23 dec. 2016

drick värmen ur min hand

 (ljudbok)

Bengt Ohlsson har jag ett komplicerat förhållande till. Egentligen har jag gjort slut med honom och det flera gånger dessutom. Först förförde han mig med Gregorius, sedan läst jag med bokcirkeln på mitt dåvarande jobb Hennes mjukaste röst och vi var kollektivt besvikna. Ingen mer Ohlsson, sa jag. Så läste jag Syster och det skulle verkligen bli den sista Ohlsson för min del. Nu fick det vara slut. Men, så kom Swing och jag läste, blev inledningsvis road och därefter alldeles galen och då, då fick det verkligen vara slut. Gissa vad som hänt nu. Ja, alldeles riktigt. Karln har fått ännu en chans och nu tycker jag väl ändå att det tog sig lite.

Drick värmen ur min hand är ju till att börja med en väldigt vacker titel, och jag är uppenbarligen svag för sådant. En halvcharmig hund på framsidan är bara att betrakta som ytterligare plus i kanten. Innehållet då? Jo, det handlar om Martin, en medelålders man, gift sedan många år, tonårsdotter i hemmet och ett jobb som socialarbetare med uppgift att samtala med och uppsöka sexköpare. Ett bra jobb, inte minst för att andra finner det intressant när han säger att han jobbar på Sexköpssektionen. För Martin spelar det viss roll vad andra tycker. Han vill gärna framstå som lite kulturellt intellektuell och han har ju för all del skrivit ett par monologer som framförts på teatrar. även det var nu var ett tag sedan. Kanske borde han göra mer av det, men när?

Martin har genom sitt arbete lärt känna en ung poliskvinna som han blivit hopplöst förälskad i, men han vet att det aldrig kan bli något av det. Han tycks inte ens vara särskilt intresserad av att lämna sin fru, han har bara blivit betagen av en annan kvinna. Det som ger berättelsen en skjuts framåt är en händelse som leder fram till att Martin får överta en klients hund. Hunden Rulle skall först bara bo tillfälligt hos Martin och hans familj, men för Martin blir detta livsomvälvande. Rulles kärlek och hängivenhet får Martin att börja se sitt liv och sina relationer på ett nytt sätt, men han inser också sin egen ensamhet mitt i allt.

Jag gillar tonen i den här boken. Den är på något sätt lite trött, lite så där livsmätt som man kan känna sig ibland, men samtidigt finns där värme, kärlek, trygghet. Livet rullar liksom bara på, man har kommit överens med vissa sidor av sig själv och med andra är man inte alls vän. Martins inre monologer, hans tankevärld, känns allmänmänsklig så till vida att många som lever ett medelklassliv i en stad nog kan känna igen sig. Skildringen av hunden Rulle och den plats han får i Martins liv är fin, stundtals närmast vacker . Lite metaforiskt blir det ibland när skogspromenaden förvandlas till en bergsbestigning och svårigheter övervinns, nya horisonter öppnas, men det är inte så övertydligt att det stör. Jag måste, som ni förstår av inledningen, mycket motvilligt säga att jag tyckte om den här boken. Den var liksom fin och det är ju inte så ofta man läser böcker som är det. Den här gången tänker jag inte göra slut med Ohlsson, jag öppnar snarare upp för ännu en dejt framöver.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar