7 sep. 2016

mamma är bara lite trött

Mamma är bara lite trött (inbunden)

Cykla till arbetet i ur och skur för jobbet har ordnat kilometertävling och där gäller det att ligga bra till. Cykla med barnen till dagis, som heter förskola, upp ännu tidigare än vanligt, stress varje morgon och sonen som hatar morgnar. Fullbokade helger med allsköns aktiviteter, träningar för alla i familjen, inga fria vardagskvällar. Äta rätt och bjuda rätt - inget socker, inget mjöl och ingen läsk. Skylla på partnern för att vetemjöl figurerar under middagsbjudningen. Baka kakor till klassfikat, säga ja till chefens alla erbjudanden, vara glad och trevlig, jobba hemma på kvällar och helger. Få höra att magen putar och vankas det smått igen. Magkatarr. Utbrändhet.

Sara Beischer är tillbaka och med denna hennes tredje bok tycker jag att hon befäster sin position som en skicklig samtidsskildrare och faktiskt även klasskildrare, även om hon denna gång bytt från arbetarklass till medelklass. Jag ser Mamma är bara lite trött närmast som ett inlägg i den debatt som saknas, nämligen om det är rimligt att vi lever som vi gör när det får oss att må så dåligt. Bokens huvudperson Minna är helt inne i hela snurren som beskrevs i inledningsstycket. Hon säger aldrig nej, men inombords blir det alltmer kaos och det gör faktiskt ont att läsa ibland för det är så lätt att känna igen. Minna skulle kunna var i princip vem som helst. För mig, som precis som Minnas varit lärare, kommer det ännu närmre i de passager som handlar om arbetslivet. Men privatlivet är ingen måste-fri-zonen det heller. Snarare är det kanske precis tvärtom.

När Minna väl blir sjukskriven för utmattningssyndrom kommer alla förståsigpåare med mindfulness, uppmaningar om att Minna skall pressa sig lite, gå tillbaka till jobbet, klart hon inte kan sluta som lärare, hon måste ha en plan, få lite mental ansträngning. Jag var sjukskriven två och en halv månad. på gränsen till utbränd. Jag kan relatera till allt. Pressen kommer såväl inifrån som utifrån och är inte så lätt att hantera. För Minna blir det så allvarligt att hon måste börja om genom att arbetsträna på en plantträdgård. Där träffar hon Iris och börjar sakta fundera på sitt liv. Går det att leva på ett annat sätt?

Beischer ger oss inga svar, ingen färdig lösning på ett komplext samhällsproblem. Hon ger oss Minna, hennes liv, hennes kollaps. Resten är upp till oss att fortsätta fundera kring. Jag gör det ofta och kommer nog att göra det ännu mer efter denna bok.  

2 kommentarer:

  1. Låter väldigt intressant, kan också relatera och känna igen mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att många kan göra det och jag hoppas faktiskt att den blir något av en snackis, eller kanske snarare samtalsöppnare, runt kaffeborden både på arbetsplatser och i hemmen.

      Radera