9 maj 2015

store bror

Store bror (inbunden)

Jag har för det mesta inga problem med att jag är överviktig. Vi pratar inte några kilos övervikt nu. Vi pratar en hel människa i extrakilon, överflödskilon, fetma - ja, vad ni nu vill kalla det. Jag är fet. Inte mer med det. Mina kilon och min kropp upptar inte min tankevärld särskilt mycket, men visst påverkar det ibland min vardag t ex sätter jag mig inte på vilka stolar som helst på uteserveringar och jag kan självklart inte köpa kläder i alla butiker. Jag har varit tjock hela mitt liv och har ingen aning om hur det är att vara vare sig normalviktig eller smal. Att jag inte klarar av att läsa Lionel Shrivers bok Store bror kommer därför som en överraskning för mig. Jag kan ju det här med att vara tjock. Varför kan jag då inte läsa Store bror?

Det är människornas attityd till Edison som gör mig ont. Edison är en framgångsrik jazzmusiker och helt upptagen av sin jazzvärld. Han har dessutom alltid varit smal och snygg och hans syster Pandora verkar beundra honom en smula. Nu har Pandora inte sett sin bror på några år och är därför helt oförberedd på att den gravt överviktiga person som står framför henne på flygplatsen är hennes bror Edison. Hon har svårt att förstå, vet inte hur hon skall hantera situationen. Hon kämpar för att bete sig normalt, som om hon inte märker av att han har gått upp massor i vikt. Edisons liv har kört ihop sig och han skall därför bo hos Pandora och hennes familj ett tag. Pandoras man är en hälsofanatiker och mår dåligt av att ha den tjocke Edison i sin närhet och Pandoras barn är faktiskt rent elaka i sina kommentarer och viskningar.

Edison slutar vara en person, han blir bara sina kilon och det gör ont att läsa om. Att Edison förlorar sin status som en vuxen, tänkande människa och reduceras till fett som kan behandlas därefter. Jag klarar det inte för jag vet att det är sant, har mött liknande attityder och hört diverse kommentarer. Pandoras hälsofreak till man riktigt äcklas och provoceras av Edison. Hur blev det så? Varför reagerar andra så känslomässigt starkt på oss överviktiga? Är jag en vandrande provokation för andra?  Edison är det.

Shriver har säkert skrivit en bok som när man når slutet kommer att vara både aktuell och närmast att betrakta som ett inlägg i debatten, men för mig blir det här för nära inpå och jag vill inte må dåligt när jag läser. Vill inte konfronteras med det. Jag får göra det i min vardag, behöver inte göra det i litteraturen. även om jag trodde att det skulle vara precis vad jag ville.

(Rec.ex från Ordfront förlag)

4 kommentarer:

  1. Jag hörde om den här boken i Babel och blev väldigt nyfiken på den.
    Det känns som att det exakt överallt diskuteras övervikt och undervikt och fetma och hälsofanatism hit och dit, men ändå finns det aspekter som ingen vågar tala om; t.ex. hur överviktiga, medvetet eller omedvetet, behandlas. Tycker det är bra att någon tar upp ämnet, men jag förstår verkligen att det kanske inte är så kul läsning om man själv konfronteras med det här i vardagen. :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Diskuteras gör det verkligen, och enligt mig är debatten rätt ensidig och därmed leder den inte fram till något. Men, visst, det är inte bra att vara överviktig eller underviktig, men alla som är det är inte sjuka, döende, otränade. Men, tillbaka till boken. Det är Shriver och därmed välskrivet. Ge den en chans. Det är säkert en bra bok och jag är nog bara i en känslig period.

      Radera
  2. Attityden till överviktiga som en del har är rent ut sagt gräslig. Jag blir förbannad varje gång. Själv har jag som medelålders blivit rätt rund om magen och har fått en och annan kommentar men inte så jag känner mig nedtryckt. Ska läsa Shrivers bok, tyckte oerhört mycket om Vi måste prata om Kevin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, attityden som individer, samhället, arbetsgivare har är tröttsam. Jag tror som sagt att det säkert är en läsvärd bok, men jag pallar inte att läsa den.

      Radera