25 aug. 2016

djävulen är en lögnare

Djävulen är en lögnare av Sara Razai

Sara Razai är en ny författarbekantskap för mig och boken hon skrivit, Djävulen är en lögnare, är också den första bok jag läser som publicerats av det finlandssvenska förlaget Förlaget. Genialt förlagsnamn, eller hur!

I Djävulen är en lögnare, som förutom en titel också är ett uttryck hämtat från Bibeln, möter vi två tjejer i sena tonåren - Meri och Hope. Hope kom till Finland som sexåring och växte, precis som finska Meri, upp i Gårdsbacka, en förort till Helsingfors. De två tjejerna blir bästa vänner och är nästan som systrar, men i berättelsens nu har Hope deporterats tillbaka till Kamerun och de kan bara hålla kontakten med varandra via chattar och sociala media.

Berättelsen utspelas under en dag, den 2 november 2011, och det blir en mycket lång dag för dem både. Meri har fått ett tvåårigt barn på halsen. Jade, barnets mamma säger att hon bara skall gå till tandläkaren, men timmarna går och Meri strövar planlöst runt med barnvagnen i förorten, utan någon som helst aning om vad hon skall ta sig för. Hon söker sig till slut till sin mamma, som träffat en man och flyttat till en annan del av Helsingsfors. Faktum är att mamman närmast har övergivit Meri eftersom mannen kräver det och mamman har bara funnit sig i det. Hope å sin sida vaknar och inser att mobilens batteri är dött och att hon inte kan kontakta Meri. Hon är omgärdad av en familj, men känner sig inte riktigt hemma och hennes strövtåg under dagen tar henne genom New Bell, en stadsdel i Douala, och bort från en mamma som fortfarande klamrar sig fast i drömmen om Europa och ett nytt liv i Nederländerna.

Det finns så mycket att säga om den här boken att jag knappt vet vart jag skall börja och sluta. Till att börja med vill jag säga att det inte är en bok om kulturmöten och kulturkrockar. Den handlar snarare om en slags utanförskap. Meri har knappt gått ut grundskolan. Hon har inga pengar, ingen sysselsättning och hon verkar ha tappat kontakten med de flesta av de vänner och bekanta hon hade under skoltiden. Meri lever i en tillvaro där mobilen och kontakten med Hope är den enda livlinan. Hennes mamma, vars alkoholproblem är kända av alla, har abdikerat från mammarollen för en man med en något bättre ekonomisk situation än den hon hade som ensamstående. Det, och många andra aspekter av boken, gör att det också är en skildring av klass och utsatthet.

Hope är inte ensam och isolerad, men även hennes mamma klarar inte av att finns där för henne. För Hopes mamma är tanken på att bo kvar i Afrika helt främmande - hon skall tillbaka till Europa. Hope själv befinner sig i ett mellanläge. Hon tycks inte se sig som finsk, men i New Bell är hon också en nykomling och tillhörigheten till platsen, till livet där, till människorna och den kristna tron som alla tycks ha är svag. Hon saknar riktning, saknar beslut om vad hon skall göra, hur hennes liv skall se ut.

Det är mycket att ta in i den här boken. Mycket att fundera kring. Det gör att jag tror att den måste få ligga och mogna till sig i hjärnan. Det går liksom inte att slänga ur sig ett enkelt omdöme i stil med "den var bra" för det finns saker jag spontant gillar med såväl berättarstil som karaktärsbeskrivningar och innehåll och samtidigt finns det en del som skaver, en del utelämnade information, en del lösa trådar. Kanske spelar det ingen roll. Det är en berättelse som utspelar sig över en dag men som ändå har så många olika dimensioner och som får mig att känna att jag vill tänka till och fundera mer. Det är inget dumt omdöme!

(Rec.ex från Förlaget)

2 kommentarer: