24 nov. 2013

vindsjälar

Vindsjälar (ljudbok)

Jaja och nåja, så känner jag när jag lyssnat klart på Mons Kallentofts Vindsjälar (som alltid uppläst av Torsten Wahlund). Även "den bäste" måste ju få ha en komma-vidare-bok i sin serie och förra boken, Vattenänglar var ju riktigt bra, så ... Det här är nog den mest intetsägande boken i hela serien om Malin Fors och jag blir faktiskt besviken. Det är som att Kallentoft inte riktigt vet vad han skall göra med sina karaktärer nu. Malin är singel igen efter uppbrottet från relationen med läkaren. Ett halvhjärtat försök att hamna i säng med journalisten vi stött på genom serien visar sig mötas av visst motstånd från journalisten som inte är så intresserad av att vara Malins kk längre. Malins dotter Tove har tagit studenten från Lundsberg och bor hemma hos mamma över sommaren i väntan på något att göra till hösten. Hon jobbar på ett äldreboende och tänker att i Linköping vill hon inte bo kvar. Kollegan Zeke lever med Karin och hennes dotter, en relation som varit på gång genom hela serien men nu alltså är ett faktum. Det är som att ett vakuum har uppstått och jag undrar om Kallentoft reder ut vad han skall göra med Malin och de andra i kommande böcker.

Nu är ju detta en deckare så självklart finns det ett brott i boken. Det utspelar sig på det äldreboende där Tove jobbar och det är Konrad, som Tove kommit nära, som är den mördade. Först ser allt ut att vara ett självmord men den rättsmedicinska undersökningen visar att det är ett mord. Kan det ha något att göra med de kritiska insändare Konrad har skrivit i tidningen om ägaren Hans Morelia och den dåliga service och den dåliga vård de gamla får?

I bästa fall kan man kalla detta för Kallentofts inlägg i debatten om privata aktörer i vården, i sämsta fall kan man kalla detta en dussindeckare. Vilket jag väljer har ni redan gissat. Jag hoppas innerligt att nästa del i serien är bättre för jag vill ju fortsätta följa  Malin och de andra. Men helst utan de där kursiverade viskningarna från de döda. Ja, jag måste nämna dem varje gång. Ett ständigt irritationsmoment.

4 kommentarer:

  1. kursiverade viskningar från de döda!
    jag dör : D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Ja, det är ett eländigt påfund. Läser jag brukar jag helt hoppa över de kursiverade viskningarna och har aldrig upplevt det som en förlust. Svårare att hoppa över dem i ljudboksformatet.

      Radera
  2. Detta lät ju sådär.. Jag har kommit längre och längre ifrån Kallentoft och Malin Fors som mest irriterar mig. Ändå ligger denna hemma och väntar. Jag vill inte ge upp hoppet ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där riktiga kärleken till Kallentoft finns väl inte kvar hos mig heller, men jag gillar honom fortfarande och hoppas att hans nästa bok är bättre igen.

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.