28 apr. 2014

annabel

Annabel (häftad)

Ni vet hur mycket jag älskar bokomslag och hur jag gärna vill läsa böcker med fina omslag, men ibland får man göra undantag och läsa en bok med ett mindre tilltalande omslag eftersom innehållet verkar så lockande. Annabel av Kathleen Winter är en typisk sådan bok.

I ett litet samhälle i någon avlägsen del av Kanada föds 1968 ett barn. Mamman till barnet, Jacinta, ber genast väninnan Thomasina, som närvarat vid födseln, om att vara med och bevara hemligheten som ingen utom Jacinta och hennes man Treadway ska få känna till. Barnet som fötts är varken pojke eller flicka. Det har en uppsättning av båda könsorganen och är vad man då skulle ha kallat en hermafrodit, och vad vi idag kallar intersexuell eller mixed gender.

Treadway bestämmer på stående fot att barnet skall vara en pojke och uppfostras till en pojke. De döper honom till Wayne. Jacinta är inte lika säker på saken, men i det samhälle hon bor har mannen mer att säga till om och hon fogar sig i beslutet även om hon hela tiden ser Waynes mer feminina sidor och drag. Treadway är inte heller blind för dem men han framhärdar i sitt beslut, utan att på något sätt vara en elak man, och de ger Wayne mediciner för att han skall utvecklas till en man.

Det finns en rörande scen i början av boken där Wayne är besatt av tanken på att äga en baddräkt så att han kan se ut som sin konstsimmande idol. I lönndom får han sin baddräkt och bär den när ingen ser, även när baddräkten börjar bli alldeles för liten. Wayne har svårt att passa in bland de andra pojkarna i det lilla samhället och hans bästa barndomsvän blir istället den lite speciella flickan Wally, men vänskapen förstörs av pappans oförståelse.

Första halvan av boken ger visserligen en grund och vi får Waynes barndom förklarad, men jag känner ändå att berättelsen står och stampar lite grand. Det är när Thomasina inte längre kan vara tyst, när Wayne råkar ut för en händelse som gör att han måste till sjukhus, när Wayne lämnar sin barndomsstad som jag tycker berättelsen lossnar och blir den berättelse om identitet och mod som jag hoppades. Det gör mig lite kluven till boken, men det har absolut sina poänger och jag är glad att jag läst den. Det är en debutroman och det märks, men inte så mycket att det helt förstör läsupplevelsen. Det är bara synd att berättelsen inte kommer igång lite snabbare.

(Rec.ex från Kabusa böcker)

27 apr. 2014

fyren mellan haven

Fyren mellan haven : roman (ljudbok)

Först var jag inte helt förtjust i M. L. Stedmans Fyren mellan haven, men eftersom Anna Maria Käll alltid gör så skickliga uppläsningar fortsatte jag att lyssna och boken växer. Den liksom smyger sig på mig, växer och blir till slut en sån där bok jag verkligen uppskattar för att den gör det här med rätt och fel lite mer komplicerat. Faktum är att det är en riktigt bra bok där författaren låter saker ta tid. Det är inga "snabba klipp" och därför en bok jag rekommenderar att läsa när ni har tid, när ni verkligen vill sjunka in i en berättelse.

Varför valda jag boken från första början? Ja, men det är ju något visst med fyrar och tiden då det fanns fyrvaktarfamiljer på vindpinade öar. I detta fall heter ön Janus Rock, eller bara Janus, och fyrvaktaren är Tom Sherbourne, en krigsveteran från första världskriget. Janus ligger långt ut i havet utanför Australiens kust och Tom trivs på den ensliga platsen och med fyrvaktarens alla uppgifter. Vid ett besök i den närmast belägna staden möter han den unga Isabel som ger sig inte förrän hon blivit hans hustru och följer med honom till Janus. Deras kärlek är stark och självklar och de är lyckliga med varandra. Allt som saknas är ett barn, men Isabel får flera missfall. Efter några år tillsammans på ön hittar Tom en båt som spolats upp på land. I båten hittas en död man och ett litet spädbarn som lever. Isabel tar genast barnet till sitt hjärta och trots Toms tvekan bestämmer de sig för att behålla barnet och säga att det är deras barn. De är övertygade, eller åtminstone är Isabel det, om att båda föräldrarna omkommit till havs. Ett par år senare uppdagas det dock att barnets mor lever och hennes liv är slaget i spillror.

Det är så lätt att på förhand säga vad som är rätt och fel, och så svårt att under bokens gång vara lika säker. Stedman skriver så jag förstår och känner med alla och jag är inte ens i slutänden säker på vad jag tycker är rätt eller fel. Det är som ett etiskt dilemma som kan diskuteras i en evighet. Läs eller lyssna och avgör själva!

25 apr. 2014

sänkt pris


Ni vet, det är så svårt att motstå ... Så jag råkade få med mig de här ...


... och en superfin och miljövänlig skrivbok måste man ju också unna sig ibland ...


Köpstopp gäller väl inte på lönedagen, eller? :)

18 apr. 2014

kvartalsrapport



Jaha, men svisch sa det bara och så har över halva april försvunnit och jag har fortfarande inte sammanfattat de första tre månadernas läsning. Eller, jo det har jag, men jag har inte fått ihop att blogginlägg om det förrän nu. Gissar att det kan finnas en viss igenkänningsfaktor här ... :)

Romaner/deckare: 13
Ungdom/YA: 4
Ljudböcker: 3
Noveller: 2 novellsamlingar (av Alice Munro och Etgar Keret)
Övrigt: 0

Jämfört med förra året har det gått lite knackigt det första kvartalet. Förra året hade jag läst 18 romaner och 7 ungdom/YA under årets första tre månader, men i år har det varit en hel del böcker jag börjat på och som jag inte gillat och därför inte läst ut. Jag har också haft en del att fundera över och en del beslut att ta och det brukar som bekant också påverka lästempot. Hoppas på ett bättre andra kvartal både privat och läsmässigt och jag har goda förhoppningar om det skall bli just så för jag känner att jag är på en bättre plats nu i livet. Heja mig!

Att läsa är att resa och denna gång har jag, förutom en återfödelseresa styrd av karma, varit på litterära resor i Burma, ett land som möjligen är Pakistan, Sovjetunionen (ja, det hette så då) Israel, Turkiet, Österrike, Tyskland, Frankrike, Irland, England och arabiskt hitte-på-land (Harlequin, alltså ...), USA, Kanada och så en liten nordisk rundtur i Finland, Danmark, Island och självklart Sverige.

Bästa roman/deckare: Ingen fara av Selma Mahlknecht och Höglandet av Steinar Bragi
Bästa ungdom/YA: Ljus, ljus, ljus av Vilja-Tuulia Houtarinen
Bästa ljudbok: Kranvridarna av Karin Brunk Holmqvist
Bästa novellsamling: Brinnande livet av Alice Munro

17 apr. 2014

glad påsk



Glad påsk önskar jag er alla!

Här i Strömstad skall vi visst invaderas av fulla norrmän istället för av påskkärringar ikväll så jag håller låg profil i sängen/soffan med nässprej, halstabletter och andra medikamenter när till hands. Älsklingen får se det hela från lite närmare håll för han slutar jobba sent ikväll. Inte avundsjuk.

Påskekrim, då? Hoppar över det i år, men kompenserar genom att slötitta på nåt gammalt avsnitt av Morden i Midsomer eller liknande.

Kommer ni att läsa något påskekrim?

16 apr. 2014

feberträsket

Planen var att läsa en massa lockande böcker det här, mitt troligtvis sista, påsklov. Nu blev det istället så här ...


15 apr. 2014

författaren i familjen

Författaren i familjen (häftad)

Édouard skriver när han är sju år en liten dikt som får alla att applådera honom och han utnämns genast till familjens författare. Det är inte helt lätt att leva upp till det och Édouard kämpar i vuxen ålder på med sitt skrivande som inte riktigt vill sig. Han stöttas av den väninna som han delar lägenhet med och det gifter sig också med varandra i unga år. För att försörja sig själv och familjen börjar Édourd i reklambranschen och vinner där många priser och blir en copywriter att räkna med, men han är trots allt inte nöjd och reklamens korta budskap är inte den sortens skrivande som gör honom lycklig.

Jag blev väldigt förtjust i Gregoire Delacourts bok Författaren i familjen. Det är något tafatt över hela Édourds person och hela hans liv. Han är ständigt lite bortkommen och tar liksom inte tag i sitt liv, samtidigt så är det skrivet med så mycket kärlek och värme att jag inte blir irriterad på honom utan att jag läser i stort sett hela boken i en sittning. Jag kan inte franska, men misstänker att boken lider lite av översättningsproblematik emellanåt. Reklamtexterna tycks inte vara så effektfulla, men jag gissar att de nog är det på originalspråket. Det stör dock inte alltför mycket och jag rekommenderar verkligen dig som inte läst Delacourt att ge honom en chans. Jag ser i alla fall fram emot att läsa en tredje bok av honom, för både Författaren i familjen och Allt jag önskar mig har varit helt i min smak. Tur att Sekwa ger ut Delacourt och så mycket annan läsvärd fransk litteratur!

(Rec.ex från Sekwa)

13 apr. 2014

två rec.ex, ett inlägg

För det mesta skriver jag om böcker så snart jag läst ut dem, men nu ligger jag för ovanlighetens skull lite efter med mitt bloggande så därför kommer här två böcker i samma inlägg. Det är två väldigt olika böcker!

Jakarandaträdets barn (inbunden)

Jag läste Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani i omgångar och det kanske bidrog till att jag emellanåt tappade tråden en aning, men jag tyckte ändå om boken som kan sägas handla om en familj som genomgår splittring och sorg som en följd av Irans historia från tidigt 80-tal till nutid. Inledningen med en gravid kvinna i ett av Teherans kvinnofängelse är stark och jag grips av berättelsen om hur hon fraktas runt för att få komma till ett sjukhus för att föda sitt barn. Boken fortsätter inte riktigt lika starkt med den är, på sitt närmast slingrande sätt, ändå en berättelse som ger en inblick i en annan kulturs nutidshistoria och det uppskattar jag alltid.

(Rec.ex från Forum)

Och så kom du (inbunden)

Och så kom du av Kathleen MacMahon är vad det är, en litterär bagatell, men en trivsam för-stunden-läsning och en perfekt bok att rensa hjärnan med efter den ovan nämnda boken. Tidsmässigt befinner vi oss precis efter Lehman Brothers-kraschen och Bruno har blivit arbetslös och bestämt sig för att söka sig till sina rötter på Irland. På Irland finns Addie, arkitekt utan uppdrag och avlägsen släkting till Bruno. De träffas en dag på stranden och saker förändras för dem båda. Det är lite mer överraskande än vad det först verkar, men det är inte en berättelse som stannar mer än för stunden. Inget fel med det som bekant. Vi behöver alla boklig förströelse för stunden emellanåt och då är det här ett helt ok val. Måste bara kommentera bokomslaget också, för det är så vackert färgsatt. Ännu finare i verkligheten!

(Rec.ex från Bazar)

11 apr. 2014

yrke: tågresenär?


Igår Lund t o r för träff med härliga #boblmafsyd och idag är det Strömstad och älsklingen som är slutstation. Kan man jobba som tågresenär? Ni vet, det finns ju sån där Mystery Shopper, kanske finns det en motsvarighet i tågens värld? Det jobbet vill jag ha i så fall!

På tågresor tittar jag ut genom fönstret, låter tankarna flöda som de vill, sover en stund, tjuvlyssnar på medpassagerare, lyssnar ibland på musik. Tänker alltid att jag ska läsa massor, men egentligen blir det aldrig så mycket läst, bara en stund här och var. Trivsamt är det i vilket fall! 

Hur är det med er andra, blir det mycket läst på era tågresor? 

7 apr. 2014

låt inte den här stan plåga livet ut dig, Mona

Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona (inbunden)

Det finns något väldigt lockande över långa titlar som på något sätt levererar en stämning omedelbart. Jag såg den här boken i Vårens böcker och när jag lade märke till att det var Anneli Jordahl som skrivit den var det självklart att jag ville läsa den. Jag har tyckt om hennes två andra skönlitterära böcker och den här tredje boken är inget undantag. Jordahl är en författare att fortsätta följa!

Året är 1959 och Mona, som är sjutton år, lämnar det lilla samhället i Dalarna och kommer till Östersund som i hennes ögon är en storstad i klass med New York och hon drömmer om att gå på konditorier och att dansa. Dock är det inte för nöjen hon flyttat till Östersund utan för att jobba som hembiträde hos Britt och Ove och ta hand om deras lilla dotter. Väl på plats inser hon att lägenhet bara är en tvårummare och att hon kommer att få sova i vardagsrummet. Flickan hon skall ta hand om är ständigt sjuk, Britt jobbar mest hela tiden och Ove, som spelar i ett jazzband, är sällan hemma. Tiden går, Mona närmast vantrivs och det blir alltmer spänt mellan Britt och Ove. Det finns dock ljuspunkter, för tack vare Britt och Oves musikintresse invigs även Mona i musikens- och dansens värld och kärlek börjar spira mellan Mona och en i bandet; den stiliga Harold.

Jag älskar den gråmulna stämning i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Det är något med Jordahls sätt att berätta som exakt fångar människornas tankar och stämningsläge. Jag fångas av känslorna och låter dem föra mig framåt genom romanen som är en berättelse om en tid då allt skulle vara möjligt men egentligen var det mesta rätt förutsägbart och styrt av förutbestämda uppfattningar, klass och ett stänk av religion. Det är läsvärt på det där stillsamma sättet som gör att berättelsen stannar kvar hos läsaren. Ja, i alla fall stannar berättelsen som utspelar sig där i skiftet mellan 50- och 60-talet kvar. Det finns nämligen en parallellberättelse då en mor och en dotter många år senare skall försöka reda ut vad som hände de där åren, men den engagerar mig inte alls på samma sätt. Inte för att den är onödig, den fyller sin funktion som reflektion och djupare insikt, men det är den andra berättelsen som bär boken och som får mig att säga: Läs Jordahls bok så snart du får chansen!

(Rec.ex från Norstedts)


6 apr. 2014

sköna söndag

Så här började jag min dag på ett av stadens caféer och tänker att den kan få fortsätta på liknande sätt fast hemma i soffan. Vad har man annars söndagar till? 

Poetry Reading 
(Poetry reading - More art)

3 apr. 2014

som om vi hade glömt

Som om vi hade glömt (e-bok)

Daniel Poohl är tre år yngre än jag. Det han beskriver händer under sina år på mellanstadiet i det lilla brukssamhället i Dalsland kan jag också beskriva, men i mitt fall är det som högstadieelev i en något större bruksort i södra Dalarna. Ny demokrati fick mängder av röster i skolvalet när jag gick på högstadiet. Vi visste ju alla hur det var med "de där utlänningarna", de vi helst inte pratade med, de som placerades i samma bostadsområde, där ingen sedan ville bo (inte för att det var särskilt populärt innan heller). Jag tror att alla som växte upp under tidigt 90-tal minns de här strömningarna. Jag önskar jag kunde svära mig fri från allt dumt som sades och gjordes under dessa år. Önskar att jag aldrig drogs med i diskussioner jag idag skäms för, men det kan jag inte. Jag var 13, 14 år och grupptryck är svårt att stå upp emot. Jag har dock aldrig förstått mig på eller sympatiserat med de som var som allra mest hatiska. De som gick genom kapphallen med snörade kängor, rakade huvuden och bomberjackor och omotiverat knuffade på elever med utländsk bakgrund eller kallade dem för saker jag inte ens vill skriva här. Med hela min tonårshjärna tyckte jag att de var idioter och jag minns fortfarande namnet på den värsta av dem alla. Han blev senare en känd profil i nynazistiska sammanhang, åtminstone i min hemregion. Jag tillhörde mer den tragiska falangen som uttryckte mig smygrasistiskt under grupptryck, som egentligen inte visste någonting alls om saken men sa vad som förväntades. Rasist var jag egentligen inte då och inte senare heller. Jag kände knappt någon med utländsk bakgrund, men det berodde mest på att jag bodde ute på landet i en by och där bor det sällan särskilt många med utländsk påbrå. Jag hade ingen åsikt egentligen, men jag föll in i jargongen. I min klass gick ett tag en tjej från Turkiet. Vi tyckte båda lika illa om idrott och kunde sitta och prata på avbytarbänken. När någon frågade något om henne sa jag aldrig att jag tyckte hon var trevlig och när andra sa elaka saker om henne stod jag aldrig upp för henne. Det skäms jag för idag och jag tänker ibland på henne. Vet inte vart hon flyttade och hur hennes liv blev, men jag hoppas att hon flyttade till ort och började på en skolan där människor inte var lika trångsynta som vi var.

Varför skriver jag det här, varför erkänner jag det när det knappast får mig att framstå i god dager? För att jag tror att jag inte är ensam. För att jag tror att många gjorde som jag, föll in i snacket för att inte sticka ut, särskilt på små bruksorter där livet är lite instängt både fysiskt och mentalt.För att det är ett tidsdokument av en generation. Idag, tjugo år senare, är jag förstås en helt annan, med en helt annan inställning och sedan många år säger jag också ifrån och står upp för mina egna åsikter i dessa frågor. Det förändrades faktiskt redan på gymnasiet, tack och lov. Mitt 17-åriga jag var betydligt klokare än mitt 14-åriga jag.

När jag lyssnar på Daniel Poohls bok Som om vi hade glömt blir jag därför stolt över de två mellanstadiepojkarna som vågar säga vad de tycker. Som vågar stå emot grupptrycket och umgås med killarna och tjejerna från Balkan som flyttar in i samma bostadsområde. De som aktivt vågade säga sin mening och visa den i handling under dessa år har alla min respekt. Jag önskar att jag varit lika klok och lika stark.

Mer om boken kan ni läsa t ex på Bokus.