7 sep. 2015

dan hand som först höll min

Den hand som först höll min (häftad)

"När den stilige och sofistikerade Innes Kent dyker upp vid Lexie Sinclairs föräldrahem i Devon inser Lexie att hon inte kan fortsätta vänta på att livet ska ta fart. Hon ger sig av till London för att skapa sig en ny tillvaro i hjärtat av konstvärlden i femtiotalets Soho. Elina och Ted lever i nutida London, och försöker återfå fotfästet efter den komplicerade födseln av sitt första barn. Elina kämpar med att förlika moderskapets krav med sin identitet som konstnär, och Ted oroas allt mer av barndomsminnen som inte rimmar med vad hans föräldrar berättat. Ett enastående porträtt av två kvinnor i olika tidsperioder tecknas allt tydligare. Trots att femtio år skiljer dem åt, binds de samman på ett sätt som ingen av dem hade kunnat ana." (Från Bokus.)

Jag vet att jag uttryck mitt ogillande över berättelser som utspelar sig i både då- och nutid eftersom jag tycker att det är ett tröttsamt vanligt berättargrepp och att det ofta är helt onödigt, men det finns ju undantag från regeln. I Maggie O'Farrells Den hand som först höll min är det faktiskt två riktigt bra historier som dessutom hänger ihop väldigt väl. Det blir en helhet och inte enbart två parallella berättelser som kunde ha fått varsin bok. En av anledningarna till att det fungerar så bra är för att man som läsare på en väldigt tidigt stadium förstår precis hur allt hänger samma. Nu kan ju det låta trist, men det här är ingen deckare, så det som i en deckare skulle ha varit förödande är faktiskt i den här romanen en av bokens styrkor. Vi som läsare får ta del av helheten och kan bara önska att en viss person i boken kommer att få ta del av den också,

Om berättelsen som helhet fungerar väldigt väl, måste jag säga att personporträttet av Elina är det som berör mig allra mest. Elina försöker på något sätt få ihop sin tillvaro efter den fruktansvärda förlossningen och här skildras en mor som inte omedelbart känner kärlek till sitt barn och som inte alls dras med i någon lyckocirkus. Hon kämpar, är totalt slut, tar sig igenom. Hon är en sådan romanfigur som behövs som motvikt till alla lyckoskildringar. Den andra kvinnliga karaktären av yttersta vikt i boken är Lexie och hon är intressant på sitt sätt, men på något sätt en mer vanlig romankaraktär av snittet "lever-inte-helt-enligt-samhällsnormen".

Jag har nu läst både Sommaren utan regn och Den hand som först höll min av Maggie O'Farrell och jag hoppas verkligen att ETTA komma att ge ut fler böcker av henne, för det här är en författare som verkligen väckt mitt intresse!

(Rec.ex från ETTA)

4 kommentarer:

  1. Riktigt fin roman, jag har tipsat om den till många!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är verkligen en riktig boktipsbok! Tror den kan passa väldigt många.

      Radera
  2. E tryckte den här i min hand. Ser fram emot att läsa den! Har läst allt O'Farrells tidiga bibliografi, men tycks ha glömt bort henne. Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är klart läsvärd och att du, jag och E alla gillar hennes böcker är väl bevis nog för eventuella tvivlare. :)

      Radera