8 okt. 2018

förlåten

Förlåten (inbunden)

Det här med familj. Det skall ju vara så enkelt men är allt som oftast precis tvärtom. I Agnes Lidbecks bok Förlåten får vi möta ännu en syskonrelation som blivit komplicerad av livet.

Systrarna Maria och Ellens pappa går bort och de ärver ett sommarställe i skärgården. Under uppväxten tillbringades sommarloven på ön och som läsaren får vi möta systrarna både i nutid och i dåtid. I dåtid är det sommaren då deras betydligt äldre halvbror, som lider av en psykisk sjukdom som inte nämns vid namn, tar sitt liv och allt förändras för Ellen och Maria. Ellen stod honom närmast, men Maria förlorade ju också en bror.

I nutid har åren gått. Ellen har en framgångsrik karriär och är ständigt på resande fot. Maria jobbar som undersköterska och har en liten son. De skall nu tillsammans hantera dödsboet och tillbringa tid tillsammans på sommarstället. Som skall säljas enligt Ellen. Som kanske kan behållas av sentimentala skäl enligt Maria, trots att hon inte har råd. De båda systrarna måste för första gången på många år hantera varandras olikheter och konfronteras med varandras tankar, längtan och avundsjuka.

Jag tycker Agnes Lidbeck har en bra grundstory och att barndomens upplevelser kan kasta skuggor in i vuxenlivet är ju något vi alla vet. Syskon får ju lätt sina roller och behåller dem mer eller mindre livet igenom. Men ... Det är ändå så att jag inte kommer överens med Lidbecks text. Maria och Ellen blir liksom för stereotypa. Den framgångsrika storasystern är smal, har kläder i lätta material som alltid är välstrukna. Hon är organiserad. Framställs som lite kallhamrad. Har en karriär som gör att hon inte fått barn men ger bidrag till fattig barn. Maria, lillasystern som liksom blev kvar i arbetarklassen med sitt slitiga jobb inom vården. Sin lite sjaviga stil, sin känslosamhet, sin knubbiga kropp. Sin son vars pappa inte riktigt verkar finnas med i bilden. Det är liksom för mycket. Det blir som att författaren tagit alla förutfattade meningar hon kan komma på om olika typer av människor och applicerat dem på Ellen och Maria. Det gör att berättelsen liksom fastnar i stereotyperna och aldrig kan lyfta. Det är synd för här finns som sagt i grund till att bygga en psykologiskt intressant och intim berättelse, som nu tyvärr blir platt och lättglömd. Jag känner mig faktiskt en aning besviken.

2 kommentarer:

  1. Synd att den inte höll hela vägen. Jag har varit nyfiken på Lidbeck länge, men jag kanske borde läsa Finna sig istället. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Efter att jag hade bloggat om boken läste jag lite recensioner från olika tidningar och många verkade hålla med mig, men samtidigt hyllade de Finna sig. Tror du gör rätt som väljer den boken istället.

      Radera