10 dec. 2017

nödåret

Nödåret (inbunden)

Året är 1867 och efter att skörden i Finland året innan slog fel har det detta år blivit ännu värre. Våren kommer helt av sig, sommaren vill aldrig komma och snön ligger kvar in i juni och så är det då vinter igen. En svår vinter. Nöden och svälten är oundviklig.

Marja tvingas lämna sin döende make och ta med sig sina två små barn ut på en vandring vars mål sägs vara St Petersburg, för där kan hon inte tänka sig att svälten är närvarande. Men resans egentliga mål är mat. Maken lämnas för att svälten tagit honom och Marja måste försöka undkomma svältdöden för sig och sina barn. Hon inser tidigt under sin vandring att det bara är en fråga om tur om hon och barnen skall möta vänlighet eller avvisande vid dörren de knackar på.

Marjas flykt undan svälten är bokens huvudberättelse, men författaren Aki Ollikainen, låter oss också ta del av hur de högre upp i samhällshierarkin tänker och resonerar kring den nöd som landet drabbats av. Deras situation är en helt annan och här finns tankegångar om att det inte är bra att ge de nödställda alltför mycket hjälp då det skulle göra dem mindre benägna att jobba och kämpa.

Det här är verkligen ingen måbra-historia. Man kommer personernas lidande och av hunger skrikande magar mycket nära. Jag, som tycker att skildringar av det här slaget kan ge vidgade perspektiv på såväl historien som nutiden, är mycket förtjust i denna bok. Den har ett språk som tilltalar mig och ett sätt att beskriva människorna, platserna och situationen i sig på ett sätt som gör att jag känner mig involverad i historien. Jag är där i kylan med Marja och barnen. Det är sparsmakat och kärvt berättat och ändå så engagerande. Ja, Nödåret av Aki Ollikainen är helt enkelt en riktigt läsvärd roman i den genre som en del i min omgivning kallar för historiska eländesskildringar (och som jag är nästan onödigt förtjust i).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar