättet hon skriver på passade mig verkligen och det där lite karga som så ofta finns med i isländska böcker är alltid lika tilltalande.

26 dec. 2013

americanah

Americanah (inbunden)

Skulle skriva det här blogginlägget redan igår, men visste inte riktigt vad jag skulle säga om Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, och egentligen vet jag fortfarande inte vad jag skall skriva om boken så det är varning för svamligt inlägg.

Det är uppenbart att hon i boken vill föra fram vad som närmast är ett politiskt budskap om ras och om hur man behandlas utifrån nationalitet och hudfärg, men det blir för övertydligt. Dessutom stör jag mig alldeles väldigt på att det talas om ras för det finns inga mänskliga raser, men jag är förstås medveten om att begreppet används i USA. I boken finns ett antal blogginlägg som huvudpersonen Ifemelu skriver och dessa hade jag gärna sluppit. Jag upplever dem rätt ofta som att Adichie vänder sig till mig som läsare och säger "ifall du inte förstått det av texten hittills så kommer här ett förtydligande". Boken är så ordrik och tydlig att det inte alls behövs. Det där med att den är så ordrik gör mig också trött och det här är inte en tegelsten jag snabbt slukar, utan den tröttar ut mig. Jag erkänner att jag började skumläsa under de tvåhundra sista sidorna.

Det finns delar av berättelsen jag uppskattar mer än andra. Till exempel tycker jag att scenerna i hårsalongen som utgör en slags ramberättelse är intressanta. Där möts olika människor från olika länder och där hade Adichie kunnat stanna till lite oftare och lite längre. Så mycket kulturellt och mänskligt skulle ha kunnat utspela sig medan Ifemelu får sitt hår flätat inför sin återresa till Nigeria och dessutom tycker jag att hårfrisörskorna är något av en frisk fläkt i boken eftersom de är lite lättsammare än de i övrigt rätt allvarstyngda persongalleriet.

Det här är inte första gången som Chimamanda Ngozi Adichie beskriver spänningen mellan Nigeria/Afrika och USA och hur människor förhåller sig till det i sin nya vardag i USA, men hon har gjort det bättre tidigare, inte minst i ett par av novellerna i novellsamlingen Det där som nästan kväver dig. Jag känner att jag vill att hon lämnar detta tema, eller hittar en väg genom temat. Inte för att ämnet inte är intressant, men när hon, som jag upplever att hon gör i Americanah, förutsätter att vi läsare inte förstår att det är skillnad på hur man i USA förhåller sig till  afro-amerikaner och de som invandrat direkt från ett afrikanskt land, blir jag lite trött.

Nå, nu har jag ju inte alls nämnt något om Ifemelus liv och hur hon hamnade i USA. Jag har inte heller nämnt något om den andra huvudpersonen, Obinze, och hur han till slut hamnar i England. Inte heller något om deras kärlek till varandra, om deras kärlek till andra, om deras arbeten, deras vardagsslit. Inte heller något om återkomsten till Nigeria. Men, allt detta kan ni ju läsa om i boken. Om ni väljer att läsa den, vilket jag tycker att ni skall göra om ämnet intresserar er och om tjocka böcker inte skrämmer er.

(Rec.ex från Albert Bonniers Förlag)

24 dec. 2013

god jul

Så här på julaftonens morgon vill jag önskar er alla en riktigt

GOD JUL!

Hoppas ni får en lugn och skön julhelg med tid för både mat, umgänge och läsning!

22 dec. 2013

tegelsten i juletid

Jag ska ge mig i kast med en tegelsten under jul, och det är ju alltid med ett visst motstånd som ni vet. Nu är visserligen Chimamanda Ngozi Adichie en författare jag verkligen brukar gilla, men när en inbunden bok är på 586 sidor är det ändå en tegelsten i min värld. Jag har faktiskt redan börjat och kommit strax över hundra sidor in i berättelsen. Det känns som att jag läser och läser men att allt står och stampar. Ge upp tänker jag dock inte göra, men om det fortfarande känns som om allt står och stampar vid sidan 300 kanske jag ändrar mig ...

Min julläsning blir alltså Americanah. Vad läser ni i jul?

Americanah (inbunden)

19 dec. 2013

vårens önskelista



Vårens böcker är genomgången både en, två och tre gånger. På det stora hela tycker jag att det är en ganska blek bokutgivning som presenteras och de riktiga höjdarna tycks saknas. Först kände jag mig faktiskt lite besviken, men så kom jag på att detta (förhoppningsvis) innebär att jag kommer att hinna läsa böcker som jag inte hunnit med de senaste åren och det ser jag inte oväntat fram emot. Finns det då inga böcker som lockar mig i den efterlängtade katalogen Vårens böcker? Så klart det gör och de här står på min vårönskelista:

Swing av Bengt Ohlsson (ger honom en chans till  för vem kan motstå en berättelse med en swingersklubb?)

När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (japanernas situation i USA efter Pearl Harbour)

Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani (kvinnofängelse, mödrar, fäder, barn och älskande i Iran 1983 till 2011)

Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker (NY-advokat försvinner i Bangkok och så dyker det upp ett gammalt kärleksbrev)

 Annabel av Kathleen Winter (ett barn föds med både en flickas och en pojkes könsorgan. Identitet och samhälle)

Kvinnan på övervåningen av Claire Messud (om kvinnlighet, konst och längtan efter förvandling)

Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce (år 1972 läggs två sekunder till tiden och på väg till skolan förändras allt för Byron)

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl (bara titeln och författaren gör att jag vill läsa!)

Revolutionsskrivarna av Nawal el Saadawi (kvinnor från olika samhällsklasser och den egyptiska revolutionen)

Vaclav & Lena av Haley Tanner (kärlekshistoria mellan två unga invandrare i Brooklyn)

Främlingar av Adele Parks (kan den som sitter bredvid dig på planet förändra ditt liv för alltid?)

Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes (ledordet är: brevväxling. Älskar sånt!)

Mirakelverkstaden av Valerie Tong Cuong (ja, här är jag såld på omslaget, jag erkänner!)

Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell (en man går för att köpa tidningen men kommer aldrig tillbaka.)

Att vara Abbas al-Abd av Ahmad al-Aidy (Kairo och ny, ung författare. Klar jag vill läsa!)

17 dec. 2013

packar jullovsläsning

Det börjar bli dags att packa kappsäcken för att tillbringa ett par veckor hos älsklingen i Strömstad. Självklart börjar jag med det viktigaste: böckerna!

Vad tror ni om dessa som jullovsläsning?


16 dec. 2013

viviane élisabeth fauville

Viviane Élisabeth Fauville (häftad)

Ser ni, jag läser franskt igen! Börjar komma över min rädsla för fransk litteratur och kanske att jag till och med uppskattade den franska miljön lite extra mycket efter att ha blivit så besviken på den tyska boken Upptäckten av currywursten av Uwe Timm att jag inte läste ut den.

Viviane Élisabeth Fauville är skriven av Julia Deck och jag vet inte riktigt vad jag skall säga om boken. Den gör sig nog allra bästa om man läser den själv med bar en smula guidning av baksidestexten där vi får reda på att huvudpersonen, som så klart bär samma namn som titeln, "är fyrtiotvå år gammal, hon har ett nyfött barn och hennes make har nyss lämnat dem. För  några timmar sedan mördade hon sin psykoanalytiker". Detta är, mordet till trots, absolut inte en deckare utan snarare en roman om en människa vars mentala tillstånd blir allt mer förvirrat och det blir allt svårare både för Viviane och läsaren att veta vad som är verkligt och vad som är hjärnspöken.

Jag uppskattar det relativt kompakta formatet som gör berättelsen koncentrerad men samtidigt hinns händelseförloppet med utan större luckor. Språket är en annan sak som gör boken väl värd att läsa. Den pendlar i tilltal mellan du och jag och först var jag inte helt förtjust i du-tilltalet men det vinner i längden och växlandet mellan du och jag gör att man som läsare måste var en aning mer skärpt än annars. Det passade mig bra, för jag har mest lyssnat på ljudbok på sistone och kände att koncentrerad läsning var vad jag behövde.

(Rec.ex från Sekwa förlag)

titta vad jag har!

Ett efterlängtat duns på hallmattan och där låg den äntligen: Vårens böcker! Nu är det bara att bläddra och se vad bokvåren bjuder på för intresseväckande läsning. Bäst att ta fram stora tekoppen! 

15 dec. 2013

bokbloggsjerka 13 - 16 december

jerka11

Nu blev det klurigt igen i bokbloggsjerkan:

Vilken författarduo tillhör dina favoriter? (Alternativt: finns det någon författare vars böcker du har gillat både under författarens riktiga namn såväl som dennes pseudonym)?

Det här med pseudonym intresserar mig inte alls. Jag har säkert läst böcker skrivna under pseudonym utan att jag ens vetat om det, och i de fall jag vetat om det är det inte själva pseudonymen som gör mig intresserad av boken. Gillade t ex Hans Koppels bok Vi i villa och den köpte jag alldeles ovetande om att det var en pseudonym och att Petter Lidbeck gömde sig bakom den. 

Författarduo, då? Jag konsulterade min bokhylla och det är väldigt ont om böcker som är skrivna av två författare. Jag har inget emot konceptet med författarduo men många av dem finns i deckargenren och det går väldigt mycket i perioder hur mycket deckare jag läser. En deckarserie som jag följt är den om Siri Bergman som skrivs av duon Camilla Grebe och Åsa Träff. Jag har tyckt rätt bra om de böckerna så det får bli mitt svar på frågan eftersom jag säkert kommer att läsa även del fyra i serien. 

13 dec. 2013

roten till det onda

Roten till det onda (ljudbok)'

Jag har läst ett par tre böcker av Peter Robinson tidigare och tyckt ganska bra om kommissarie Banks. Eftersom deckare lämpar sig rätt bra för ljudbokslyssning fick det bli en Robinson till. Gör ju inte så mycket om böckerna tar ett antal timmar att lyssna på när man har svårt att somna och hinner lyssna en bra stund innan John Blund dyker upp.

Det är lite charmigt med böcker som utspelar sig innan datorer och mobiltelefoner är en självklarhet. På flera ställen i Roten till det onda blir det tydligt hur nytt det datoriserade samhället fortfarande är i bokens nutid och jag ler lite igenkännande. Kanske är det avsaknaden av det digitala som ger boken ett så lugnt tempo. Visst händer det saker hela tiden och utredningen kring mordet på en ung man går framåt och ledtrådarna gör att berättelsen slingrar sig fram, men det är inte ett högt tempo, alla är inte nåbara hela tiden och jag tycker det är rätt skönt på något sätt. De nynazistiska grupperingarna som blir en viktigt del i utredningen känns också som ett typiskt inslag från 90-talet, men tyvärr är de ju fortfarande ett aktuellt tema. Det hela skall visa sig bli ett rätt känsligt fall och Banks blir avstängd mitt i alltihop i vad som mest tycks vara chefens personliga vendetta mot honom,  men detta vore ju inte en kommissarie Banks-deckare om han parkerade sig i TV-soffan och gav upp. Någon som däremot ger upp är Banks fru och relationen som är dålig från första sidan tycks bara glida närmare skilsmässan för varje gång relationen får plats i boken.

På det stora hela tycker jag att detta är en helt ok deckare, varken bra eller dålig. Robinson är en skicklig författare när det gäller att bygga upp sina böcker så att både mordhistorien och privatpersonerna får plats, men det här är inte den bästa boken av honom som jag läst. Eller ja, lyssnat på.

12 dec. 2013

tävling hos boktjuven



Boktjuven firar två år och göra det genom att lotta ut ett presentkort på Adlibris. Klart man vill ta chansen att vinna det! Klicka här så kan du också vara med, men skynda för tävlingen avslutas den 15 december vid midnatt.

8 dec. 2013

ett stort steg för bloggbohemen

Jag har krupit ut ur anonymitetens skal och varit på min första bokbloggsträff. På tiden, enligt alla i min omgivning, men jag blir ju så nervös! #boblomaf syd fick mig dock att känna mig som hemma och jag är glad att jag tog tåget till Lund för en mycket trevlig fikastund på Patisseriet. Bokbyte blev det också och de här böckerna fick jag med mig hem: 


6 dec. 2013

bokbloggsjerka 6 - 9 december

jerka11

Efter några veckors uppehåll är det dags igen: jerka!

Vilken karaktär skulle du helst vilja möta IRL och varför? 

Enligt Annika får vi tack och lov lista flera karaktärer och tur är det för jag tänker att det där med vem man vill möta beror lite på "dagsform". Just nu har jag en muminperiod och tänker att det skulle vara intressant att tillbringa några dagar med Muminmamman. Se om något av hennes tålamod och jämnmod kan smitta av sig på mig. Tror det skulle vara trevligt. Å andra sidan kanske det skulle vara mer intressant att möta någon obehaglig typ och försöka förstå sig på hen. Den första som dyker upp i mitt huvud är Dvärgen i boken med samma namn av Per Lagerkvist, men han kanske faktiskt är för ond och jag vet inte om jag skulle våga möta honom IRL. Någon lågmäld person är nog trots allt mer min stil så varför inte flanera runt i dåtidens Stockholm med Doktor Glas? Eller vore det mer givande att möta Helga Gregorius och få hennes syn på saken?

Finns det ingen mer modern karaktär jag vill träffa då? Jo, jag skulle kunna tänka mig att bekanta mig med Island med poliskommissarie Erlendur och hans kollegor som ciceroner eller besöka Nessers fiktiva stad Kymlinge och en dag svänga åt ett annat håll i korsningen tillsammans med Herr Roos.

4 dec. 2013

sent i november

Sent i november (mp3-bok)

Påverkad av Lundströms bokradio som i sin bokcirkel pratat om Pappan och havet och av och dagarna går ... har även jag tillbringat några timmar i Mumindalen, men utan muminfamiljen för i Sent i november har de lämnat dalen. Istället är det andra figurer kända från muminvärlden som samlas där. Alla som samlas där minns familjen och har sökt sig dit för Muminmammans trygghet eller för att tala en stund med Muminpappan, men nu när de inte är där stannar ändå Hemulen, Filifjonkan, Onkelskruttet, Mymlan och homsan Toft kvar. Det brottas lite med sina personligheter och med sina anledningar till att vara där. Filifjonkan kan inte städa längre, men lagar istället mat. Onkelskruttet saknar Muminpappan men hittar Förfadern i en skrubb. En tystlåten tröst. Toft, så försynt och ensam saknar en mamma på alla sätt och Hemulen vill ju bara var nyttig och göra saker som förbättrar Muminpappans liv.

Det är finstämt och lågmält som alltid i Tove Janssons böcker om Mumindalen. Samtidigt är det också filosofiskt och det är lätt att förstå att de olika figurerna på ett metaforiskt och filosofiskt sätt skildrar olika livserfarenheter som olika personer brottas med. Jag tycker så mycket om språket och försjunker i det vackra och lite sorgsna berättelsen, samtidigt som jag också saknar muminfamiljen precis som alla andra i boken. Jag läste böckerna när jag gick på låg- och mellanstadiet men måste säga att det är i vuxen ålder som böckerna om Mumintrollen riktigt kommer till sin rätt. De fina nyanserna går inte att uppfatta som barn och kanske måste livet få ha pågått en stund och gett oss några törnar för att Tove Jansssons allvarsamma sida skall komma till sin rätt. Jag är och förblir muminfrälst!

PS: Att låta Mark Levengood läsa böckerna om Mumintrollen är ju i det närmsta genialt och så underbart självklart!

3 dec. 2013

onda flickor

Onda flickor (inbunden)

Blogglusten tog slut i några dagar, men läslusten har å andra sidan smugit sig tillbaka och det tackar jag för. Mellan promenader och eftermiddagarnas lilla tupplur har jag med stigande engagemang läst Onda flickor av Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy, brittisk krönikor). En annorlunda kriminalroman där vi på sätt och vis aldrig behöver fokusera på mördaren eller följa polisarbetet, för det finns en mycket mer intressant berättelse i grunden.

Sommaren 1986 träffas två flickor som bor i samma lilla samhälle. Den ena kommer från en ökänd problemfamilj och den andra från en mycket välbeställd familj. De har aldrig tidigare umgåtts och denna sommardag är också deras enda dag som vänner. Motvilligt kommer de två flickorna att bli barnvakter för en fyraårig flicka och de skall båda hamna i fängelse för mord på denna fyraåring. Tjugofem år senare, med nya identiteter och omvända levnadsförhållanden träffas de igen till följd av ett nytt mord. Ett mord i en engelsk badort där den ena av dem, Amber, bor och arbetar sedan några år tillbaka. Den andra, Kirsty, åker till badorten för att i sin roll som frilansande journalist skriva om det som händer. 

Mordet i nutid har sin funktion och den driver berättelsen framåt och komplicerar handlingen och relationerna i boken, men detta är främst en berättelse om Amber och Kirsty och om att leva ett liv där så mycket måste vara en hemlighet för de som står dem nära. Att de två träffats igen är otänkbart och helt emot alla regler. Ingen av dem är heller intresserad av att ha någon kontakt, men omständigheterna vill annat. Även mordet de båda dömdes för som flickor skall visa sig var något mer betydligt mer nyanserat än en rent sadistisk handling där barn dödar barn. 

Det finns helt enkelt så mycket att tänka på och fundera kring efter att man läst Onda flickor. Det här en kriminalroman som sticker ut och ger mersmak. Det passar mig att det inte är första boken i en kommande serie om någon kommissarie utan en fristående roman med ett stort egenvärde. Jag hoppas att många kommer att läsa boken och jag hoppas på fler böcker av Alex Marwood. Det här är helt enkelt en bok ni inte vill missa om ni gillar kriminalromaner!

(Rec.ex från Excess)

28 nov. 2013

levande och döda i winsford

Levande och döda i Winsford (ljudbok)

Jag har en hel del tid att lyssna på ljudböcker nu och jag påbörjar fler än vad jag avslutar. Först hade jag inte tänkt lyssna klart på Håkan Nessers Levande och döda i Winsford eftersom det inte var Nesser själv som läste. Jag tyckte också att inledningen var lite seg. Men, eftersom flera personer sagt att den var så bra gav jag den en chans till och Anna Maria Käll är ju trots allt en favorituppläsare. Jag är mycket glad för att jag gav boken en chans till för den är ju så bra! Så bra att jag inte riktigt vet vad jag skall skriva om den. Det här är liksom Nesser i högform. Människor som mejslas fram genom återblickar, språket och nuet. Det långsamma berättartempot som är så nödvändigt för hela stämningen. På något sätt är jag överraskad och jag tror att det beror på att jag blev så besviken på Himmel över London och tänkte att Barbarotti-serien är kanske det enda av Nesser jag gillar. Nu vet jag att det inte är så. Jag älskar Levande och döda i Winsford.

Huvudpersonen, en kvinna som utger sig för att vara författare, med sitt kyliga och rationella förhållningssätt till tillvaron och familjen tilltalar mig. Hennes sätt att hantera de händelser som utgör bokens  kärna (och som jag inte tänker säga nog om för att inte förstöra läsupplevelsen för någon annan) blir logiska mitt i det ologiska. Huset hon hyr där på heden Exmoor, där hon skall tillbringa vintern och överleva sin hund, är så ensligt och blir som ett eget väsen i boken. Ännu mer en egen karaktär blir heden som är så där karg, mystisk och emellanåt skrämmande som man tänker sig en hed i en gammal Sherlock Holmes novell. (Vem har inte varit rädd för Baskervilles hund?) Han gör det skickligt, Nesser. Jag känner heden andas i takt med de vilda hästarna och det är nästan synd att det finns ett slut på boken. Fast ändå inte för det här är en färdig berättelse när sista minuten är färdiglyssnad. Jag har inga frågor och jag är så där nöjd som man bara blir av en riktigt bra berättelse. Nu vill jag läsa mer Håkan Nesser. När kommer nästa bok?

27 nov. 2013

kaffe med rån

Kaffe med rån (pocket)

Märtha, Snillet, Stina, Krattan och Anna-Greta tycker att tillvaron på AB Diamantens ålderdomshem är lite torftig. Det är tråkig mat, inga kakor till fikat, dåligt med personal och den ansvariga syster Barbro är mer upptagen med att få företagets manlige ägare på fall än att ta hand om de gamla. Hon låser till och med in dem. Märtha och de andra har tröttnat. Det tar sig först upp till kontorslokalerna och rensar deras kylskåp som är fyllt med läckerheter. De tar sig in i gymmet och börjar träna i smyg; allt för att orka med sin plan - att begå brott tillräckligt allvarliga för att de skall hamna i fängelse. På fängelser har de det minsann bättre än på äldreboenden!

I en av blurbarna på framsidan kallas boken för en skröna och det är det verkligen. En lite för lång sådan och jag önskar flera gånger att tempot hade varit lite högre. Jag är road så länge våra pensionärer lever lyxliv på Grand Hotel i Stockholm och med listighet lyckas ta sig in värdeskåpet och därefter följer en genial konstkupp, men sen orkar jag liksom inte riktigt mer och då är sisådär halva boken kvar. Berättelsen blir lite för lustigt och listigt för min smak och en hel del lustigheter känns gamla. För min del är Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg ett kul koncept som inte riktigt höll hela vägen.

26 nov. 2013

två dagar med vinnare

Hem

Årets Augustprisvinnare presenterades igår och jag säger grattis till de fyra vinnarna!

Årets svenska skönlitterära bok: Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek av Lena Andersson. Jag har läst den och det är en bok som stannar i minnet. En bok att fundera vidare kring långt efter att sista sidan är utläst. 

Årets svenska facklitterära bok: Expeditionen. Min kärlekshistoria (illustrerad utgåva) av Bea Uusma. Jag har inte läst den men varje gång jag hör Uusma prata om sin bok blir jag nyfiken. Hon verkligen brinner för Andrées expedition till Nordpolen!

Årets svenska barn- och ungdomsbok: Snöret, fågeln och jag av Ellen Karlsson och Eva Lindström. Vänder sig till barn i åldern 6 - 9 år (enligt Bokus) och är "en vacker och stilsäker historia om vänskap och om att förstå sitt egenvärde". Låter som en bra bok för barn!


Forma Books har sedan några år tillbaka delat ut Forma Books Blog Award. Självklart har jag varit med och både nominerat och röstat och vinnarna blev följande tre:

Årets bokblogg: Marcusbiblioteket. Följer honom mer på twitter än i bloggformat, men nu får jag kanske börjar läsa bloggen också. (Min röst gick till Fiktiviteter vill jag bara erkänna.)

Årets nischade bokblogg: Sista timmen. Skriver korta och träffsäkra recensioner. En ny bekantskap för mig. 

Årets bokrecension: Bokungen för recensionen av Prinsen och pojken. Okänd bok för mig men välskrivet blogginlägg om en "mangainspirerad bilderbok med hbtq-tema".  

24 nov. 2013

barnmorskan

Barnmorskan (inbunden)

Barnmorskan av Katja Kettu är en välskriven bok, men den är för köttigt brutal för mig. Det är något med hur allt luktar och alla kroppsvätskor och utsöndringar som gör att jag liksom kväljs lite vid läsningen. Det blir för påtagligt, för mycket kropp. Jag känner mig en aning pjoskig det skall erkännas men jag klarar liksom inte riktigt av det. Tyvärr, vill tillägga för jag tror att det här är en läsupplevelse lite utöver det vanliga, men jag tycker inte om att titt som tätt rynka på näsan och känna en illamående känsla komma krypande när jag läser.

Någon annan som läst och kan tala om vad jag missar?

(Rec.ex från Albert Bonniers)

vindsjälar

Vindsjälar (ljudbok)

Jaja och nåja, så känner jag när jag lyssnat klart på Mons Kallentofts Vindsjälar (som alltid uppläst av Torsten Wahlund). Även "den bäste" måste ju få ha en komma-vidare-bok i sin serie och förra boken, Vattenänglar var ju riktigt bra, så ... Det här är nog den mest intetsägande boken i hela serien om Malin Fors och jag blir faktiskt besviken. Det är som att Kallentoft inte riktigt vet vad han skall göra med sina karaktärer nu. Malin är singel igen efter uppbrottet från relationen med läkaren. Ett halvhjärtat försök att hamna i säng med journalisten vi stött på genom serien visar sig mötas av visst motstånd från journalisten som inte är så intresserad av att vara Malins kk längre. Malins dotter Tove har tagit studenten från Lundsberg och bor hemma hos mamma över sommaren i väntan på något att göra till hösten. Hon jobbar på ett äldreboende och tänker att i Linköping vill hon inte bo kvar. Kollegan Zeke lever med Karin och hennes dotter, en relation som varit på gång genom hela serien men nu alltså är ett faktum. Det är som att ett vakuum har uppstått och jag undrar om Kallentoft reder ut vad han skall göra med Malin och de andra i kommande böcker.

Nu är ju detta en deckare så självklart finns det ett brott i boken. Det utspelar sig på det äldreboende där Tove jobbar och det är Konrad, som Tove kommit nära, som är den mördade. Först ser allt ut att vara ett självmord men den rättsmedicinska undersökningen visar att det är ett mord. Kan det ha något att göra med de kritiska insändare Konrad har skrivit i tidningen om ägaren Hans Morelia och den dåliga service och den dåliga vård de gamla får?

I bästa fall kan man kalla detta för Kallentofts inlägg i debatten om privata aktörer i vården, i sämsta fall kan man kalla detta en dussindeckare. Vilket jag väljer har ni redan gissat. Jag hoppas innerligt att nästa del i serien är bättre för jag vill ju fortsätta följa  Malin och de andra. Men helst utan de där kursiverade viskningarna från de döda. Ja, jag måste nämna dem varje gång. Ett ständigt irritationsmoment.

20 nov. 2013

ingens mamma

Ingens mamma : tolv kvinnor om barnfrihet (häftad)

Jag har läst om människor som fött barn på alla möjliga platser och på olika sätt, om familjeliv i alla tänkbara konstellationer, om människor som kämpar med ofrivillig barnlöshet, om adoptioner. Barn och längtan efter barn möter mig inte bara i litteraturen. Det finns en hel del som skrivs om det i olika tidningar och tidskrifter också. TV matar oss med familjer, BB-program och emellanåt även uppfostringsprogram. Det pratas mycket om barn i de flesta sammanhang. Samhället har många funktioner för människor med barn. Det är självklart helt naturligt och jag förstår grej, men ... Jag vill inte ha barn. Så är det bara. Det är provocerande för många, men jag tänker inte be om ursäkt på något sätt. Det är fantastiskt när människor som vill ha barn får barn och det är smärtsamt när de som vill ha barn inte får barn, men det ändrar inte min inställning. Jag kommer inte att bli mamma. Har aldrig känt att jag vill bli det. Ett tag spelade jag med i normen och sa saker som "när vi får barn", "mitt barn ska heta" etc. men det var aldrig något allvarligt menat med det. Jag visste tidigt att jag inte vill ha barn. Vad jag lite förvånat har kunnat konstatera är att det är svårt för många att acceptera att jag inte vill ha barn och att det på något sätt är tillåtet att säga saker som att "du kommer att ändra dig med åren", "men barn är ju meningen med livet, det kan du inte vara utan" etc. Jag är 35 år nu. Jag kommer inte att ändra mig och jag är inte ensam om den här inställningen. Det finns fler som jag därute och nu har det kommit en samling texter skrivna av kvinnor som av olika skäl valt att leva sina liv som barnfria. Eller som en person uttryckte det till mig "har valt bort den möjligheten".

Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet, utgiven av Atlas med Josefine Adolfsson som redaktör, är en viktig bok för vi barnfria behöver också få synas och finnas utan att det behöver vara bli kontroversiellt varje gång. Det här en bok i vars texter vi kan känna igen oss. De är personliga, men inga snyfthistorier. Varför skulle de vara det? Det är ju självvald barnfrihet vi talar om. Det här är kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder med det gemensamt att de valt att leva barnfria och de alla har blivit ifrågasatta. Jane Magnusson, journalist och författare, beskriver samhällets press med allt från babydockor till föräldraledigheter och sammanfattar med orden "Om det är något hela Sverige har samlat sig bakom så är det att se till att jag producerar barn." Men det gör hon inte. Flera av textförfattarna behandlar barnfrihet i relation till yrkeslivet. Hur den utan barn förväntas att jobba över, jobba heltid, jobba på storhelger. Vi har ju ingen familj, för familj är detsamma som barn. Jag känner igen mig i det där. Vissa saker även på min arbetsplats styrs av när folk lämnar och hämtar sina barn t ex. Jag blir irriterad ibland för min tid är också viktig. I Sverige säger vi dock inte så mycket om detta men i Natacha López (frilansjournalist) text kan vi läsa att det är en mer infekterad stämning i USA och då handlar det inte bara om tiden utan också om andra förmåner som skattelättnader. I Anna Sol Lindqvists (disputerat i genuspsykologi) text diskuteras hur vi som valt att leva utan barn anses okvinnliga. Jag blir i det närmaste förolämpad när jag inser att det faktiskt finns människor som ser mig som mindre kvinna än de som fött barn. Nog måste vi väl ändå inse att det är skillnad på att vara kvinna och mor?

Jag hoppas att många läser den här boken, både de som har och inte har barn. För mig och säkert många andra barnfria är det igenkänning och nya infallsvinklar och för dem som valt att leva med barn kan det kanske vara ett sätt att förstå hur vi tänker.

(Rec.ex från Atlas)

18 nov. 2013

allt för din skull

Allt för din skull : roman (inbunden)

Då och då stöter man på riktigt obehagliga karaktärer i böckernas värld och nu har jag mött en sån igen: pastor Aron i Christina Stiellis bok Allt för din skull. Pastorn styr sin syster, sin systerdotter och sin församling men det är inget sunt ledarskap och hans tro och hans bibelkunnande gynnar mest honom själv.

Stiellis bok är spännande på ett sätt som få spänningsromaner är och jag följer berättelsen framåt i ett tempo och med ett intresse som jag inte haft på länge. I slutet på 90-talet umgicks jag en hel del med frireligiösa vänner och jag kan känna igen stämningen, lovsångerna och förbönerna även om de församlingar jag besökte inte styrdes av en pastor som överskred förbjudna gränser. Något som däremot stör min läsning är valet av en ålderdomlig bibelöversättning. Det finns ingen anledning till att använda den gamla översättningen och därmed få kristna människor att framstå som ännu mer ålderdomliga än vad många ute i samhället redan tror att de är. En tanke som ibland slår mig är att det skulle kännas fräscht om någon i litteraturen fick vara religiös utan att det var problematiskt. Nåja, tillbaka till Stiellis bok.

Karoline är bokens huvudperson och hon lever med en mamma som är paniskt livrädd för att på något enda sätt avvika från den väg Gud vill att hon och hennes familj skall följa. Pappan är också troende men inte lika intensivt, inte lika skuld och skamtyngd trots att han också är med i samma församling. Karoline försöker också göra allt rätt, men kroppen gör som den vill och som trettonåring för hon sin mens och brösten växer. Hon känner sig ful och syndig och ber till en Gud som inte tycks svara och mamman vänder henne ryggen. Så finns hennes morbror, pastor Aron, där och han tycker att hon är vacker, uppmärksammar henne och rör vid henne på ett sätt som hon alldeles för sent inser är felaktigt.

Under bokens gång får vi också glimtar ur Karolines mammas och pappas liv och pastor Aron har mer än Karoline på sitt samvete skall det visa sig. Alla lider under hans ledarskap, men i församlingen önskar han alla Guds frid och är en ansedd man. Jag ryser. Det är obehaglig och samtidigt en intensivt bra läsupplevelse. Stielli gör det igen kan jag säga. Hennes första bok, Jag älskar dig inte, läste jag också i det närmsta andlöst. Så, har ni inte upptäckt Stielli - låna eller köp en bok idag!

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)

16 nov. 2013

klick, klick

Inte för att jag behöver fler böcker men det kliande lite i fingrarna igår så några klick, klick senare var följande böcker beställda från Bokus:

Paradisträdgården (pocket)

Det här är nästan lite fånig för grejen är att jag redan har ett ex av den här boken, men jag tycks ha förlagt det. Efter att ha letat flera gånger i lägenheten beställer jag därför ett nytt. Ser fram emot att läsa boken (om jag inte hinner tappa bort den igen ...)

En tid för mirakel (pocket)

Nästa bokcirkelbok. Verkar spännande och inte vad jag läser varje dag. Så här inleds baksidestexten: "Jordens rotation har plötsligt blivit långsammare och ingen vet varför. Varje dygn blir längre och längre - dagarna och nätterna får fler minuter och timmar. Är världen på väg mot en katastrof?"

En kärlekshandling (pocket)

Eugenides bok Middelsex är bland mina absoluta favoritböcker så jag har stora förhoppningar på denna bok som är tänkt som jullovsläsning.

14 nov. 2013

doft av hämnd

Doft av hämnd (mp3-bok)

Mikael Bergstrands Doft av hämnd är den första i serien med journalisten Leyla Abdallah i huvudrollen. Som ung tjej med invandrarbakgrund får hon ofta uppdrag som är kopplade till Rosengård och det stör henne lite. Ibland kommer dock hennes uppväxt i kvarteren till nytta och när sommarens ungdomsrån övergår till våldshandlingar och i slutändan även mord på en kriminell invandrarkille är Leyla tidningens givna reporter. Eller ja, viss konkurrens från en mer erfaren manlig kollega finns det faktiskt. Boken utvecklas till en historia om spänningen mellan olika gäng och i det större perspektivet är berättelse om hur uppdelat Malmö är mellan invandrare och svenskar och hur separata stadens olika delar är. Förstås letas det också efter en mördare och både Leyla och polisen följer olika spår.

Bergstrand har lite svårt att få till tempot i boken och det finns långa partier som är rent tråkiga. Det blir ibland som en slags föreläsning i hur oerfarna gäng kan fungera och hur medlemmarna reagerar och det har säkert viss relevans men måste göras betydligt smidigare. Leyla Abdallah tycker jag om men hon kunde ha fått mer utrymme och vi kunde ha fått lära känna henne lite bättre. Det märks att det här är första delen i en serie, men jag är inte särskilt sugen på att läsa eller lyssna på del två.

För att säga något positivt så är uppläsaren välvald. I en bok som utspelar sig i Malmö passardet ju utmärkt att ha en uppläsare som pratar skånska och Mattias Linderoth gör ett bra jobb. På Storytel kan man läsa vad andra har tyckt om boken och där fanns några som stört sig på den skånska dialekten. Jag tyckte snarare att den tillförde boken något. En dimension den behövde.

13 nov. 2013

än klappar hjärtan

Än klappar hjärtan (inbunden)

Det tog sin tid, men nu har jag läst ut Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan. Heja, liksom! Det är absolut inte bokens fel att det tagit så lång tid att läsa den, det är min koncentration som brustit. Boken är välskriven och för läsaren framåt i berättelsen utan minsta problem och på det sättet känns Zweigbergk igen. Det som däremot skiljer den här boken från annat jag läst av henne är att den där ångestklumpen inte infinner sig. Tack och lov, säger jag. Det är dock ingen feel good-roman, absolut inte. Det är ju ändå Zweigbergk!

Boken kretsar kring de tre systrarna Astrid, Lena och Sandra och på ett hörn även mamman Kerstin. Astrid har ett tillsynes perfekt liv med sin make Henrik och deras två döttrar. Astrid har dock sedan tidigare en son med en annan man och den sonen har Henrik alltid älskat som sin egen. När så den biologiska pappan, på sonens student, åter gör entré i deras liv  kompliceras tillvaron och det är svårt att få allt att vara som vanligt igen. Sandra kämpar med ett dansskola som inte riktigt vill gå runt och en make som dricker allt mer och inte kan förlika sig med att hans egen danskarriär är över. Lena har drabbats av obotlig cancer och blir samtidigt lämnad av den gifta kvinna i New York som hon älskar så innerligt och som hon haft ett förhållande med. Mamma Kerstin går helt upp i rollens som Lenas stöd i världen vilket kanske inte alltid är så uppskattat av den självständiga Lena.

Det är ett skickligt porträtt av tre kvinnors liv och även av deras inbördes relation till varandra. De roller man får i en syskonskara och i ett äktenskap framträder på många olika sätt. Personerna blir verkliga genom att vi får träffa dem kapitelvis där en åt gången står i fokus och jag hinner med att både lida med dem och bli lite irriterad på var och en av dem. Det är dock svårt att glädjas med dem för helt ärligt finns det inte så mycket att glädjas åt i denna roman om en familj som nog har en hel del gemensamt med många verkliga familjer. Kanske att just det är bokens minus. Den blir på något sätt lite överlastad med alla enskilda och inbördes problem och i boken avhandlas allt från utomäktenskapliga barn till otroheter till ekonomiskt kris till sjukdom och så vidare. Ibland känner jag att jag nästan måste stanna och andas ut i ett stort puh! Detta till trots är det här en på många sätt läsvärd roman och det är kul att Zweigbergk ger sig på att skriva om syskonrelationer istället för par och kärnfamiljer i kris.

(Rec.ex från Norstedts)

12 nov. 2013

undret

Undret (ljudbok)

August föds med ett deformerat ansikte. Vi får egentligen aldrig reda på exakt hur han ser ut, men ansiktet är så deformerat att ingen kan undgå att se det och människor blir allt från rädda till äcklade och det viskas ständigt om August när han är ute bland folk. Hemma har alla förståsvant sig vid Augusts utseende och ser honom som den person han är,  men de påverkas ändå av det på olika sätt och särskilt hans syster hamnar ibland i situationer där det inte alltid är så lätt att ha en bror med uppseendeväckande utseende. När berättelsen börjar är August tio år och efter att ha hemundervisats av mamman skall han nu börja i en vanlig skola. Men hur skall han stå ut med allas blickar och kommentarer och hur ensam kommer han att bli?

Det här är en berättelse som har ett budskap och vänskap och respekt står i fokus. Det är en smått rörande berättelse om en pojke som har ett väldigt udda utseende men som ändå vågar stå upp för rätten att vara sig själv och även om det inte alltid är lätt så vinner han på det i längden. Jag blev kanske inte riktigt så imponerad av berättelsen som jag förstått att många andra blev. Den är enligt mig rätt förutsägbar i det stora hela, men August är en charmig person som det inte går annat än tycka om. Några lite mer oväntade vändningar hade berättelsen vunnit på, men som en slags modern sedelärande berättelse fungerar den rätt väl.

I den svenska versionen av Undret av R J Palacio är de olika personernas del av berättelsen upplästa av olika personer och det är ett genialt drag som lyfter berättelsen. Genomtänkta uppläsningar - mer sånt tack!

9 nov. 2013

nomineringstider

bokbloggarnaslitteraturpris_2012

Vi närmar oss slutet av året och det är dags att börja fundera på eller rent av skicka in sina nomineringar till Bokbloggarnas litteraturpris. Jag mejlade in mina förslag idag och för mig var det relativt enkelt att nominera i år. Det finns några böcker som sticker ut lite mer än andra och som blivit favoriter under året - så klart jag nominerade dem!

31 december är sista dag för nomineringar. Skulle det dyka upp en riktig bokpärla så här mot slutet av året får jag väl göra en liten extranominering, tänker jag. :)

8 nov. 2013

bokbloggsjerka 8 - 11 november

jerka11

Fredag och efter en veckans uppehåll hänger jag på jerkan igen:

Vad önskar du dig mest av allt just nu som är relaterat till böckernas värld?

Jag önskar att jag kunde hitta ro att läsa. Efter en svajig höst har jag nu blivit sjukskriven några veckor, så ro på alla sätt är välkommet, men läsningen saknar jag allra mest om man ser till fritiden. Vill åter kunna tillbringa ett par timmar i soffan djupt försjunken i en bok. Nu blir det alldeles för splittrat och jag har en tendens att sitta med den där smarta telefonen och spela spel istället. Får kanske börja lägga telefonen i ett annat rum och titta ut genom fönstret istället för ner på mobilskärmen när jag tappar läsfokus.

6 nov. 2013

ljudbokscirkus

Förstår att det är av stort allmänintresse att följa min jakt på ljudbok att somna till så här kommer en update om vad som hänt de senaste veckorna. :)

Volotinens första fru och annat gammalt (ljudbok)  Hitta vilse (ljudbok)
Jag gillar Arto Paasilinna men det är nog så att jag föredrar att läsa böckerna själv för när Tomas Laustiola läser Volotinens första hustru och annat gammalt finner jag inte alls berättelsen nöjsam. Jag har också försökt lyssna på Carin Hjulströms Hitta vilse och där är det Katarina Ewerlöf som är uppläsare. Ewerlöf har en lugn och stabil röst men det går lite för långsamt och inte heller berättelsen engagerar mig tillräckligt för att fortsätta lyssna. 

Levande och döda i Winsford (ljudbok)

Tänkte att jag skulle ta ett säkert kort efter dessa två - Håkan Nessers Levande och döda i Winsford. Men det är ju inte Nesser som läser! Anna Maria Käll är visserligen en favorituppläsare, men hon är ingen Nesser. Nessers språk gör sig bäst med Nessers stämma, så är det bara. Måste komma över den initiala chocken innan jag lyssnar vidare. Boken är säkert värd det. 

Doft av hämnd (mp3-bok)

Så, just nu lyssnar jag istället på Doft av hämnd av Mikael Bergstrand. Poliser, journalister och lite brott - ja, det passar bra när novembermörkret har anlänt på alla möjliga sätt. 

PS: Jag läser också. Långsamt tar jag mig framåt i Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk. Bra bok, så det är inte därför det gör långsamt, det är läsron som saknas. Och så har vi ju den här ljudbokscirkusen ... 

2 nov. 2013

lady evelyn


Älsklingen hittade lite böcker på sitt jobb (som är allt annat än bokrelaterat) så jag lånade en för läsning under lovet. En roman med spänningsinslag låter väl som perfekt lovlitteratur? Spänning i en roman från förra sekelskiftet är verkligen något helt annat än dagens spänningslitteratur kan jag säga! 

Lady Evelyn är skriven av engelsmannen Max Pemberton och den version jag läste är en svensk översättning tryckt 1911. Den unga Lady Evelyn befinner sig i London och utan faderns vetskap har hon fått jobb som skådespelerska under namnet Etta Romney. Pjäsen är kass, men Etta får lysande recensioner. Så dyker det upp en skum rumänsk greve och hipp som happ måste Evelyn resa hem till det stora godset där hon känner sig fången. Fadern tycks resa mest hela tiden och medan Evelyn är ensam på "slottet" dyker den rumänske greven upp igen. Till följd av en olycka blir han sängliggande och en långvarig gäst. Faderns förflutna med länkar till ungdomsåren i Rumänien dras fram i ljuset. 

Det är ju inte direkt spännande. Det är mer små korta stycken i texten där det darrar till, men helt illa är det ändå inte. Det är roligt att läsa en så gammal bok och inse att det som alltid finns saker som förenar människor genom tiderna. Nog är vi många som precis som Evelyn känt oss lite instängda under vår ungdom, låt vara av olika anledningar, och drömt om att testa ett annat liv och nog lockar skådespelaryrket och teatern, eller kanske snarare filmen, fortfarande? Kärlek finns med i boken, förstås, och även ett förslag till äktenskap som inte lockar särskilt. Jodå, det finns också idag även om vi inte vill att det ska vara så.

Roligt att vidga de litterära vyerna, men nu återvänder jag till samtidslitteraturen igen! 

1 nov. 2013

när gud var en kanin

När gud var en kanin (pocket)

Nu är vi där igen. En sådan där bok som skall vara lättsam och underhållande och samtidigt lite tänkvärd och jag känner bara gäsp. Varför blir det så? Tror att den här typen av bok bara tilltalar mig några få gånger om året och nu är uppenbart inte en sån period.

Det är ju inget egentligt fel på Sarah Winmans bok När gud var en kanin, men det är något med "lite speciellt barn som vi kan lära oss något av eller som lär sig om livet genom personer hen möter" som börjar kännas lite gammalt. Jag hade nog uppskattat boken mer om den varit roligare, vilket är en motsägelse till ovanstående, jag vet. Nu stör jag mig mest på en massa saker, inte minst de där människorna som dyker upp på det B&B som huvudpersonen Ellys föräldrar startar när familjen flyttar till landet. Samtidigt finns det saker med boken som är fint skildrade som t ex Ellys vänskap med den socialt utsatta Jenny Penny och familjens relation till pappans lesbiska syster. Det är en bok som kretsar kring relationer och kärlek i alla dess former och kanske att det är lite för många relationer och lite för mycket kärlek. Jag orkar liksom inte riktigt sätta mig in i det. En annan sak är att jag nog hade förväntat mig att det skulle vara mer gud i form av kanin än vad det är. Det hade liksom varit intressant och lite smågalet, men så är jag ju också en religionsnörd.

Ja, det här blev ju en något pladdrig liten reflektion. Man kan väl säga att jag kanske hade uppskattat boken mer någon annan gång och kanske läser jag de sista 120 sidorna vid ett annat tillfälle. Jag lämnar boken här hos älsklingen och ser om jag är redo för slutet under julledigheten.

31 okt. 2013

höstlov

Spenderar höstlovet i Strömstad. Ingen risk för överansträngning. Jag vilar och andas och läser emellanåt. 

Västkusten.

Äta bör man.

Utsikt när man tar på sig jackan

Jag skulle inte shoppa ...

 Ja, lite mer båtar bjuder jag på! 

27 okt. 2013

livet i ett riskorn

Livet i ett riskorn (inbunden)

Francisco Azevedos bok Livet i ett riskorn är lite som en roman, en saga och en tankeström av minnen på en samma gång. Antonio, en gammal kock som närmar sig nittio år, ser tillbaka på sitt eget och släktens liv. De olika minnena hoppar i tid, men det är ändå inte svårt att följa med i familjens och släktens liv. Kärlek, uppbrott, syskon, föräldrar, faster - alla får de rum i denna bok som jag inte riktigt vet vad jag skall tycka om. Det är ett annat sätt att berätta än det jag oftast läser och det tilltalar mig samtidigt som det emellanåt också tar emot. Boken har en värme och en ömhet för familjen och allt vad det innebär som tilltalar mig, men samtidigt hade jag ibland önskat mig en mer rak berättarstruktur.

Av personerna som vi möter är faster Palma den som på något sätt för det hela framåt. Det är hennes ris som håller samman berättelsen. Riset som slängdes över Antonios föräldrar, José Custodios och Maria Romana, när de gifte sig hemma i Portugal och som Palma sedan sopade ihop och gav dem som en gåva. Maria tror på risets magiska kraft, men José tycker allt som har med riset att göra är en aning pinsamt. En säck med uppsopat ris - vilken nytta kan det göra? Med till Brasilien följer i alla fall riset och det blir en familjeklenod som både är en glädje och en börda. Antonio har riset att tacka för sitt liv, men även på många andra sätt har faster Palma varit honom till nytta. Hon lärde honom att laga mat och med ålderns vishet har Antonio insett att matlagning kan var bra mycket enklare än att försöka hålla ihop en familj.  

Nästa år är Brasilien fokusland på Bokmässan och för mig som tidigare bara läst en brasiliansk författare, Paulo Coelho, var Azevedo en positiv överraskning. Livet i ett riskorn är hans debutroman, men han är en väletablerad dramatiker i sitt hemland. Det märks i hans prosa, särskilt uppbyggnaden av den, att han är dramatiker, men helt ärligt kanske det inte gör så mycket? Även om böcker med viss litterär kvalité kan man väl få säga att den kommer att bli en vacker film?

(Rec.ex från Norstedts)

26 okt. 2013

än finns det hopp

Än finns det hopp (inbunden)  Än finns det hopp (ljudbok)

Jag började läs med rätt stora förväntningar för det var något med sjukhusmiljö, polioepidemi och kärlek mellan läkare och sjuksköterska som lockade mig. Lite som en av TV:s sjukhusserier i bokformat såg jag fram emot. Det började dock trögt. Så trögt att jag faktiskt bara kom en fyrtio sidor in i boken innan jag lade undan den och tänkte att jag skulle ta upp den igen lite senare i höst. Nu är det senare i höst, men boken känns avskräckande tjock och jag är lite trött. Tänkte därför att jag ger den en chans i ljudboksformat. Har nu lyssnat runt sex timmar, vilket är knappt hälften av boken, och måste konstatera att detta inte är en bok för mig.

Boken är rätt segdragen. Det är mycket som skall få plats, inte minst 50-talets vardag och här blir det kanske lite väl detaljerat om nonsenssaker. Det är ändå de delarna jag tycker bäst om, särskilt när det gäller kvinnan med knölen i bröstet som inte vill säga något till sin man. Hon ställer fram mat tills maken kommer hem, lite öldoftande, och anförtror sig till väninnan samtidigt som hon går till tvättstugan och saknar sin torkvinda. Henne känner jag något för och hennes liv ger en bild av ett 50-tal med rötterna i en fattigare miljö än den vi kanske är vana att se. Sjukhusmiljön då? Det som trots allt lockade med boken. Här blir det lite för mycket sjukhus. Jag tror att om man själv är sjuksköterska, särskilt lite äldre, kan nog detta vara läsning som tilltalar, men för mig som knappt varit patient blir det för mycket internt yrkesprat. Läkarna är dessutom mördande tråkiga. Boken saknar helt den sex appeal som sjukhusserierna på tv kan ha och på något sätt saknar jag det.

Känner du ändå att Karin Wahlbergs Än finns det hopp är en bok för dig? Då kan du läsa mer om handlingen här.

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)

bokbloggsjerka 25 - 28 oktober

jerka11

Helg och dags att svara på veckans fråga i jerkan:

Skall du läsa något som lämpar sig för Halloween och i så fall vad?

Jag låter sällan eller aldrig olika högtider styra min läsning så svaret är nej. Halloweenläsning skulle dessutom betyda något skräckaktigt och det är jag alldeles för lättskrämd för att klara av. Skräcklitteratur är jag faktiskt helt ointresserad av. Känner inget behov av nervkittlande och skrämmande läsning. Deckare - där går gränsen. :)

25 okt. 2013

Just nu ...

Läser jag:

och lyssnar på:


Det är två väldigt olika böcker!