27 mars 2017

kalla stjärnor blinka

 (ljudbok)

Ibland väljer jag bok efter omslag och det gäller även ljudböcker. Kalla stjärnor blinka var så härligt grön och nästan skimrande att jag inte kunde motstå den. Men, allt som glimmar är inte bra litteratur och den här boken är inte bra. I alla fall så var det inte en bok för mig och anledningen till att jag lyssnade klart på den var mest att jag inte orkade välja någon ny ljudbok och den var ju bara drygt sju timmar lång.

Vad är det då jag inte gillar? Vi kan börja med replikerna. De flyter inte på naturligt utan känns ofta konstlade. Jag läste att boken skulle vara humoristisk, men jag tycker mest att försöken till humor är krystade. Och så har vi det här med att personerna kallar varandra för både för- och efternamn - det blir bara jobbigt. Konstigast av allt är ändå stenåldersberättelsen. Ja, nu har jag ju inte nämnt det men detta är alltså en deckare där ett fall i nutiden vävs samman med ett fall från stenåldern. Jag tänkte att det nog kunde vara ett kul grepp, men stenåldersberättelsen känns inte trovärdig. Jag menar inte att stenåldersmänniskor behöver framstå som gutturalt mumlande grottmänniskor, men de här är alldeles för lika oss vad gäller moral, kärleksbetygelser och levnadssätt. Jag köper det liksom inte. Poliserna och arkeologerna i nutid är mer trovärdiga, men där funkar inte dialogerna och personporträtten riktig. Upplösning är nog det som Dahl får till bäst med oväntad twist och lagom spänningshalt.

Nu är det inte som att det här är det sämsta jag läst, långt därifrån och det gick ju att lyssna på alla sju timmarna, men någon mer bok av Ingemar Dahl lär det knappast bli för mig. Så många böcker, så lite tid och den tid som finns lägger jag heller på någon bok eller författare som lockar mer.

26 mars 2017

nerverna - berättelsen om en familj

 (inbunden)

Ivar Broman gifter sig under 1930-talet med Ida, blir ägare till en lanthandel och får en son, Harry. Idas andra graviditet slutar med missfall och därefter faller allt sakta samman. Det har väl för all del funnits tecken redan innan på att allt inte står helt rätt till med Ida och hennes nerver. När bröllopet var överståndet försvann Idas familj för att sedan inte ha mer kontakt med Ida och Ivar. Ivar skall sent förstå varför de gjorde så.

Ida blir alltmer svår och oförutsägbar och Harry är rädd för henne. Hon får till slut en psykos och hamnar på sinnessjukhus. Där får hon diagnosen manodepressiv. Det som en gång varit en familj blir spillror och Ivar förlorar sin lanthandel och tvingas lämna bort Harry. Trettio år senare skall far och son försöka återförenas. Det blir ett stapplande kontaktsökande mellan två män som livet inte alltid varit så snällt mot.

Nerverna - berättelsen om en familj av David Nyman är lika mycket en bok om en familj som en bok om psykiskt sjukdom och dess följder. Det är dessutom en bok om baksidan med det framväxande folkhemmet och de ideal som rådde då. Där fanns ingen plats för sådana som Ida och vården lämnade väl också en del övrigt att önska. Jag tycker om tonen i boken, den är sorglig, saklig och välstämd på en och samma gång. Boken kanske gör sig troligen ännu bättre i pappersformat på grund av tidshoppen, men även som ljudbok är det här en läsvärd berättelse som säger något om en tid som inte ligger så långt bort som vi kanske vill inbilla oss.

25 mars 2017

bokbloggsjerka 24 - 27 mars

Bildresultat för pink question mark

Den här veckan vet jag inte riktigt hur jag skall svara på jerkan:

Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför?

Jag tror att det som menas här är något annat än att en författare har skrivit en bok som sedan någon annan gör om till ett manus och gör en film eller tv-serie av. Svaret blir därför att jag inte har en aning.

Det finns säkert författare som skulle vara eller redan är utmärkta manusförfattare. Kanske finns där också potentiella regissörer och scenografer, men vem som skulle vara lämpad för annat än att få sin bok eller sina böcker filmatiserade vet jag inte heller.

Så, där kan ni har fått det tristaste jerkasvaret någonsin! :)

23 mars 2017

länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs (inbunden)

Från en lägenhet i Uppsala, med morgontidning och långfrukost på helgen tillsammans med sambon, till ett nedgånget hotell i norrländska Storbygdsele. Så kan det bli i livet och det är precis så det blir för Annie som är någonstans mitt i medelåldern. Det nedgångna hotellet är ett arv och Storbygdsele är den lilla ort hon lämnade i tonåren och aldrig tänkt återvända till. Men, så är hon plötsligt där och snart dyker det upp en hund hon först inte vet vem som äger och strax efter det en kvinna som vill bo i hotellet som inte är öppet. Lägg därtill bekanta från förr, bud på hotellet och lockelsen i att sälja och en oväntad Proustvän så har ni berättelsen i ett nötskal.

Fast det i bokens nutid är mitt i vintern och många minusgrader ute är detta en varm feelgood som jag slukar på några enstaka pendlingsresor. Jag gillar Annie för att hon bara gör det. Bara hamnar i situationen, tar sig an den och genomför den, även om hon tvekar och åker tillbaka till Uppsala vid ett tillfälle. Den resan skall dock bara befästa att Storbygdsele trots allt är platsen för henne just nu. Kanske är det oväntat nog här som livets frågetecken skall rätas ut och drömmar slå in.

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs, titeln som också är inledningsrader i Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, är Anna Holmström Degermans vuxenromandebut och kommer det fler böcker av henne kommer jag absolut att läsa dem. Inte alltid jag faller för feelgood, men den här boken gillade jag skarpt!

(Rec.ex från North Chapter)

19 mars 2017

2 x svenskt krim

 (ljudbok)

Jag har fastnat för Jonas Moström och gillar hans sätt att skriva. Att böckerna dessutom gör sig alldeles utmärkt i ljudboksformatet är en extra bonus. Dödens pendel är en bok som kom för nästan tio år sedan, men jag tycker inte det gör så mycket. Visst har deckargenren säkert utvecklats en del de senaste åren, men det är faktiskt den här typen av deckare som Moström skriver som tilltalar mig mest. Dödens pendel är första delen i serien med Johan Axberg som kriminalkommissarie. Det hela kretsar kring ett antal dödsfall som ingen inledningsvis förstår är mord då det ser ut som om det dött av helt vanligt hjärtstopp. Polisen i Sundsvall har fullt upp med att lägga semesterschema och fortsätta med sin stor narkotikautredning, så inte bryr de sig om en stollig anhörig som hela tiden ringer och säger att hans gamla mor inte dog en naturlig död. Men, när en nittonåring dör är det dags att även polisen vaknar till liv och inser att de kan ha fått en seriemördare på halsen. 

 (inbunden)

Lars Petterssons styrka som författare ligger i att han lyckas fånga miljön, stämningen och folket i Sapmi och då särskilt området runt Kautokeino där hans böcker om huvudpersonen Anna Magnusson, f d åklagare numera renskötare, utspelar sig. De bitarna är även i Mörkertid riktigt bra och det är något väldigt tilltalande i det. Dock har jag av någon anledning svårt att komma in i boken den här gången. Den spretar åt alla möjliga håll och jag har svårt att få något riktigt grepp om det. Kvarlevorna av en styckad man hittas av släktens ständigt återkommande problem, Nils Mattis. Han har ägnat sig åt tjuvskytte och vill inte anmäla vad han hittat till polisen. Polisen är Melker Grundström som tillfälligt placerats i Kiruna och på hans bord hamnar såväl styckmordet som det återkommande problemet med renstölder. Jag var inte så förtjust i just denna bok av Pettersson, men kommer det fler kommer jag garanterat att läsa dem för de har något eget och visst hans böcker. 

(Rec.ex från Ordfront förlag)

18 mars 2017

bokbloggsjerka 17 - 20 mars

Bildresultat för stereotyp

En av alldeles för många huvudvärksdagar på sistone, men jerkan piggar ju alltid upp!

Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.

Rent generellt är nog alltför tydliga stereotyper mest irriterande. Om karaktärerna i en bok är övertydligt stereotypa och inte utvecklas brukar det nog sluta med att jag inte läser ut boken. Jag tycker om när karaktärer utvecklas, men även i utveckling av karaktärer finns ju stereotyper, till exempel den kriminella som hittar kärleken och blir renlevnadsman, det mobbade barnet som blir framgångsrik som vuxen och tar revansch på sina mobbare, överklasspersonen som uttrycker sig nedsättande och oförstående mot dem som har mindre. Det kan finnas en trygghet i sådana stereotypa skildringar - man vet från första sidan hur det skall sluta och hur karaktärerna kommer att agera - men jag skulle ändå säga att de bör undvikas eller åtminstone göras med finess och några oväntade vändningar på vägen.

12 mars 2017

sanningens pris

Sanningens pris

Sanningens pris är första delen i Varbergsdeckarna av Hans Vennersten och Jan Sigurd. Boken börjar med att en hundägare hittar en mördad man på ett av de kvinnliga nakenbaden i Varberg. Polisen som får fallet på sitt bord heter Leo Colbjörnsen och tillsammans med sitt team börjar han nysta i fallet som har kopplingar till både utlandet och bakåt i tiden, till Falklandskriget.

Det här är en helt ordinär svensk kriminalroman. Poliserna har sin beskärda del av privatlivstrassel och trötthet, brottet är hyfsat intressant, historien vävs samman på ett närmast standardartat sätt. Man kan ha invändningar mot allt detta, för det bjuder ju inte på några större överraskningar, men ibland är det rätt skönt med sådan lyssning också. Jag gillade Colbjörnsen och kommer nog därför att lyssna på del två i serien också. Stör mig lite på att Colbjörnsens poliskollegor heter Adam och Eva vilket känns närmast fånigt, men jag kan ändå stå ut med det. Upplösningen har jag dock svårare för. Den är lång och något av en besvikelse. Men, fram tills dess var det en ok deckare.

11 mars 2017

bokbloggsjerkan 10 - 13 mars

Bildresultat för translate

Så här lyder veckans bokbloggsjerka:

Veckans fråga kommer från ett inlägg jag läste på Quora häromdagen med titeln ”What was the last book you read, which wasn’t originally written in your native language?”.

Skriv gärna dina tankar om böcker på svenska i förhållande till andra språk. Vad ligger dig varmast om hjärtat, vad föredrar du och varför etc.

På första frågan blir svaret: Det vi förlorade i elden av Mariana Enriques som på originalspråket spanska bär titeln Las cosas que perdimos en el fuego.

Jag läser bara på svenska och känner helt ärligt inget behov av att läsa på något annat språk. Jag är inte särskilt bra på engelska, men jag har tragglat mig igenom diverse kurslitteratur på det språket och det räcker mer än väl. När jag lustläser skönlitteratur vill jag läsa med flyt och med full förståelse för vad jag läser. Behöver den vilan och avkopplingen. Om jag någon gång skall ge mig i kast med att läsa på ett annat språk än svenska får det bli på tyska i samband med en seriös satsning på att lära mig det språket, inte annars (i dagsläget skull jag inte ens klara en bilderbok för barn på tyska) 

Jag förstår argumentet att saker försvinner i översättningar, men det är inget jag bekymrar mig om. Den typ av böcker jag läser är det väl inte hela världen om något skämt går förlorat eller om miljöskildringarna haltar lite. Att läsa på originalspråk betyder för de flesta att de läser på engelska, men så snart det är något annat språk är även de hänvisade till översättningar. Så, tack och lov för översättarna och deras jobb säger jag! :)

7 mars 2017

årets ljudboksvinnare

Bildresultat för årets ljudbok

Igår vara det gala (som jag inte bevistade) och vinnarna av Stora ljudbokspriset 2017 korades. Av vinnarna har jag bara lyssnat på en, men det var en välförtjänt vinst tycker jag.

Skönlitteratur

Har inte lyssnat på denna. Det är något jag inte riktigt kan sätta fingret på men som göra mig helt ointresserad av att lyssna på någon av bokserien i Storytel Original. Kanske har jag därför missat något riktigt bra, Maskeradstaden vann ju trots allt.

Spänning

Midnattsflickor har jag lyssnat på och jag kan förstå att den vann för Marie Richardsson är en riktigt bra uppläsare. Jag hoppas det kommer många, många fler böcker med henne som uppläsare.

Ungdom

Började lyssna på Pojkarna men tyckte in om uppläsaren, som tyvärr också råkar vara  författaren, så jag gav upp. Kanske kommer jag att läsa den istället.

Barn

Den som följer mig vet att jag aldrig läser barnböcker så givetvis har jag inte lyssnat på Warriors - ut i det vilda, även om omslaget faktiskt är lite lockande.

Har ni lyssnat på någon/några av vinnarna? Vad tyckte ni?

5 mars 2017

det vi förlorade i elden

 (inbunden)

Det här var en novellsamling i min smak! Mariana Enriquez språk flyter så lätt över sidorna och novellerna har skiftande innehåll och variation på huvudpersoner - gillar ni novellsamlingar rekommenderar jag denna varmt.

Totalt är det tolv noveller och skall man säga något om en röd tråd så är det väl att de ger en inblick i livet i Argentina; ett land som är rätt okänt för mig.  Några noveller sticker ut som extra starka t ex "Den smutsige pojken" där en medelklasskvinna som valt att bo i en av stadens fattigare och kriminellt belastade stadsdelar försöker hjälpa en pojke som far illa. Några dagar senare får hon höra talas om att en pojke hittats mördad och hon är säker på att det är pojken hon försökt hjälpa. Men, nu är ju detta en novell så här finns förstås en knorr jag överlåter till er att upptäcka. :)

I Det vi förlorade i elden av Mariana Enriquez möter vi också några barn som tar sig in i ett ödehus, en kvinna som tröttnat på sin make i samma stund som de gift sig, ett par som flyttar in ett hus men det är något märkligt med grannens bakgård och detta är bara ett smakprov av allt som novellerna i den samling handlar om. Visst tycker jag bättre om vissa noveller än andra, men till skillnad från många andra novellsamlingar jag läst så tycker jag inte att någon av novell är direkt dålig eller tråkig. Jag hoppar inte över en enda av Enriquez noveller och det är nog det bästa betyg en novellsamling kan få av mig.

(Rec.ex från Norstedts)

4 mars 2017

bokbloggsjerkan 3 - 6 mars



Den här veckan är det okänd mark för mig i bokbloggsjerkan:

Jag har läst att Peter May har en app om Isle of Lewis som visst ska vara något utöver det vanliga. Tyvärr kan jag inte själv ta reda på om det stämmer eftersom jag inte har en iPhone (ska visst komma för Androider också så småningom).

Vad tycker du om det här relativt nya sättet för författare att ytterligare befästa sig själv och sina böcker hos läsare/konsumenter?

Får väl börja med att säga att jag aldrig läst något av Peter May och än mindre kollat in appen även om jag nu har en iPhone. Principiellt har jag väl inget emot företeelser som dessa, men jag kan tycka att författarna hamna alldeles för mycket i fokus. Det är författare i media som prata om sig själva, författarsamtal på diverse scener där de pratar om sig själv eller sitt skrivande, det är festivaler med fokus på författarna. Och nu även appar och diverse annat där det är författaren i centrum, eller där man i alla fall drar nytt av ett känt författarnamn.

För mig är det boken som är i centrum. Texten, verket, berättelsen. Författaren är helt sekundär för mig. Men, jag inser att jag nog är något av en stofil i sammanhanget. Eller kanske inte? Det verkar som att det finns fler där ute som längtar efter att sätta verket i fokus, t ex Håkan Lindgren på SvD.

2 mars 2017

påtvingat liv

Påtvingat liv

Taina Adolfssons bok Påtvingat liv är boken om hennes eget liv. När hon är sex år, efter att hennes mor dött, tvingas hon lämna Finland och förlorar därmed kontakten med de flesta av sina släktingar. Hon blir adopterad av ett svenskt par där mannen under hela hennes uppväxt utsätter henne för sexuella övergrepp, något som kvinnan är medveten om men väljer att blunda för. Kvinnan är hård och elak mot Taina och kallar henne ofta för dum och tjock. Taina saknar ständigt hemlandet och den svenska mannen och kvinnan blir aldrig mamma och pappa för henne även om hon tvingas kalla dem för det.

Uppväxten sätter sina spår i Taina, men även hennes bröder, som skymtar i bakgrunden, går det rätt illa för. Det är en familj full av sår helt enkelt och alkoholen skall komma att spela en alltför stor roll, om än på olika vis, i syskonens liv. För Tainas del kommer livet att kantas av trassliga relationer och svårigheter i relationer samt en oförmåga att säga nej och stå upp för sig själv. Först på äldre da'r lär hon sig att göra det, men det är en kamp.

När man läser Adolfssons bok är det tydligt hur barndomens övergrepp förstört hennes självkänsla och förmåga att knyta an till andra människor. Men för Adolfsson är det inte bara övergreppen som är problematiska. I slutet av boken framför hon skarp kritik mot utlandsadoptioner och menar, med hänvisning till statistik om ohälsotal o dyl bland de adopterade, att adoptioner från andra länder borde upphöra. Hon skriver att barnet berövas sin kultur, sin tillhörighet. I Adolfssons värld är utlandsadoptioner ett egoistiskt beteende som bättre bemedlade människor, företrädesvis i den rika världen, ägnar sig åt. Jag kan inte säga om hon har rätt eller fel då jag är alldeles för dåligt insatt i hela adoptionsfrågan och den problematik som finns kring den, men det är den ståndpunkt hon för fram i tydliga ordalag och på något sätt är det också det som stannar kvar i mig. Det är något som skaver med resonemanget, men jag är som sagt för dåligt insatt för att egentligen ha någon åsikt.