6 jan. 2015

ett norrländskt trauma

Ett norrländskt trauma (inbunden)

Året är 1988 och Åmsele och hela Sverige skakas av det trippelmord som Juha Valjakkala och hans flickvän Marita Routalammi begått. I Ursviken i Skellefteå sitter 16-åriga Veronica och stirrar på sin spegelbild och ser alla finnar som invaderat hennes ansikte. Acne vulgaris. Hon är ful och det är det värsta man kan vara som tjej. Juha däremot, han är snygg, han är sexig, han är vacker. Hon bestämmer sig för att skriva till honom i häktet och får till sin stora glädje svar. Veronica besöker rättegångar. skriver brev, tror inte att Juha kan ha varit den som sköt de tre i Åmsele. Samtidigt snurrar hennes tonårsliv vidare hemma i Skellefteå och hennes stora mål är att förlora oskulden, men hon gör det inte hur som helst och med vem som helst.

Jag håller med förlaget, Thorén & Lindskog, om att detta är mer en vuxenbok än en ungdomsbok, inte minst för att det nog krävs att man åtminstone har något hum om vad morden i Åmsele var och vem Juha Valjakkala är. Brevväxlingen och referenserna till den händelsen faller nog annars rätt platt, tror jag. Personligen tilltalas jag dock inte så mycket av den delen av boken och kanske hänger det ihop med att jag finner hela glorifiering kring Juha som fanns på den tiden tämligen osmaklig. Alla de småtjejer som, likt Veronica i boken, tindrade med ögonen och såg en snygg kille istället för en trippelmördare får mig att rysa. Under läsningen av boken undrar jag också varför Veronicas föräldrar låter det hela pågå? Det är visserligen tydligt att mamman har intagit en offerroll i familjen och att pappan är en rätt blek figur, men ändå. Någon reaktion hade jag kanske förväntat mig.

Veronica själv är en tonåring som närmast stereotypiskt inte mår bra. Hon bråkar konstant med sin lillasyster och utsätter henne upprepade gånger för fysiskt våld. Det är som att det inte går att stoppa Veronica, men det lämnas egentligen rätt oklart varför hon beter sig som hon gör. På något sätt räcker inte tonårsdeppighet, trötthet på livets gång och svårartad acne som förklaring.

Kanske blir det lite för mycket finnar, sex, fester, alkohol för min smak, men å andra sidan är det ju så tonårstiden ser ut för många. Veronicas besatthet och maniska tjat om sin egen fulhet tröttar också ut mig en aning. Men, vi har ju alla varit tonåringar så visst kan man också känna igen sig i den där nojan som inte lämnar ens tankar. Fascinationen för trippelmördare kan jag dock inte känna igen mig i. Den har jag aldrig förstått, varken som tonåring eller som vuxen.

Nu låter det kanske som att jag är enbart skeptisk till den här boken. Det är jag inte alls. På många sätt är Ett norrländskt trauma av Victoria Larsson en intressant debut och faktum är att jag läste den från pärm till pärm under en dag, och det är inte så ofta jag gör det med böcker. Boken har något som håller läsaren kvar, trots att den ibland i det närmsta upprepar vissa tankegångar hos Veronica och trots att jag mot slutet faktiskt skumläser breven Veronica får från Juha. Det finns ett flyt i språket som håller mig kvar och som det så ofta är med debutanter ser jag fram emot författarens andra bok. Där brukar en del av författarvalpigheten har slipats bort och i Larssons fall tror jag att bok nummer två kan bli riktigt läsvärd. Ser med visst intresse fram emot vilken typ av berättelse det skall bli. Ett norrländskt trauma är till viss del självbiografisk, det framgår om inte annat av baksidestexten. Låt oss hoppas att nästa bok inte är det, för jag tror att det kommer att vässa Larssons berättarstil, göra den snäppet bättre helt enkelt.

(Rec.ex från Thorén & Lindskog)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar