13 sep. 2016

barnbruden

Barnbruden (pocket)

Det är sällan jag ger mig i kast med historiska romaner, men eftersom ombyte förnöjer och eftersom jag hört så mycket gott och den trilogi av Anna Laestadius Larsson som inleds med Barnbruden fick den en chans. Berättelsen är fiktiv men med en korrekt historiskt bakgrund och kretsar kring två kvinnor i Gustav III:s hov - Hedvig Elisabeth Charlotta och Sophie von Fersen. Charlotta, av Holstein-Gottorpsk börd, är bara femton år när hon anländer till Stockholm för att gifta sig med Hertig Karl (senare Karl XIII) och aldrig har en kunglig brud i Sverige, vare sig före eller efter, varit så ung (tack och lov, säger jag!). Med Charlotta på resan till Sverige finns den mycket populära adelsfröken Sophie von Fersen. Till en början är Sophie motvilligt inställd till Charlotta. som hon uppfattar som bortskämd, men mellan dem uppstår så småningom en innerlig vänskap som skall bestå genom hela boken.

Charlottas främsta uppgift - ja, för det här är kungligt 1700-tal och kärlek är inte en skäl till äktenskap - är att föda en son och på så sätt säkra tronföljden. Gustaf III hade vid det här laget själv varit gift ett antal år, men det äktenskapet leder inte till några barn. Nu står hoppet till den unga Charlotta och hertig Karl. För Sophie finns inget äktenskap planerat, men hennes hjärta klappar för prins Fredrik och kärleken tycks besvarad. Men, även då Sophie är adlig är hon förvisso inte furstlig, och familj och börd spelar all roll i världen vid den här tiden. Medan hovfolket konspirerar, försöker producera tronarvingar, vänsterprasslar, skvallrar och sviker jobbar Pottungen, det stumma tjänstehjonet, med slottets mest undanskymda arbeten. Hennes stumhet skall dock visa sig bli en av hennes viktigaste tillgångar.

Som helhet tyckte jag den här boken var helt ok. Det är intressant att lära känna det båda kvinnorna, Charlotta och Sophie. Eller flickorna skulle jag nog heller vilja säga, för de är båda mycket unga. Kanske är det just ungdomen som gör att jag upplever boken som lite tramsig emellanåt. Först störde det mig en aning, men sedan tänkte jag att det kanske är författarens sätt att fånga de båda flickornas ungdom och då tyckte jag att det fyllde sin funktion. Vad som är sant och inte i boken har jag ingen aning om för jag är verkligen ingen historiker. Det spelar dock ingen större roll för mig. Jag ser det som att Laestadius Larsson har tagit ett antal verkliga personer från tiden och säkert gjort en grundlig research för att sedan låta en fiktiv berättelse ta form. Det funkar för mig som inte ser boken som en korrekt historieskildring och inte heller förväntade mig det. Det är istället underhållningslitteratur och verklighetsflykt med klassiska ingredienser som kärlek, svek, makt och vänskap. Funkar för det mest och så även i detta fall.

2 kommentarer:

  1. Men det här passar ju mig precis. Varför har jag inte läst de här böckerna! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det här är nog verkligen böcker för dig. Skriv upp den på att-läsa-listan!

      Radera