29 okt. 2016

hennes nya namn

Orken tryter lite just nu, så därför är det lugnare än vanligt med inlägg här på bloggen och läsningen har väl också den ett lugnare tempo, men så blir det ju emellanåt. Tur det finns ljudböcker i alla fall och tur att det finns författare som Elena Ferrante!

Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår (inbunden)

Jag var så tagen av läsningen av första delen i Ferrantes Neapelkvartett att allt jag fick ihop var ett kort inlägg om att jag inte visst vad jag skulle skriva. Givetvis var därför förväntningarna på andra delen, Hennes nya namn, närmast skyhöga. Och visst är den bra, alldeles glimrande mellan varven, men också något annat. I första delen var det som att jag transporterades till kvarteret i Neapel, till människorna där, som att jag andades samma luft. I Hennes nya namn tillbringas en lång tid på semesterön Ischia och det är under den delen som jag tappar en del engagemang. Det blir tonårssvamligt och allmänt småjobbigt med såväl kärlek som tankar. Men, Ferrante låter sina huvudrollsinnehavare fortsätta åldras, och mot slutet har det blir tjugo plus och mitt intresse finns åter där.

Men, nu låter det som att allt jag tar med mig från den här boken är tonårsvånda. Så är det inte. Ferrante fortsätter att skildra utsattheten som alla på olika sätt drabbas av och det berör och väcker tankar även i denna bok. Min fantastiska väninna slutar vid Lilas bröllop och det är också där som Hennes nya namn tar vid. Lila och Stefanos äktenskap får en start som bådar allt annat än gott då Lila på bröllopsnatten blir våldtagen och misshandlad av Stefano. Det blir också klart för henne att maffian har ett finger med i äktenskapsspelet och det som börjar dåligt blir sällan bra längre fram. Lila är bara sexton år när hon gifter sig, ingen bryr sig om att hon far illa, alla har det likadant. Hennes blåmärken möts med likgiltighet och jag blir så arg. För Elena är det andra möjligheter som öppnar sig. I hemlighet är hon fortsatt förälskad i Nino, men ger sig in i andra förhållanden eftersom Nino är en omöjlighet. För henne är det istället den akademiska vägen som blir valet. För hon har till skillnad från Lila ett val. Hon fortsätter med sina studier och det skall ta henne bort från Neapel och Lila, men hela tiden finns vänskapen där. De glider ifrån varandra periodvis, men vänskapen dör aldrig helt.

Ferrante skildrar vänskapen så fint. Hur livet kommer emellan ibland, men hur något som är så viktigt som vänskapen mellan Elena och Lila ändå finns kvar när den behövs. Vänskapen är såväl berättelsens röda tråd som dess hopp och kraft och det behövs för det är ingen paradistillvaro Ferrante tar med sina läsare till. Det är inte heller nattsvart och ondsint hela tiden. Det är äkta och handlar om klass, män och kvinnors villkor, maffians makt, en förgången tid, livets gång. Det är därför jag älskar Ferrante och även om jag inte är lika såld på Hennes nya namn som på Min fantastiska väninna så är den mycket läsvärd och växer mot slutet. Jag är fortfarande ett Ferrante-fan och längtar redan efter del tre, Den som stannar, den som går, som kommer i januari.

2 kommentarer:

  1. gillar även fortsättningen - fast vänskapen haltar ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker att den haltande vänskapen ger böckerna en viss dynamik.

      Radera