20 nov. 2013

ingens mamma

Ingens mamma : tolv kvinnor om barnfrihet (häftad)

Jag har läst om människor som fött barn på alla möjliga platser och på olika sätt, om familjeliv i alla tänkbara konstellationer, om människor som kämpar med ofrivillig barnlöshet, om adoptioner. Barn och längtan efter barn möter mig inte bara i litteraturen. Det finns en hel del som skrivs om det i olika tidningar och tidskrifter också. TV matar oss med familjer, BB-program och emellanåt även uppfostringsprogram. Det pratas mycket om barn i de flesta sammanhang. Samhället har många funktioner för människor med barn. Det är självklart helt naturligt och jag förstår grej, men ... Jag vill inte ha barn. Så är det bara. Det är provocerande för många, men jag tänker inte be om ursäkt på något sätt. Det är fantastiskt när människor som vill ha barn får barn och det är smärtsamt när de som vill ha barn inte får barn, men det ändrar inte min inställning. Jag kommer inte att bli mamma. Har aldrig känt att jag vill bli det. Ett tag spelade jag med i normen och sa saker som "när vi får barn", "mitt barn ska heta" etc. men det var aldrig något allvarligt menat med det. Jag visste tidigt att jag inte vill ha barn. Vad jag lite förvånat har kunnat konstatera är att det är svårt för många att acceptera att jag inte vill ha barn och att det på något sätt är tillåtet att säga saker som att "du kommer att ändra dig med åren", "men barn är ju meningen med livet, det kan du inte vara utan" etc. Jag är 35 år nu. Jag kommer inte att ändra mig och jag är inte ensam om den här inställningen. Det finns fler som jag därute och nu har det kommit en samling texter skrivna av kvinnor som av olika skäl valt att leva sina liv som barnfria. Eller som en person uttryckte det till mig "har valt bort den möjligheten".

Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet, utgiven av Atlas med Josefine Adolfsson som redaktör, är en viktig bok för vi barnfria behöver också få synas och finnas utan att det behöver vara bli kontroversiellt varje gång. Det här en bok i vars texter vi kan känna igen oss. De är personliga, men inga snyfthistorier. Varför skulle de vara det? Det är ju självvald barnfrihet vi talar om. Det här är kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder med det gemensamt att de valt att leva barnfria och de alla har blivit ifrågasatta. Jane Magnusson, journalist och författare, beskriver samhällets press med allt från babydockor till föräldraledigheter och sammanfattar med orden "Om det är något hela Sverige har samlat sig bakom så är det att se till att jag producerar barn." Men det gör hon inte. Flera av textförfattarna behandlar barnfrihet i relation till yrkeslivet. Hur den utan barn förväntas att jobba över, jobba heltid, jobba på storhelger. Vi har ju ingen familj, för familj är detsamma som barn. Jag känner igen mig i det där. Vissa saker även på min arbetsplats styrs av när folk lämnar och hämtar sina barn t ex. Jag blir irriterad ibland för min tid är också viktig. I Sverige säger vi dock inte så mycket om detta men i Natacha López (frilansjournalist) text kan vi läsa att det är en mer infekterad stämning i USA och då handlar det inte bara om tiden utan också om andra förmåner som skattelättnader. I Anna Sol Lindqvists (disputerat i genuspsykologi) text diskuteras hur vi som valt att leva utan barn anses okvinnliga. Jag blir i det närmaste förolämpad när jag inser att det faktiskt finns människor som ser mig som mindre kvinna än de som fött barn. Nog måste vi väl ändå inse att det är skillnad på att vara kvinna och mor?

Jag hoppas att många läser den här boken, både de som har och inte har barn. För mig och säkert många andra barnfria är det igenkänning och nya infallsvinklar och för dem som valt att leva med barn kan det kanske vara ett sätt att förstå hur vi tänker.

(Rec.ex från Atlas)

11 kommentarer:

  1. Hallelujah! Den här ska jag läsa någon gång.
    Har som du (vet) ALLTID varit säker på att jag vill leva barnfritt.

    Mvh, Tragisk och Okvinnlig : D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det värt ett lite halleluja för att denna bok givits ut! :) Tänker att jag gärna kan ses som tragisk och okvinnlig. Jag har i alla fall gjort ett val som jag helhjärtat kan stå för oavsett andras tankar om mitt val.

      Radera
  2. Psst! Hör Lena Andersson kommentera din fråga i augustpodden - bra frågeställning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nämen! Oj! Det måste jag ju lyssna på! Tack för tipset.

      Radera
  3. Vad intressant! Jag själv vill absolut ha barn men jag vet att kvinnor ofta blir ifrågasatta om de inte vill ha barn och andra skojar bort det som om det vore någon tillfällig knäpp och att man "kommer över det". Bra att någon tar upp problemet på ett bra sätt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tillfällig knäpp - oh ja! Den kommentaren har jag fått många gånger. Tröttsamt är det och lite respektlöst. Jag tycker också att det är bra att frågan lyfts och tror att böcker som denna behövs.

      Radera
  4. Heja dig som står för vad du tycker! Låter som en intressant bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag var lite tveksam till om jag skulle våga vara så ärlig i inlägget men det hade blivit konstigt om jag inte var det. :)

      Radera
  5. tyckte också hemskt mycket om denna viktiga bok. så skönt att få läsa om någon som tycker samma som en själv :)

    SvaraRadera
  6. Jag köpte precis denna som ebok. Jag är 22 år och känner med hela min kropp, det som dom i boken också verkar känna. Ett liv med barn? Nej tack!

    Den enda jag har berättat om min känsla för är min mamma som tog det så oseriöst. Hon bara skratta och klappa mig på huvudet och sa; "så tänker alla i din ålder, du kommer ångra dig"
    Det känns som att säga till en homosexuell att det bara är en "fas som går över". Jag är så otroligt säker på min sak. Så tack för att boken gör att jag känner mig mer säker och mindre som ett ufo.

    -22-årig tjej-

    SvaraRadera
  7. Jag 50+ och har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Jag var äldsta barnet, så jag visste redan innan jag började skolan vad ett barn i en familj betydde, då jag blev storasyster två gånger med kort mellanrum. Idag är jag lycklig moster, men jag vill absolut inte ha egna barn i ett land med arbetslöshet och bostadsbrist eller i en värld som IS snart har bombat sönder.

    Jag har aldrig ångrat mitt beslut. Tvärtom, det är ett av de få beslut i livet jag är riktigt stolt över.

    Kram Pinglan
    www.ejkorrekt.wordpress.com

    SvaraRadera