30 sep. 2016

bokbloggsjerkan 30 sept - 3 okt

Annika har varit på vift och säkert haft det finfint i Barcelona, och därför har jerkan haft uppehåll, men nu är det dags igen! I veckans fråga får vi uppdaterar Annika vad som hänt medan hon varit på semester:

Vad har ni läst under tiden som jag har varit borta?

Barnbruden (e-bok) H som i hök (inbunden) Miira (inbunden)
 På en öde ö i havet (mp3-bok)  Gästkatten (ljudbok)

Jag har varit på besök i kungligt 1700-tal, lärt mig massor om falkenerarnas värld, hängt i Göteborg med en cool tjej, strövat längs minnens allé med en gammal skogsarbetare och tagit en tripp till Japan och träffat katten Chibi. Tänk vad man får uppleva mycket genom böckerna man läser! 

(Klicka på bilderna för att komma till mitt inlägg om boken. Undantaget Miira som jag läste ut i morse och inte har hunnit skriva om)

25 sep. 2016

bokmässan i sammanfattning

Bildresultat för bokmässan

Så är årets Bokmässa till ända och jag har landat hemma i soffan. Måste säga att det är väldigt skönt att bara ha en och en halv timmes hemresa jämfört med tre som jag hade tidigare. Hur var då mässan (de två dagar jag var där)? Trång, full av intryck, ännu mer full av böcker, samtal i varje hörn, författarkändisar och kulturpersonligheter precis framför näsan och andra lite längre bort. Precis lika galen och härlig som alltid alltså! Jag har knatat omkring en del på golvet, tagit mod till mig och presenterat mig för ett par tre förlag, lyssnat på monterprogram om allt från jord till identitetssökande och flytten av Kiruna. Mässan får mig alltid att snubbla över ny oväntat kunskap som att lerjord inte skall bearbetas på våren utan bara på hösten. Jag har ingen jord alls. men good to know liksom. :)

Bäst på årets mässan har ändå varit att träffa en rad andra bokbloggare. Jag var med på Kulturkollos Feelgoodmingel och fick ett mycket välfylld goodiebag med mig hem och därefter var det middag med nya och gamla bekantskaper. Det är verkligen alltid lika roligt och enkelt att hänga med andra bokbloggare! 

Hur gick det då med det där att jag bara skulle köpa böcker som verkligen, verkligen lockade? Jag måste säga att jag ger mig själv med beröm godkänt!

Jag har blivit något av en stammis i de finlandssvenska delarna av mässan och det var också där, hos Schildts & Söderströms, som jag inhandlade de enda två romanerna jag köpte på denna mässa. Missdåd verkar var en historia i min smak, och om den är ens i närheten så bra som Erlandssons Minkriket kommer jag inte att bli besviken! Sommarön är Eva Frantz debut och beskrivs så här av förlaget:  "en deckare där finlandssvensk sommarstämning och en skickligt byggd intrig kombineras med hög igenkänningsfaktor och humor". Klart jag vill läsa den! 

Ett stopp hos Novellix är närmast obligatoriskt och i år blev den egenhändigt ihopplockade "fyran" en blandning av Hjalmar Söderberg. Moa Martinsson och D H Lawrence. För mig, som inte är någon novellfantast, funkar det mycket bättre med enstaka noveller än hela novellsamlingar så de här "pixiböckerna för vuxna" är verkligen en perfekt produkt för mig.

Den sista boken jag inhandlade blev något så oväntat som en kokbok (min köksaversion är välkänd!), men för 40 kr kan väl även jag slänga ihop en GI-middag mellan (frysmats)varven. Såg ut att finnas en hel del både lättlagat och gott i den.

Så, men två romaner, fyra novellixer och en kokbok kan ingen, inte ens jag själv,  komma och säga att min bokshopping spårade ur. :) 

Men, nu var ju inte det alla böcker som följde med hem från mässan. Vi fick ju den där goodiebagen också och kolla vad många böcker den innehöll! 

 


Jag kommer nog att bli helt feelgoodfrälst efter att ha läst alla de här böckerna! Riktigt roligt med så många böcker och ännu roligare att jag inte läst en enda av dem. Många nya författarbekantskaper att se fram emot alltså! 

 

Om kokboken var oväntad så är det kanske ännu mer oväntat att jag får med mig en bok hem om löpning. men den verkade så annorlunda att jag inte kunde låta bli att ta den när den låg där och frestade på bordet i bokbloggsrummet. Jag sprang med kenyanerna av Adharanand Finn kanske visar sig var en riktig bokpärla, vem vet! 


Jag fick också med mig ett rec.ex från Contempo, det lilla förlaget som specialiserat sig på att översätta italiensk litteratur. Kul att det kommer lite böcker som inte är från den anglosaxiska världen så det kan bli aningen mer variation i läsningen. Adua av Igiaba Scego handlar om saker som migration, rasism och tillhörighet vilket gör den till en högst aktuell bok och jag ser fram emot att läsa den.

Så, nu är bokförrådet riktigt välfyllt igen och några mer bokinköp behöver nog inte göras på ett bra tag. Kanske inte förrän nästa års Bokmässa

21 sep. 2016

gästkatten

Jag är ingen kattmänniska. Så, nu har jag sagt det. Katter är trivsamma en stund, men det är inget djur jag känner någon som helst längtan efter att ha permanent i min omgivning. Många människor är dock kattälskare och kanske är det därför det dyker upp diverse böcker om människor som kommit katter nära och hur det påverkat deras liv. Dessa böcker är ofta innerliga, och därmed blir de läsvärda även för en som mycket hellre klappar hund än katt.

Gästkatten (ljudbok)

Boken Gästkatten av Takashi Hiraide valde jag av flera skäl. Den var kort, den hade en framsida med gnistrande gröna kattögon och den utspelade sig i Japan. Jag är mycket sällan på litterära resor till Japan så det kändes lite extra kul.

Boken är en självbiografisk berättelse och utspelar sig i slutet av 1980-talet då Hiraide och hans fru fortfarande var tämligen unga, frivilligt barnlösa och hyrde ett litet hus i utkanten av Tokyo. Båda jobbade med litteratur, såväl skrivande som översättningar och redaktörskap, och tillbringade arbetsdagarna i hemmet. Så en dag dyker grannkatten Chibi upp och hon blir en del av deras liv rätt omgående, trots att hon inte vill bli vare sig upplyft eller klappad. Hon är en tillgiven på sitt eget sätt, samtidigt som hon tycks rätt ointresserad av människovärlden (är inte alla katter det?). För paret Hiraide är Chibi deras katt, trots att de vet att hon egentligen tillhör någon annan. När så Chibi oväntat dör, blir parets tillvaro tom och de tycks helt vilsna utan den lilla katten. Sorgen är påtaglig.

Gästkatten är en kärleksförklaring till en katt, och jag hade trott att den skulle var betydligt lättsammare och mysigare. Men, Hiraide blandar vackra beskrivningar av Chibis förehavanden med tankar från Machiavelli (ja, han skrev visst poesi och dramatik också vilket var en nyhet för mig), funderingar kring konst och om livet och människorna i grannskapet. Det blir mer poetiskt och finstämt än väntat, och kanske är det därför jag inte riktigt faller för boken. Det blir liksom lite för seriöst, men å andra sidan, varför inte? Det finns ju inget som säger att en bok om kärleken till en katt behöver var rolig och lättsam. Den kan ju också var precis så här, för ett djur kan ju förändra tillvaron och göra den till något mer än vad den var innan.

20 sep. 2016

pepp och prepp

Bildresultat för preparing

Hemma och kurerar mig och då passar det ju bra att för ovanlighetens skull haka på Kulturkollos veckoutmaning. Veckans tema är förstås givet - Bokmässan!

Berätta hur du peppar och preppar inför Bokmässan 2016? 

Jag tillhör dem som aldrig är på mässan alla dagar utan bara någon enstaka och i år blir det lördag och söndag. De flesta gånger har det bara blivit lördagen. För mig är mässan mest ett tillfälle att få bokbada rejält, hamna på oväntade monterprogram, råka se en kändisförfattare i vimlet och bara insupa hela atmosfären. Numera är det också ett tillfälle att träffa andra bokbloggare och det uppskattar jag alldeles särskilt mycket!

Min pepp och prepp består av att jag bokat in ett par finfina event med bokbloggare (mingel och middag på lördag) och att jag kolla igenom seminarieprogrammet till söndagen och ringat in några intressanta. I övrigt låter jag som vanligt mässans alla scener och montrar överraska mig. Efter en katastrofal missräkning av köns längd för något år sedan har jag givetvis förköpt inträdesbiljetterna!

Bokmässeklänningen är ett underbart fenomen, men inte något för mig. Istället tittar jag desperat in i garderoben, plockar fram jeansen och konstaterar sedan att den toppen är för varm, den är för opraktisk, den är för kort, den är för lång, den är för tajt, den är för vid. Och kofta - vem orkar? Men, tänk om det drar kallt någonstans? Ja, garderobspsykos är att vänta innan avresa. :) Nagellacket är dock givet! Har för första gången på flera år köpt ett rött nagellack som jag är helt kär i, så röda naglar blir det!

Skor är ett gissel typ jämt, men extra mycket på mässan. Vilka jag än väljer så blir ju resultatet detsamma - onda fötter! Men, räkna med att det blir gympadojor för min del. Skoskavsplåster, huvudvärkstabletter och vatten. Ja, med det i väskan (eller kanske blir det tygpåsen!) och ett glatt humör i sinnet är jag redo för mässan.

19 sep. 2016

på en öde ö i havet

På en öde ö i havet (mp3-bok)

Aino Trosells På en öde i ö i havet kan räknas antingen som en lång novell eller som en kortroman, men genre spelar föga roll egentligen - det är ju innehållet som är det intressanta och det här en en fin berättelse. Sven Wollter gör dessutom en uppläsning full av känsla som ger berättelsen ytterligare en dimension. Jag tyckte mycket om att lyssna till den här novellen/kortromanen. Faktum är att jag kom på mig själv med att bli helt avslappnad under lyssnandet. Ni vet, den där känslan man kan få efter en riktigt avkopplande massage? Så där tung och skön i kroppen och huvudet? Den känslan var det. Tänk vad böcker är bra att ha! (Att jag äter penicillin och har lunginflammation har förstås inget med saken att göra ...)

Bertil har efter ett helt liv uppe på berget, där han bott med sin far i det lilla huset, flyttat till ett ålderdomshem i samhället. Han njuter av tillvaron, har aldrig haft det så bra. Maten smakar bra, han tycker om att ha människor runt sig och att höra slamret från frukostbestyren. En dag flyttar en ny åldring in på hemmet. Han hinner skymta henne, inser vem det är och börjar tänka tillbaks på en tid som sedan länge flytt. Då var det femtiotal, han var ännu i god vigör och slet hårt i skogen tillsammans med sin lillebror och sin far. Modern hade gått bort, och de tre männen försökte klara sig på egen hand. Till sist anställer de dock en kocka för mathållning och hushåll måste skötas bättre än vad de själva förmår, Gerda kommer in i deras liv, spelar grammofon och sjunger med till radions melodier, Men, snart skall hennes närvaro komplicera tillvaron på berget. Bertil, som inte tror att lärarinnan han pratar med på nykerhetslogen kan vilja ha honom på riktigt, trasslar istället in sig i en historia med Gerda som skall påverkar honom på sätt som inte alltid är av godo.

Det är en berättelse väl värd att ta del av och en uppläsning att njuta av. Perfekt för någon av höstens mer höstruskiga kvällar, men tända ljus och lugn och ro i hemmet.

18 sep. 2016

h som i hök

H som i hök (inbunden)

"Helen Macdonald är i fyrtioårsåldern när hennes älskade far plötsligt dör. Redan när hon var liten flicka introducerade ha henne för den fascinerande falkenerarkonsten och detta speciella intresse har alltid varit ett starkt band mellan dem.

Sorgen som drabbar Helen är förlamande. Samtidigt känner hon en närmast tvingande längtan att anta den största utmaningen en falkenerare kan ställas inför: att tämja en duvhök. För åtta hundra pund köper hon höken Mabel. Hon fyller frysen med hökmat, stänger av telefonen och ger sig ut på en livsresa hon inte vet var den ska sluta." (Från Bokus)

Ja, det är inte ofta jag tar baksidestexten rakt av i mina inlägg, men den här gången fick det bli så för att ge er en kort sammanfattning av H som i hök av Helen Macdonald. Det här är en bok så egen att jag aldrig blir riktigt klok på den. Dels är det allt detta med duvhökar och falkenerarkonsten som jag är fullkomlig novis på, dels är det att det är en självbiografi men samtidigt en sorgebok och till slut att det dessutom är en historisk inblick i den månghundraåriga traditionen att tämja duvhökar. Den är allt på en gång och ibland sugs jag helt in i det och ibland skummar jag bara över sidorna. Det är liksom omöjligt att ge boken ett vettigt omdöme.

För mig är det Helen och hennes relation till duvhöken Mabel som berör mest. Helen skapar ett nära band till sin duvhök trots att det är en jagande rovfågel det handlar om. Att det finns en djup kärlek till fågeln går inte att ta minst på, men Helen är närmast tillintetgjord av sorg vilket också påverkar hennes hantering av Mabel. Helen och Mabels relation är både kraftfull och sårbar och hela tiden begränsad av det faktum att Mabel alltid kommer att vara en vildfågel med allt vad det innebär.

Det historiska delar där falkenerare från förr, framför allt mr White, får ta plats fångar aldrig mitt intresse och jag tycker att dessa delar får ta för mycket plats. Men, det är på något sätt också detta som gör boken så ovanligt nördig. Kanske älskar man dessa delar om man är passionerat intresserad av hur man tämjer en duvhök och hur man lever med den. Jag är nu inte det, så jag skummar och hoppar helt över emellanåt,

Jag rekommenderar boken till alla som vill läsa något som sticker ut, som inte är det vanliga vare sig till upplägg eller innehåll. Den har något visst, mitt i sin egenhet!

(Rec.ex från Brombergs)

17 sep. 2016

bokmässan närmar sig

logo-display-bokmassan

Ingen har väl missat att det snart är bokmässedags igen! Längtar! För mig blir det två dagar på mässan, lördag och söndag. Det betyder söndagspremiär för mig och jag tänker nyttja den dagen till att gå på seminarier eftersom de ingår i entrébiljetten då.

Det härliga med bokmässans seminarier när man inte är där i tjänsten är att man kan gå lite på vad som helst och dessutom ångra sig om lusten inte infinner sig eller om kön verkar alltför lång och man kan räkna ut att alla inte kommer att få plats. Jag brukar vara rätt oplanerad när det kommer till mässan, men lite har jag kikat i seminarieutbudet redan och fastnat för till exempel dessa:

Att skildra verkligheten som den är
10:30-10:50
Seminarielokal H1
Vardagslivet, är det värt att skildra i romanform? I allra högsta grad. Det menar författarna Ninni
Schulman och Anna Fredriksson, som helst utforskar de konflikter och vägval som sker på nära håll och som de flesta av oss någon gång ställs inför.

Går sin egen väg
11:30-11:50
Seminarielokal F2
Erlend Loes böcker kryllar av karaktärer som vägrar anpassa sig till samhället. I böckerna om Doppler lider huvudpersonen av duktighetssyndrom och drar sig undan samhället för att försöka finna ett nytt, sannare, liv ute i skogen. I senaste boken -Slutet på världen som vi känner den- återvänder han till staden, bara för att upptäcka att hans namn är utbytt mot ett annat på brevlådan. Varför tycks Erlend Loes karaktärer vilja göra uppror mot allt som det innebär att vara vuxen? Vari ligger fascinationen och lockelsen att söka sig bort från fastslagna normer?

Miira är tillbaka! 
12:30-12:50
Seminarielokal F2
2012 debuterade Eija Hetekivi Olsson med den uppmärksammade och prisbelönta romanen
-Ingenbarnsland-, nu är hon tillbaka med uppföljaren -Miira-. Miira kan äntligen lämna hemspråksklassen och den ofria grundskoletiden bakom sig och påbörja den fria grymmetiden. Plugga järnet på gymnasiet, bli proffs. I hjärnkirurgi. Flytta hemifrån, hetshångla när hon vill. Bli trappstädarefri också. Men vägen är krokig, livet krulligt, och Miira får blåmärken av krockarna. Trots det vägrar hon att ge sig. Eija Hetekivi Olsson samtalar om sin nya roman med Susanna Romanus, förläggare.

Hen, sen eller dem?
13:00-13:20
Seminarielokal J2
Varje år ställs stora mängder frågor om språket till Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen. Men vad är det man undrar egentligen? Susanna Karlsson, språkvårdare vid Språkrådet, Institutet för språk och folkminnen, berättar om de vanligaste frågorna om svenska språket.

Där någonstans tror jag att jag kommer att vara klar för en sista runda på mässgolvet och sedan hemfärd. Då har jag hunnit med såväl monterstrosande och bokinköp (jag har lovat mig själv att bara köpa det som verkligen, verkligen, verkligen lockar) som mingel och middag med andra underbara bokbloggare på lördagen, en god hotellfrukost och seminarier med skiftande innehåll under söndagen samt lite avslutande flanerande bland montrarna - jag kommer vara mycket nöjd med min bokmässa. Det vet jag redan på förhand. :)

Hoppas vi ses i vimlet, eller i bokbloggarrummet (där säkert jag och många andra kommer att vila fötterna och ladda mobilbatterierna), eller på middagen, eller kanske ännu bättre - lite överallt!

tbr-tagg

Bildresultat för book pile on the bedside table

Ingen jerka den här helgen, men då passar det ju perfekt med en liten enkät, eller tagg, istället! Jag hittade den hos Johannas deckarhörna, som i sin tur hittade den hos Vargnatts bokhylla.

1. Vilken bok har du inte kunnat avsluta?
Den senaste boken i den här kategorin är Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser. Kommer liksom inte riktigt in i den. Börjat om ett par tre gånger, kommit en bit, men inte fastnat för den än. Tror att jag skall prova att läsa den istället för att lyssna som jag gjort hittills.

2. Vilken bok har du inte läst än för att du inte har haft tid? 
Ja, alltså, det ligger ju en hel del böcker här hemma som skulle kunna pass som svar här ...

3. Vilken bok har du inte läst än för att det är fortsättningen på en serie? 
Just nu är jag nog ikapp i de serier jag följer. Har t ex Saharasyndromet av Christian Unge liggande här hemma, men där har jag läst de två första delarna så egentligen är det bara att börja läsa den.

4. Vilken bok har du inte läst än eftersom den är helt ny?
Omvägen av Gerbrand Bakker, men den skall jag snart kasta mig över.

5. Vilken bok har du inte läst än eftersom du har läst en bok av samma författare och den tyckte du inte om?
Jag försökte mig på Lördag av Ian McEwan för några år sedan. Kom aldrig igenom den boken av någon anledning. Minns inte om det var för att den var tung, eller långsam, men något sådant var det. Ändå köpte jag Domaren av samma författare på Bokmässan förra året. Den är ännu oläst.

6. Vilken bok har du inte läst än för att du inte riktigt känner för det? 
Av någon anledning tycks jag aldrig riktigt känna för att läsa Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö. Den har legat i tbr-högen ett bra tag nu, säkert ett par år.

7. Vilken bok har du inte läst än eftersom den är gigantisk? 
Undviker generellt alla tegelstenar. Blodsbunden av Augustin Erba är den tjockaste bok jag har hemma nu som ännu är oläst, 538 sidor i pocketformat. Får se när jag känner mig redo för tegelstensläsning!

8. Vilken bok har du inte läst än för att omslaget lockade och sedan visade det sig att den inte hade så bra recensioner? 
Vet inte om jag har någon bok hemma som matchar den beskrivningen just nu.

9. Vilken bok avskräcker dig mest från din olästa hög? 
Ingen avskräcker väl direkt eftersom jag själv införskaffat dem, men det finns ju böcker som förlorar sin lockelse när de blir liggande ett tag, t ex Vi bara lyder av Roland Paulsen.

Taggar: Alla som vill besvara denna enkät/tagg som sin blogg! :)

13 sep. 2016

barnbruden

Barnbruden (pocket)

Det är sällan jag ger mig i kast med historiska romaner, men eftersom ombyte förnöjer och eftersom jag hört så mycket gott och den trilogi av Anna Laestadius Larsson som inleds med Barnbruden fick den en chans. Berättelsen är fiktiv men med en korrekt historiskt bakgrund och kretsar kring två kvinnor i Gustav III:s hov - Hedvig Elisabeth Charlotta och Sophie von Fersen. Charlotta, av Holstein-Gottorpsk börd, är bara femton år när hon anländer till Stockholm för att gifta sig med Hertig Karl (senare Karl XIII) och aldrig har en kunglig brud i Sverige, vare sig före eller efter, varit så ung (tack och lov, säger jag!). Med Charlotta på resan till Sverige finns den mycket populära adelsfröken Sophie von Fersen. Till en början är Sophie motvilligt inställd till Charlotta. som hon uppfattar som bortskämd, men mellan dem uppstår så småningom en innerlig vänskap som skall bestå genom hela boken.

Charlottas främsta uppgift - ja, för det här är kungligt 1700-tal och kärlek är inte en skäl till äktenskap - är att föda en son och på så sätt säkra tronföljden. Gustaf III hade vid det här laget själv varit gift ett antal år, men det äktenskapet leder inte till några barn. Nu står hoppet till den unga Charlotta och hertig Karl. För Sophie finns inget äktenskap planerat, men hennes hjärta klappar för prins Fredrik och kärleken tycks besvarad. Men, även då Sophie är adlig är hon förvisso inte furstlig, och familj och börd spelar all roll i världen vid den här tiden. Medan hovfolket konspirerar, försöker producera tronarvingar, vänsterprasslar, skvallrar och sviker jobbar Pottungen, det stumma tjänstehjonet, med slottets mest undanskymda arbeten. Hennes stumhet skall dock visa sig bli en av hennes viktigaste tillgångar.

Som helhet tyckte jag den här boken var helt ok. Det är intressant att lära känna det båda kvinnorna, Charlotta och Sophie. Eller flickorna skulle jag nog heller vilja säga, för de är båda mycket unga. Kanske är det just ungdomen som gör att jag upplever boken som lite tramsig emellanåt. Först störde det mig en aning, men sedan tänkte jag att det kanske är författarens sätt att fånga de båda flickornas ungdom och då tyckte jag att det fyllde sin funktion. Vad som är sant och inte i boken har jag ingen aning om för jag är verkligen ingen historiker. Det spelar dock ingen större roll för mig. Jag ser det som att Laestadius Larsson har tagit ett antal verkliga personer från tiden och säkert gjort en grundlig research för att sedan låta en fiktiv berättelse ta form. Det funkar för mig som inte ser boken som en korrekt historieskildring och inte heller förväntade mig det. Det är istället underhållningslitteratur och verklighetsflykt med klassiska ingredienser som kärlek, svek, makt och vänskap. Funkar för det mest och så även i detta fall.

11 sep. 2016

bokbloggsjerka 9 - 12 september

Bildresultat för tårta

För Annika är det snart födelsedag (hurra, hurra, hurra!) och därför handlar veckans jerka om just födelsedagar:

Har du några ”bokliga” minnen av en födelsedag som ligger dig extra varmt om hjärtat? Hur skulle en perfekt födelsedag kunna se ut om du fick bestämma? Eller har du något annat att berätta som är kopplat till en födelsedag (antingen riktig eller fiktiv)?

Jag är inte så förtjust i födelsedagar, firar i princip inte alls. Ett grattis från någon när och kär och en bit tårta - så är jag nöjd. Kalas har jag aldrig tyckt om, inte ens när jag var liten och därför har jag inte heller i vuxen ålder ställt till med några stora balunser. Present är kul att få, men inte nödvändigt så här långt efter trettio, närmare fyrtio. Jag är verkligt urtråkig när det kommer till födelsedagsfirande, som ni märker. :)

Bokliga minnen från födelsedagar har jag flera, de flesta från uppväxten. När jag växte upp var det i princip bara låna böcker på biblioteket som gällde. Därför var det extra kul när man fyllde år och fick någon bok som man verkligen längtat efter att få ha i sin egen hylla. Jag minns en bok som jag fick i present och som jag läste om hur många gånger som helst, måste ha varit i mellanstadieåldern. Minns inte titeln, men i boken åker de skridskor på en å eller bäck vid en herrgård el dyl och jag älskade den delen av boken. På högstadiet  fick vi läsa utdrag ur någon av Emile Zolas böcker och jag älskade det. Önskade mig Germinal - Den stora gruvstrejken i present och fick den. Det var glädje!

7 sep. 2016

mamma är bara lite trött

Mamma är bara lite trött (inbunden)

Cykla till arbetet i ur och skur för jobbet har ordnat kilometertävling och där gäller det att ligga bra till. Cykla med barnen till dagis, som heter förskola, upp ännu tidigare än vanligt, stress varje morgon och sonen som hatar morgnar. Fullbokade helger med allsköns aktiviteter, träningar för alla i familjen, inga fria vardagskvällar. Äta rätt och bjuda rätt - inget socker, inget mjöl och ingen läsk. Skylla på partnern för att vetemjöl figurerar under middagsbjudningen. Baka kakor till klassfikat, säga ja till chefens alla erbjudanden, vara glad och trevlig, jobba hemma på kvällar och helger. Få höra att magen putar och vankas det smått igen. Magkatarr. Utbrändhet.

Sara Beischer är tillbaka och med denna hennes tredje bok tycker jag att hon befäster sin position som en skicklig samtidsskildrare och faktiskt även klasskildrare, även om hon denna gång bytt från arbetarklass till medelklass. Jag ser Mamma är bara lite trött närmast som ett inlägg i den debatt som saknas, nämligen om det är rimligt att vi lever som vi gör när det får oss att må så dåligt. Bokens huvudperson Minna är helt inne i hela snurren som beskrevs i inledningsstycket. Hon säger aldrig nej, men inombords blir det alltmer kaos och det gör faktiskt ont att läsa ibland för det är så lätt att känna igen. Minna skulle kunna var i princip vem som helst. För mig, som precis som Minnas varit lärare, kommer det ännu närmre i de passager som handlar om arbetslivet. Men privatlivet är ingen måste-fri-zonen det heller. Snarare är det kanske precis tvärtom.

När Minna väl blir sjukskriven för utmattningssyndrom kommer alla förståsigpåare med mindfulness, uppmaningar om att Minna skall pressa sig lite, gå tillbaka till jobbet, klart hon inte kan sluta som lärare, hon måste ha en plan, få lite mental ansträngning. Jag var sjukskriven två och en halv månad. på gränsen till utbränd. Jag kan relatera till allt. Pressen kommer såväl inifrån som utifrån och är inte så lätt att hantera. För Minna blir det så allvarligt att hon måste börja om genom att arbetsträna på en plantträdgård. Där träffar hon Iris och börjar sakta fundera på sitt liv. Går det att leva på ett annat sätt?

Beischer ger oss inga svar, ingen färdig lösning på ett komplext samhällsproblem. Hon ger oss Minna, hennes liv, hennes kollaps. Resten är upp till oss att fortsätta fundera kring. Jag gör det ofta och kommer nog att göra det ännu mer efter denna bok.  

6 sep. 2016

välkommen till amerika

Välkommen till Amerika (inbunden)

"Vi är en ljus familj" säger mamman, den bedagade skådespelerskan, i Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika, trots att familjen sedan länge gått in mörkret. Flickan har slutat prata och kommunicerar inte heller på något annat sätt. Brodern har stängt in sig på sitt rum och spikat för dörren. Pappan, som trots att han är död, ändå hänger kvar med sin skugga, sin mentalsjukdom, sitt missbruk. Det hela hade börjat så bra med mamman som den vackra skådespelerskan, pappan som älskade naturen och så fanns festerna och skratten i den stora våningen. Men så förändras allt och flickan hänger kvar vid minnet av en fisketur, innan sinnesjukdom, rädsla och tystnad.

Det här är en skildring om en familj som både balanserar på gränsen till sammanbrott och samtidigt redan har passerat den. Det finns öppningar mot ljuset igen, men det invanda mönstret med tystnaden och den igenspikade dörren är starkare. Boström Knausgård låter oss på under hundra sidor ta del av en familj i upplösning, en familj som kunde ha varit ljus men där allt gick snett. Hon gör det utan övertydligheter eller utfyllnad. Hon skriver bara det som måste skrivas, överlåter till läsaren att fylla i det som saknas. Litar på sin läsare. Det bästa är att hon gör det utan att språket blir tungt och poetiskt. Hon skonar oss också från fragmentarisk berättarteknik. Boström Knausgård låter oss bara kika in, ta del av detta familjeuniversum sett ur den elvaåriga flickans perspektiv, låter oss bli berörda och hon gör det med ett glimrande språk och en vacker ton.

(Rec.ex från Modernista)

4 sep. 2016

tjugo år till dig

Tjugo år till dig (inbunden)

Linn är singel med ett liv som kan verka spännande och självförverkligande på ytan, men Linn längtar efter barn och när hon äntligen blir gravid går det inte alls enligt plan. Hon lämnar livet i Stockholm och flyr till Abisko och fjällvärlden trots att hon aldrig intresserat sig för vare sig natur eller vandring. Hon behöver bara desperat komma bort från sitt liv och sin lägenhet och försöka komma på rätt fot med livet igen.

En som redan tidigare lämnat storstadslivet bakom sig är Joel som tagit tjänstledigt för att säsongsjobba på Abiskos fjällstation. Han har brutit upp från en tioårig relation och anledningen är något han varken kan rå för eller styra över. I Abisko, med distans till allt, är han dock inte så säker på att uppbrottet varit av ondo, kanske var han och exet inte rätt för varandra trots allt.

Linn och Joel möts förstås där uppe i fjällvärlden, och det skall visa sig att deras vägar korsats en gång tidigare. De känner igen varandra, men hinner knappt börja lära känna varandra igen förrän såväl nutid som dåtid står mellan dem.

Tjugo år till dig är Anna Lönnqvists andra roman och precis som i debuten Tills kärleken skiljer oss är det relationer som står i fokus. Debuten sträckläste jag och karaktärerna väckte mitt engagemang och min irritation. Ett mycket gott omdöme. Så känner jag tyvärr inte alls för karaktärerna i Tjugo år till dig. De har alla gått igenom svårigheter, men kanske att just detta blir lite för mycket och för förutsägbart. Men, det är ändå inte det som är mitt största problem med boken. Det är istället kommunikationen. Eller bristen på kommunikation, bristen på förmåga att säga som det är. Stora delar av intrigen bygger på att karaktärerna inte klarar av att förmedla sanningar och förklara omständigheter för varandra. Det blir tröttsamt i längden och som läsare sitter jag där och suckar fram "men herregud, säg bara som det är någon gång".

Men, med det sagt, och med ett svalt betyg från mig till Lönnqvist denna gång, så är detta ändå att författarskap jag nog kommer att följa. Hittar Lönnqvist den nerv och det driv igen som debutromanen hade så blir hennes relationsromaner något att se fram emot. Jag har gott hopp.

(Rec.ex från Ordberoende förlag)

3 sep. 2016

bokbloggsjerka 2 - 5 september

jerka11

Den här veckan är temat för jerkan filmatiseringar:

Personligen är jag inte så intresserad av att se filmatiseringar av böcker jag har tyckt om, eftersom jag med få undantag har blivit riktigt besviken på hur någon kan ”slakta” en bok och göra en skitfilm av den. Hur är det med dig? Har du sett en film som kanske till och med var bättre än boken (eller lika bra), eller har du läst en bok som du tycker ska bli film?

Tidigare har jag verkligen haft svårt med filmatiseringar eftersom de aldrig motsvarar boken, men jag har blivit lite bättre på att se dem som två olika uttrycksformer och ser nu film mer som "film fritt baserad på" än som "bok på film" om ni förstår vad jag menar med skillnaden.

I vintras såg jag filmatiseringen av En man som heter Ove och den tycker jag är ett bra exempel på en lyckad filmatisering. För några år sedan kom filmatiseringen av Niceville/The Help och även den tyckte jag var riktigt bra. I både fallen har filmmakarna behållit kärnan i berättelsen och lyckats förmedla samma känsla i filmen som fanns i boken. Till mindre lyckade filmatiseringar hör t ex den totala katastrofen Da Vinci-koden. Ok, det är inget litterärt mästerverk, men boken var åtminstone en bladvändare. Filmen är rena sömnpillret och ett utmärkt exempel på när filmmakarna skalat bort för mycket av bokens kärna och nerv.

Klassiker är jag dålig på att läsa, men jag tycker om att ta del av dem i form av tv-serien. Praktexemplet är förstås BBC:s 90-talssuccé Stolthet och fördom med en Mr Darcy vi alla förälskade oss i (ja, om inte alla så var jag var i alla fall långt i från ensam om det), men det dyker upp tv-serier lite då och då som är baserade på böcker, både klassiker och nyare, och jag tycker ofta det blir bra. Kanske passar serieformatet bättre eftersom det ger fler timmar att spela med. En film är ofta för kort för att riktigt fånga en boks hela komplexitet.

Bildresultat för en man som heter ove Bildresultat för niceville film Bildresultat för da vinci code film Bildresultat för pride and prejudice 1995

1 sep. 2016

kaddish - mina första historietter!

Kaddish : historietter (inbunden)

Ni vet hur vissa böcker blir liggande och liksom aldrig flyttas till läshögens översta plats? Kaddish av Henry Bronett vann jag för ett bra tag sedan i en utlottning som Västmanländskan hade och sedan dess har den legat där i högen. Nu fick den slinka ner i väskan och bli min pendlingsläsning, mest för att väskan var full av annat och en tunn lite bok var allt som fick plats. Så kan det också gå till när man väljer böcker! :)

Tror att det här är första gången någonsin som jag läser en bok som benämns som historietter, så lite utanför bekvämlighetsboxen var jag allt. Som genren antyder handlar detta om ett antal korta berättelser som samlats i en bok. På baksidan beskrivs samlingen så här:

"Med humor och värme, men även med bitande svärta, tecknar Henry Bronett i dessa historietter porträtt av människor som står ensamma med sin sorg, sin undran, och som enträget söker efter en identitet och ett sammanhang i sina liv"

Den är också tydligt judisk och jag tycker mig känna igen den karaktäristiska judiska humorn  från diverse böcker som t ex Jonathan Tropper och Stephan Mendel-Enks men också från filmer och tv-serier (och här måste jag få skjuta in att jag älskar Friday Night Dinner!). Gillar jag då den här samlingen berättelser? Både ja och nej. Det är inget som ger mersmak och får mig att tänka "hoppas det snart kommer en ny bok av Bronett". Men, det är inte heller något som är trist och tråkigt att läsa. Den inledande berättelsen, om Benjamin som stöter på en amerikan som får honom att inse sitt judiska ursprung vilket sedan leder till en slags identitetsresa, har en del rätt intressanta vindlingar och jag tycker om att läsa den. Problemet är väl att jag inte tycker att någon av de andra är lika intressanta och läsvärda. De är ok, varken mer eller mindre och därför är det nog det som omdömet om boken som helhet, med ett litet extra plus i kanten för inledningen.