31 aug. 2013

en droppe i havet

En droppe i havet (häftad)

Det här med att engagera sig i världens elände är svårt. Vi har nog alla suttit i TV-soffan och sett något som berört oss och tänkt att "nu måste jag göra något!", men morgonen efter har känslan klingat av och vi ger oss ut i vår egen vardag igen. Precis så är det för huvudpersonen Mette Maet (ja, visst är det en ordlek och visst ska det vara ett dansk ä egentligen) i Kirsten Hammanns bok En droppe i havet. Hon lever sitt medelklassliv i Köpenhamn, men som den författare hon är har hon bestämt sig för att skriva en bok som skildrar något av allt det svåra i världen. Bättre plan än så har hon inte. Hon vet inte ens om hon vill skriva om svält i Afrika eller gatubarn i Latinamerika. Men hur är det egentligen med engagemanget?

Hon mejlar en dansk hjälporganisation, men får inget svar. När svaret till slut kommer har det gått flera månader och hon är rätt ointresserad. Hon känner ändå att hon måste fullfölja det hon själv startat och stämmer möte med Stig som kontaktat henne. Hon får veta att hon inte kan förstå hur det verkligen är om hon inte åker ut i fält, men med en liten dotter och en man som hon bara ser på helgerna vill hon inte lämna tryggheten i Köpenhamn. Hon får se några videoinspelningar, men det är inte alls vad hon tänkt sig. Då bjuds hon in till det hotellrum organisationen använder som kontor och  får se mer autentiskt material. Människor ute i fält som filmat barn och vuxna som lider och dör. Mette finner det hela mycket obehagligt och nästan sjukt. Så tas det hela ett steg längre. En dag när hon kommer till hotellrummet  är det inte längre ett hotellrum - det är en liten by i Afrika. En dammig innergård, hyddor och tryckande värme. Detta är början på en slags resa i den misär som finns ute i världen. Mette öppnar hotellrummet och hamnar i olika delar av världen och möter människor med olika svårigheter. Allt ska vara en optisk synvilla och teknik får hon veta, men det hela blir alltmer verkligt. Hon har blod på kläderna när hon kommer hem och en dag tvingas hon till och med att ta med en pojke hem för att hon inte kommer tillbaka till hans by när hon väl klivit ut i hotellkorridoren igen.

Visst låter det intressant? Det tyckte jag också. Riktigt längtade efter den här boken. Men ... Det är något som inte stämmer och jag tror att det är det där med engagemang. Mette känner inget, hon kommenterar det till och med själv. Hon bara tittar in på hotellrummet, ser eländet, möter människor och går därifrån. Köper en ny kappa på vägen hem. Tyvärr blir inte jag heller mer berörd än så. Boken blir lite för mycket en slags eländeskatalog och den lyckas inte engagera mig. Även Mettes familjeliv är så vanligt att jag inte blir involverad i berättelsen där heller. Jag måste tyvärr säga att boken är småtråkig på det där sättet att jag börjar bläddra framåt och skumläsa. Jag tycker det är så synd för det är en så bra idé! Tänk att kunna besöka ett hotellrum och få ta del av någon annans liv istället för att vara tvungen att resa över halva världen. Hammann kunde ha gjort detta till en fenomenal berättelsen, men det blir inte mer än den axelryckning jag tror att hon egentligen avser att kritisera - den stora massans oförmåga att engagera sig i svält och katastrofer på riktigt. Budskapet är noterat. Gott så.

(Rec.ex från Kabusa Böcker)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar