11 okt. 2013

godnattsagor för barn som dricker

Godnattsagor för barn som dricker (ljudbok)

Marjaneh Bakhtiari tar i Godnattsagor för barn som dricker med läsaren (eller i mitt fall lyssnaren) till Teheran, till staden med dålig luft och ständiga byggnationer. Där möter vi en familj som på olika sätt, i olika generationer försöker förhålla sig till sin egen och stadens historia. De medelålders döttrarna röker, snackar skit, går på yoga. Modern/mormodern är en svår kvinna. Fast i sina minnen, i sin sorg och det har skadat relationen med döttrarna. Ett av barnbarnen står henne när, närmare än någon annan och ingen av dem gillar egentligen den övriga släkten. På något sätt skall denna familj försöka fira minnet av en bortgången far, men det finns egentligen inget större intresse. Alla funderar på hur de skall komma undan det hela.

Bakhtiari har skrivit en bok som är lite allvarligare än de två tidigare böckerna. Här finns krig, revolution, sedlighetspoliser och martyrdöd i bakgrunden och ger en allvarsam bakgrundston till hela berättelsen. Människorna bär på minnen som de måste hantera eller förtränga. Men, trots detta är det en rolig bok. Den dysfunktionella familjen får mig att le och jag tycker rätt bra om de två medelålders kvinnorna som står varandra så nära i sitt systerskap och som pratar om sin mamma och sina män på ett sätt som bara systrar kan. Jag tänker att även om detta är Iran och en annan kultursfär blir det så märkligt bekant. Den där känslan att människor världen över är mer lika än olika gör sig påmind.

Bakhtiari är en av mina favoritförfattare och även om jag inte blir lika omedelbart förälskade i Godnattsagor för barn som dricker som jag blev i Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet tycker jag att det här är intressant steg i hennes författarskap. Bakhtiaris lite mer seriösa framtoning ser jag fram emot att följa, men jag hoppas innerligt att hon inte tappar den humoristiska tonen för den är nästan unik i svenskt författarskap.

3 kommentarer:

  1. Mysigt att läsa din text om boken. Jag tycker också att hennes humor känns som ett signum. Drastiskt och ärligt rått, den skymtar i samtalet mellan systrarna och i familjen men det är vemodigare. Mer sargat och trasigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut mer trasigt, och kanske är det därför den där karaktäristiska humorn är så passande och nästan nödvändig. Ett författarskap att följa!

      Radera
  2. Jag älskade Kan du säga Schibbolet?. Kul att se vad du tyckte om denna.

    SvaraRadera