12 feb. 2015

hjärta av jazz

Hjärta av jazz (pocket)

Visst blir man lite swing-sugen bara av omslaget på Sara Lövestams Hjärta av jazz! Och då är jazz verkligen inte musik för mina öron! :)

Först blir jag också lite skeptisk när jag börjar läsa boken. Povel Ramel. "Herregud, kommer hela boken att krylla av Povel Ramel-låtar? Jag står inte ut!". Ja, jag vet att han är något av en mästare på finurliga sångtexter, men jag orkar liksom inte med hans musik. Undantaget Gräsänkling Blues, den har något visst. Men, nu är det ju Lövestam vi pratar om, Fattar inte ens varför jag kände mig orolig. Hon tycks kunna ta sig an vilket ämne och vilka karaktärer som helst och skriva en alldeles förträfflig bok om dem. Hjärta av jazz är inget undantag. Povel hamnar snabbt i bakgrunden och fram träder istället Steffi och Alvar. Tur är väl det!

Steffi, femton år, har det tufft i skolan och blir mobbad. Främst är det ett gäng tjejer med den sedvanliga ledaren som gör livet surt för henne och kallar henne för horunge och påstår att Steffi luktar illa. För att må lite bättre lyssnar Steffi på Povel i sin mp3-spelare och fnissar åt hans roliga texter. Hon spelar också bas och övar flitigt på att kunna spela walking bass till de gamla låtarna. När Steffi går på vägen genom det lilla värmländska samhället där hon bor passerar hon ålderdomshemmet och hör en dag välbekant musik strömma ut från ett av fönstren. Det är så hon träffar Alvar. Den gamla mannen på ålderdomshemmet blir hennes vän och i hans rum får Steffi ta del av hans berättelse om en tid då Nalen i Stockholm var platsen man skulle synas på och platsen man skulle spela på om var musiker. Alvar och Steffis liv möts, blandas med varandras och förenas av kärleken till musiken. Det blir en vänskap som är sällsamt fin att läsa om och en vänskap som skall stärka dem båda, om än på olika sätt.

Lövestam är som vanligt läsvärd och jag längtar redan efter hennes nästa roman, men under tiden kan jag ju passa på att läsa Tillbaka till henne som det av någon anledning aldrig blivit av att jag läst. Eller ja, varför ljuga. Ni vet ju att jag har tegelstensfobi. Antalet sidor har skrämt bort mig från den.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar