27 mars 2017

kalla stjärnor blinka

 (ljudbok)

Ibland väljer jag bok efter omslag och det gäller även ljudböcker. Kalla stjärnor blinka var så härligt grön och nästan skimrande att jag inte kunde motstå den. Men, allt som glimmar är inte bra litteratur och den här boken är inte bra. I alla fall så var det inte en bok för mig och anledningen till att jag lyssnade klart på den var mest att jag inte orkade välja någon ny ljudbok och den var ju bara drygt sju timmar lång.

Vad är det då jag inte gillar? Vi kan börja med replikerna. De flyter inte på naturligt utan känns ofta konstlade. Jag läste att boken skulle vara humoristisk, men jag tycker mest att försöken till humor är krystade. Och så har vi det här med att personerna kallar varandra för både för- och efternamn - det blir bara jobbigt. Konstigast av allt är ändå stenåldersberättelsen. Ja, nu har jag ju inte nämnt det men detta är alltså en deckare där ett fall i nutiden vävs samman med ett fall från stenåldern. Jag tänkte att det nog kunde vara ett kul grepp, men stenåldersberättelsen känns inte trovärdig. Jag menar inte att stenåldersmänniskor behöver framstå som gutturalt mumlande grottmänniskor, men de här är alldeles för lika oss vad gäller moral, kärleksbetygelser och levnadssätt. Jag köper det liksom inte. Poliserna och arkeologerna i nutid är mer trovärdiga, men där funkar inte dialogerna och personporträtten riktig. Upplösning är nog det som Dahl får till bäst med oväntad twist och lagom spänningshalt.

Nu är det inte som att det här är det sämsta jag läst, långt därifrån och det gick ju att lyssna på alla sju timmarna, men någon mer bok av Ingemar Dahl lär det knappast bli för mig. Så många böcker, så lite tid och den tid som finns lägger jag heller på någon bok eller författare som lockar mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar