28 juli 2013

vattenänglar

Vattenänglar (pocket)

Slut på årstider så Mons Kallentoft tar sig an de fyra elementen istället och den första boken i nya serien utkom förra året och heter Vattenänglar. Fortfarande är kriminalinspektör Malin Fors huvudperson och vi möter också Zeke och de andra på Linköpingspolisen. Malins dotter har börjat på Lundsberg och det har skapat ett avstånd mellan dem, inte bara geografiskt. Dotterns sätt att ta efter de rika barnens attityd retar Malin. Som vanligt kämpar Malin mot sitt alkoholmissbruk och jag fortsätter heja på henne och vill skrika NEJ!!! när hon längtar efter tequilan. Relationen som Malin har med en av stadens läkare blir alltmer beroende av att de kan få ett gemensamt barn, men är det ens möjligt för Malin med alla sin skador på livmodern?

Barn är också vad boken till stor del handlar om. Ett par hittas mördade i sin jacuzzi, men deras adopterade dotter är spårlöst försvunnen. Polisen söker efter flickan i vattnet, funderar på om hon kan ha rymt. Utredningen gör att adoptioner dyker upp som ett spår och det väcker frågor om hur långt man är beredd att gå för att få ett barn. Vad är man beredd att blunda för? Vilka oegentligheter finns det kopplade till adoptioner? Fallet kommer nära utredningsgruppen, blir svårt att förhålla sig till emellanåt. Malin känner starkt att hon inte får svika den försvunna flickan.

Håller Kallentofts koncept, Kallentofts sätt att bygga karaktärer och spänning för en ny serie? Ja, absolut! Vattenänglar är till och med snäppet bättre än de två avslutande böckerna i årstidsserien. Det är nytt driv i personporträtten och jag känner mer än på länge att det verkligen är en handfull riktiga personer jag möter i Malin och hennes kollegor. Jag vill möta dem i fler böcker, men snälla, ingen tv-serie! Brottet då? Tillräckligt spännande? Visst! Efter den kompakta ondskan vi mötte i Den femte årstiden tycker jag att det är skönt att det inte är fullt så bestialiskt i Vattenänglar. Om jag skulle vilja stryka något i böckerna är det de kursiva delarna. Ja, jag vet att jag skrivit det förr, men jag tycker att de är så sjukt onödiga. Hoppade helt över dem denna gång också och det gick ju alldeles utmärkt att läsa boken ändå.

2 kommentarer:

  1. Se där, då kanske jag vågar mig på denna ändå. Var väldigt less på döda röster och onödigt våld efter Den femte årstiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De där döda rösterna tröttnade jag på efter två böcker. Hoppa över de delarna helt så flyter läsningen på mycket bättre och jag har i alla fall inte märkt att det är nåt som saknas i berättelsen när jag gör så.

      Radera