31 aug. 2017

bloggbohemens finska sommar

Bildresultat för finland

I början av juli konstaterade jag att det fanns ett litet tema bland min olästa böcker, nämligen Finland. Tänkte inte på det då, men det passar ju nästan onödigt bra just i år då Finland firar 100 år som självständig stat. Grattis Finland! Men, hur gick det då med min finska lässommar?

Det här var böckerna jag hade i boktraven innan sommaren. Först ut blev Sommarön  av Eva Frantz, som jag faktiskt läste redan i slutet av maj, men jag tar med den ändå för den passar ju så bra in i temat. Här tas vi med till ett företags semesterön, men allt kommer inte att bli så lugnt och skönt som semesterfirarna hoppats. Mycket trevlig bok! Ljuset bakom ögonen av Tommi Kinnunen var jag mer kluven till, och kanske hade jag för höga förväntningar eftersom jag älskade debutromanen Där vägarna möts, men visst är det ändå en bra bok. Gränsen av Rikka Pulkkinen är en bok med osedvanligt passande titel och den gav definitivt mersmak. Karin Erlandsson är en författare för mig, och Missdåd, med sin småstadsmiljö och pusseldeckarfinurlighet, var helt i min smak (och har du inte läst Minkriket - gör det!). Onda boken av Kaj Korkea-aho hade jag svårt att skriva ett blogginlägg om för den är så många olika saker på en och samma gång, men klart läsvärd är den. Kjell Westös Vådan av att vara Skrake började jag läsa, men så glömde jag boken på ett tåg så den blev aldrig mer än påbörjad. Så kan det gå! 

En blå död (inbunden) Vad heter ångest på spanska? (häftad) Blå villan (inbunden)
När jag ändå höll på med finländskt så började jag lyssna på ljudboken En blå död av Mikko Porvali men det var tyvärr inte alls en bok för mig. Skall jag vara ärlig så tror jag faktiskt att jag hade behövt lite kunskap om Finland i mellankrigstiden för att lättare ha kommit in i boken. Bättre gick det då med Michaela von Kügelgens debut Vad heter ångest på spanska? som jag läste från pärm till pärm i en sittning. 

Det har varit riktigt roligt att läsa finskt i sommar och jag tänker att det är något jag skall försöka göra även framöver, för här tycks finnas en hel del författarskap värda att fortsätta stifta bekantskap med. Den uppmärksamma har redan noterat att Eva Frantz bok Blå villan finns bland de rec.ex jag fått på senaste tiden och självklart ser jag fram emot att läsa den. Så, för mig blir det ett fortsatt utforskande av de finländska litterära utbudet (på svenska eller i svensk översättning) och till dig som känner att Finland är smått underrepresenterat i din lässtatistik säger jag bara - ge Finland en chans! :)

30 aug. 2017

vad heter ångest på spanska?

Vad heter ångest på spanska? (häftad)

Erika har följt pappas plan och levt livet som den duktiga flickan. Klarat sina juridikstudier i Helsingfors med bravur, fått jobb på ansedd byrå direkt efter examen och jobbet finns där och väntar nu bara på att hon skall börja.  Men, så bryter hon plötsligt upp från sitt långa förhållande med Tom, kommer helt ur fas och beger sig till Ecuador för några månaders paus och perspektiv. Det blir en period av fester och nya bekantskaper, men också av insikter, kärlek och vänskap. Men, vad skall hon göra när äventyret är över och livet i Helsingfors tar över igen?

Temat i Michaela von Kügelgens debutroman Vad heter ångest på spanska? är som ni förstår välbekant. Hitta sin egen väg framåt i livet, leva efter sina egna drömmar och inte uppfylla andras. Jag brottas lite emellanåt med att huvudkaraktären Erika är 25 år då hon ibland känns mer som någon cirka fem år yngre. Men, givet att allt först varit så utstakat för henne och att hon nu hamnat i en slags livskris är det kanske inte så konstigt. Jag var väl inte supermogen när jag hade min stora trettioårskris heller, så jag köper det ändå på något sätt. Man blir omogen, nojig, obeslutsam och allmänt velig när livet står och väger. När jag inser det tycker jag dessutom att Kügelgen lyckas skildra det alldeles utmärkt och jag känner mer för karaktären Erika. Det krävs ändå ett visst mod att bege sig till Sydamerika på egen hand och ännu mer mod att våga säga "nu räcker det - låt mig leva mitt eget liv" till en förälder som trots allt bara försökt göra gott.

Jag skulle säga att detta genremässigt är en ungdomsroman, eller YA, för det är boken med högt tempo och som går att identifiera sig med mycket av såväl beteende som händelser från gymnasieåren och uppåt. Det betyder dock inte att jag inte hade behållning av boken. Snarare så fick den mig att fundera ett par vändor över mitt eget liv - val jag gjort och varför jag gjort dem. Det behövs inte alltid något djupt och svårt för att sätta igång en sådan tankeverksamhet - det funkar riktigt bara med snabbläst underhållningslitteratur också!

(Rec.ex från Förlaget)

26 aug. 2017

onda boken

Onda boken

Tänk er en bok, en samling dikter, som väcker sådana känslor att den är rent dödlig och tänk er sedan en litteraturvetenskaplig institution vid ett universitet som arena för ångestfylld och lätt thrillerartad stämning. Det är huvudingredienserna i Kaj Korkea-ahos Onda boken och det funkar riktigt bra!

Mickel Backman är lektor i litteraturvetenskap vid Åbo universitet, hans arbetsplats sedan trettio år tillbaka. Han har sett studentkull efter studentkull passera och läst otalig uppsatser. När vi kliver in är det dags för uppsats om modernismens författare. Studenterna väljer de förväntade namn Kafka, Woolf och Södergran, men så från raden längst bak levereras namnet Leander Granlund. Mickel vaknar till. Denna opublicerad modernist vill ha inte bli påmind om. Han försöker få studenten, en viss Pasi Maars, att välja någon annan, men Maars anar att här döljer sig något mer än en opublicerad bok med ett visst ondsint rykte. Han släpper inte Granlund och därmed inte heller Backman. 

Parallellt med denna berättelse får vi också möta Calle Hollender, en tämligen misslyckad ståuppkomiker och tillika student, vars flickvän överger honom när han ägnar sin vän Pasi Maars för mycket uppmärksamhet och henne alldeles för lite. Calle famlar efter detta fram i en av hjärtesorg fylld tillvaro där ekonomi dessutom går i stöpet till följd av hans usla studieresultat. Mickel Backman går även han med kärlekssorg, och inte handlar det om hustrun. Femton år tidigare hade han en affär med en student, och han har aldrig kommit över deras relation eller flickan i fråga. Det tynger honom, kanske emellanåt mer än hans ryggskada som gett honom öknamnet Iron Man.

Jag märker att jag har svårt att skriva om den här boken för den är en hel del olika saker. Dels är det en berättelse som genom främst Calle och Pasi ger en inblick i den meningslöshet som många unga människor känner. Det liksom tidsfördrivande studielivet som inte leder någonstans egentligen, och där så många mår dåligt och brottas med en känsla av hopplöshet och i bakgrunden spökar hela tiden Finlands självmordsstatistik. Dels är det en berättelse om vad som döljer sig i Mickels förflutna och varför han så desperat försöker begrava allt som har med Leander Granlund att göra. Det är dessutom en bok som, särskilt mot slutet, blir tydligt thrillerartad och allt knyts samman och blir oväntat spännande. Mitt i allt detta är det också en bok om litteratur och en lek med litteraturens kraft.

Är det för mycket? Jag kanske egentligen, men jag tycker om att läsa boken. Den är inte svårläst, men den är på något sätt långsam och jag uppskattar att inte ännu en gång rusa genom en bok och knappt hinna tänka. Den har något eget i sitt tilltal och särskilt kan jag uppskatta skildringen av manlig vänskap och kärlekssorg som något både kärvt och innerligt. Onda boken sticker ut från mängden och gör mig definitiv övertygad om att jag vill läsa mer av Kaj Korkea-aho. Är det en ny bok på gång tro?

25 aug. 2017

just nu

Fredag och en vecka kvar av min långledighet som ju givetvis ändå känns för kort för det gör ju alla ledigheter. :) Tänkte att en lite uppdatering av läsningens nuläge kunde passa bra så här nu när hösten (äntligen!) står för dörren!

Vid sängen: Jag har faktiskt helt slutat att läsa fysisk bok i sängen på kvällen så på mitt sängbord finns bara en laddare till min iphone så jag kan lyssna på ljudbok innan John Blund kommer.

På soffbordet: Gratistidningar. Det är ju läsning det med!

Vid läsfåtöljen: Onda boken av Kaj Korkea-aho. Långsam bok som ändå har min uppmärksamhet.

I öronen: En blå död av Mikko Porvali. Mycket finskt i sommar!

I iBooks-appen: En kopia av min anmälan till höstens körsång är allt som finns där just nu. Kanske dyker det upp någon e-bok där under hösten. men det är ju inte mitt favoritformat direkt.

Läser jag lite då och då: Swede Hollow av Ola Larsmo (ljudbok). Kräver lite fokusering känner jag.

På is: Idag ska allt bli annorlunda av Maria Semple (står nog näst på lästur)

Längtar jag efter att få läsa: En massa bra böcker ur förlagens höstutgivning!

Onda boken En blå död (inbunden)  Swede Hollow (inbunden) Idag ska allt bli annorlunda (häftad)

23 aug. 2017

de polyglotta älskarna - bokcirkelbok

En av de roliga sakerna med min tillbakaflytt är att jag blivit inbjuden till en bokcirkel och i går var första träffen. Gamla vänner och bekanta, god mat och så boksamtal på det. Bokcirkel är bra grejer!

De polyglotta älskarna (pocket)

Boken som valts till detta tillfälle var den Augustprisvinnande De polyglotta älskarna av Lina Wolff. Ingen av oss hade läst något av henne tidigare så det blev en ny bekantskap för oss. Boken inbjöd till spännande samtal för här finns verkligen en hel del att diskutera. Vi var alla överens om att boken är lättläst, men samtidigt känner vi att det finns en del lösa trådar, en del logiska luckor och en del vi nog inte riktigt förstod, som vad grejen med de latinamerikanska kyparna är.

I boken finns en del feminism, men enligt mig ännu mer klassperspektiv. Wolff utforskar detta på ett klart annorlunda sätt och framför allt med en rad udda personligheter. I cirkeln var vi överens om att vi egentligen inte tycker om någon av de mer framträdande personerna, men personligen föll jag ändå lite för en bifigur, nämligen Max Lamas fru Lisa som så helt gått upp i att läsa de stora filosoferna och fastna extra för Nietzsche. Henne hade jag gärna ätit middag med!

Boken har en annorlunda uppbyggnad och den andas nästan lite novellsamling med de olika delarna och deras olika uttryck och till viss del olika språk. Boken känns väldigt samtida dels vad gäller tema, men också vad gäller språk och stil. Det icke-målande, lite sparsmakade, men ändå så lättlästa. För min del hade den gärna fått bjuda lite mer språkligt motstånd för att bättre få fram berättelsens olika dimensioner.

Det här är en bok jag är glad att jag har läst, och framför allt att jag fått bokcirkla om och få höra hur andra upplevt den, men jag känner väl inte direkt "wow" efter läsningen och håller inte med blurben på framsidan som deklarerar att detta är "stor romankonst".

(Mer om handlingen kan du läsa till exempel på förlagets hemsida)

20 aug. 2017

novellmorgon

Kände för något snabblyssnat så imorse fick det bli en novellmorgon.

Domaredansen - Aino Trosell Stamtavla - Karin Ström Flugan - Katherine Mansfield

Aino Trosell tycker jag bättre och bättre om och Domaredansen blev morgonens bästa lyssning. En undersköterska som tvingas jobba delad tur får en morgon höra en berättelse av en gamling som ger henne en slags jävlar anamma tillbaka. Karin Ströms Stamtavla var också bra med syskonrivalitet som tema. Morgonens sista novell blev en klassiker, Katherine Mansfields Flugan. Tyvärr måste jag säga att den går mig lite förbi. Kanske är det en sådan novell som kräver långsam läsning, omläsning och analys för att riktigt falla på plats. I en annan tid i livet hade detta lockat mig, men inte nu längre.

16 aug. 2017

den underjordiska järnvägen

Den underjordiska järnvägen (ljudbok)

Ibland blir det här med ljudbok helt fel. Vissa uppläsare kan lyfta en text och få en medioker bok att framstå som bättre än vad den är, eller i alla fall bättre än vad jag troligen hade upplevt den om jag hade läst pappersboken. Motsatsen finns förstås också - uppläsare som får en bra bok att framstå som sämre än vad den är. Tyvärr blev det precis så med  Den underjordiska järnvägen av Colson Whitehead - en bok som bland annat belönats med Pulitzerpriset och som finns på The Man Booker Prizes långa lista. Hanna Schmitz uppläsning saknar helt fingertoppskänsla och blir emellanåt närmast konstlad. Jag tvingas försöka bortse från uppläsningen och försöka ta del av berättelsen bakom den. Det går att göra korta stunder, men är omöjligt att upprätthålla i tio timmar. Jag lyssnar, tappar bort mig, lyssnar om, försöker återigen se berättelsen sådan den är. Hopplöst. Kanske borde jag bara ha gett upp och faktiskt köpt pappersboken istället, men så här post-flyttrött, var ljudbok enda alternativet. Som ni förstår råder jag er verkligen till att läsa denna bok istället för att lyssna på den. Då är den säkert en betydligt större läsupplevelse.

"Sextonåriga Cora lever som slav på en bomullsplantage i Georgia. Hon är utstött och utsatt efter att modern försvunnit, och till slut flyr hon tillsammans med Caesar som känner till en underjordisk järnväg som kan hjälpa slavar till friheten i norr. Snart får den skoningslöse slavjägaren Ridgeway upp spåret efter dem. Han kommer att jaga Cora från stat till stat och drömmer om att förgöra henne och den hemliga rörelse som gjort flykten möjlig." (Text fr bokus.com)

Mycket kan sägas om handlingen i boken och mycket kommer garanterat att sägas om den under hösten. För min del finns det passager som är starkare än andra, såväl på plantagen som under flykten, och dit hör till exempel Coras kamp för sin lilla odlingslott och tiden Cora tillbringar på vinden för att undkomma de som jagar henne. Men, förutom sådana rent innehållsmässigt starka avsnitt, tycker jag också om det Whitehead gjort med själva järnvägen. I verkligheten var det ett nätverk av människor som hjälpte slavar att fly från Södern till friheten i norr. I romanens värld har detta istället blivit en riktig järnväg med stationer, perronger och tåg som rullar, om än med ojämna intervaller och tämligen oförutsägbara slutstationer. Det stör mig lite inledningsvis, men sedan ser jag storheten. Det gör romanen till en egen verklighet, inte en "sann berättelse" eller en historisk roman eller något sådant. Järnvägen blir istället som en symbol för människors kamp för friheten och den krångliga och krokiga väg som är ett oundvikligt måste för att nå dit. Det är ett skickligt romanbygge som går mig lite förbi på grund av ljudboksversionen, men jag skymtar det och ser glimtar av bokens styrkor som gör att jag tror att detta kan bli en av höstens verkligt populära böcker.

10 aug. 2017

en framtida hemmafrus bekännelser

En framtida hemmafrus bekännelser (inbunden)

Jag har haft den här boken liggande ända sedan förra bokmässan utan att vara direkt sugen på att läsa den. När jag så plockade fram den så upptäckte jag att jag och författaren Elin Eldestrand har växt upp i samma stad, Ludvika, och dessutom skall bokens Luddinge var ett något förtäckt Ludvika. Klart jag blev lässugen då! Nu utspelar sig denna bok 1960 och jag bodde där långt senare, men det är förvånansvärt lite som går att härleda till just Ludvika. Det skulle helt ärligt kunna vara lite vart som helst även om jag kanske har en viss insikt i vilket bostadsområden som åsyftas i just detta fall när det talas om Gräddhyllan. :)

Först var jag väldigt tveksam till boken. Med karaktärer som fått öknamn som Charlie Kisskjol och Häxan Lömsk tyckte jag det var rätt tramsigt. Och när Charlie, som då jobbar på konditori, tappar koppar och fat när killen som senare kallas Drömprinsen dyker upp, är jag på väg att ge upp läsningen. Men, det finns ändå något där. En underliggande humor som sipprar fram och som håller mig kvar. Det skall visa sig att det här inte är någon helt vanlig feelgoodhistoria. Charlie och hennes mor har ett alldeles speciellt sätt att handskas med problem vilket ger boken en skruvad svärta som jag måste säga att jag gillar riktigt mycket. Det gör att boken sticker ut från mängden.

Eldestrands bok blir som en berg- och dalbana av delar jag gillar och som roar mig och delar som hon inte lyckas riktigt lika bra med. Klassperspektivet är ett sådant exempel. Berättelsen i sig är tydlig nog, och Eldestrands övertydlighet i vissa dialoger blir därmed onödig. Nu är detta verkligen inget arbetarepos, utan mer underhållningslitteratur, så övertydligheten må väl vara hänt så att säga.

Sugen på en bagatell som ändå lyckas vara en udda historia som överraskar emellanåt - läs En framtida hemmafrus bekännelser av Elin Eldestrand.

9 aug. 2017

höstens böcker

Så har jag då äntligen bläddrat igenom höstens böcker och uppdaterat mig på utgivning. Som vanligt är det ingen brist på vad som lockar till läsning och typ så här ser min önskelista ut:

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt (inbunden) Tysta rop (inbunden) Skrik tyst så inte grannarna hör (inbunden) För oss är natten ljus (häftad)
Blå villan (inbunden) Flätan (häftad) Separationen (häftad)  Hon som vandrar (inbunden)
Bibliotek (inbunden) Vad heter ångest på spanska? (häftad) Jag kallade honom Slipsen (häftad) Dörren (häftad)
Samtal med vänner (inbunden) Swing time (inbunden) Koka björn (inbunden) Stanna hos mig (inbunden)
Dit kan jag gå och sakna dig (häftad) Kåda (inbunden)

8 aug. 2017

jag bekänner att jag ger upp

Jag bekänner (häftad)

Jag bekänner av Jaume Cabré är alldeles säkert en riktigt bra bok (det brukar böcker från Nilsson förlag vara), men för mig är detta ogenomträngligt. Varje gång jag sätter mig för att läsa suckar jag och tänker "bara si och så många hundra sidor kvar". Det förstör hela läsupplevelsen och jag kommer aldrig in i boken. 858 sidor är helt enkelt alldeles för många för en tegelstensfobiker som jag.

Någon som läst? Borde jag fortsätta?

7 aug. 2017

inredning = bokhyllor

Ta fyra Billy i varierad grad av slitning och solblekning, proppa dem fulla med böcker och simsalabim så har hemma-känslan och lugnet spridit sig! 




Nu skall jag bara fixa till läshörnan också så är allt som det skall och läsningen kan återupptas. Blir bra det här! 

6 aug. 2017

flyttpaus

Bildresultat för unpacking
Det är lite flyttpaus här på bloggen några dagar. Flyttlasset gick i fredags och jag skall nu försöka komma i ordning i nya bostaden som förresten är alldeles, alldeles underbar och jag trivs redan superbra i den! Blir inte så mycket läst just nu, mer ställa bokhyllor på plats och fylla dem med böcker. Jag klagar verkligen inte på den sysslan! :)

2 aug. 2017

de oroliga

De oroliga (pocket)  Bildresultat för de oroliga radioföljetong

Ok, jag var skeptisk. Tveksam till att överhuvudtaget lyssna på De oroliga eftersom jag har så svårt för det här med när kända människors barn skall skriva om sina föräldrar. Men, det här är ju trots allt Linn Ullmann, en författare vars tidigare böcker jag alltid tyckt om och som jag vet kan skriva riktigt bra. Det här är inget undantag. Det är faktiskt alldeles lysande inte bara ibland utan mest hela tiden.

Det är en skildring av en flicka och hennes föräldrar där flickan inte trivs med att vara barn och föräldrarna inte riktigt förmår vara vuxna. Fadern, den kände regissören, är frånvarande större delen av året men på somrarna är flickan hos honom på Fårö. Om resten av året hos modern är lite hipp som happ vad gäller struktur och regler är somrarna in inrutad tillvaro där allt följer sin bestämda rytm och där sittningarna med fadern är flickans bästa sätt att få en relation till honom.

Egentligen finns det hur mycket som helst att säga om innehållet i denna bok. Det är ju verkliga människor, riktiga minnen, verkliga inspelningar och allt strömmar mot mig som läsare, eller i mitt fall lyssnare. Jag har fått höra att det är oväsentligt att det handlar om Ingmar Bergman, Liv Ullmann och deras dotter Linn, men jag tycker det är allt annat än oväsentligt. Det här är inte vilken familj som helst och livet som skildras är intimt förknippat med att de är just dessa personer som är involverade. För mig var det först ett hinder ("åh, nej, ännu en som skall göra upp med sin mor och far!") men att se de verkliga personerna framför mig blir nödvändigt. Det är bara då som berättelsen kan komma så nära som den ändå gör. Det är bara då som det kan bränna till, för det gör det ibland. Det finns scener som är verkligt känslosamma och som i ren fiktion nog inte hade kommit mig lika nära.

Förutom att det här är en mycket välskriven bok som faktiskt är värd all uppmärksamhet och hyllningar den fått vill jag också ge en eloge till Sveriges Radio och deras produktion av denna som Radioföljetong. Marie Richardsson gör som alltid en mycket bra inläsning, men även Sten Ljunggren gör en mycket bra insats som den gamle regissören på de utdrag ur inspelningarna som Linn Ullmann gjorde med sin far strax innan hans död. De korta musikstycken som finns insprängda i varje avsnitt av följetongen blir en tid för reflektion och vila. Jag tycker mycket om den här Radioföljetongen på alla sätt som ni förstår och rekommenderar den varmt till alla och envar.