egenmäktigt förfarande

Så märkligt det är med en roman som både är snabbläst och bjuder på motstånd samtidigt. Jag brottas en aning med språket i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, men ändå flyger jag fram över sidorna. Jag tycker språket är en aning pretto, men å andra sidan är bokens två huvudpersoner en poet och en konstnär. Kanske passar det bäst med ett språk som detta då+ Kanske är också detta att det inte är en vanlig kärleksroman något som kräver ett språk med motstånd+ För det här är kärlek med motstånd. Om det ens är kärlek. Ja, ni hör, det är nog inte bara språket jag brottas med i Anderssons roman och det är också det som är styrkan. Om jag halvvägs in i den tvåhundra sidor korta romanen tänker att jag nog egentligen inte tycker om den så tänker jag precis tvärtom när jag läst ut den. Jag tycker nog egentligen om den. På nåt konstigt sätt. Med lite motstånd. Den är bra. Tänkvärd.

Handlingsmässigt är det här en roman om Ester, en trettioettårig poet som en dag får i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Han dyker upp vid föredraget och Ester upplever något som kan liknas vid omedelbar attraktion, men så har hon redan uppskattat Hugos konst länge och det spelar nog in. Hon möter Hugo igen när hon intervjuar honom. Alla förstår att hon förälskat sig i honom, så även hennes sambo som hon lättvindigt lämnar. Men för Hugo är det inte samma sak som för Ester. Passion, kanske, men knappast förälskelse. Det blir mer en maktbalans än en affär. Mer ett spel överhuvudtaget än en fullt utblommad passion. Middagar, samtal, men det fysiska klarar deras samvaro liksom inte av. Hugo har hela tiden ett annat liv - i Borås, Leksand och Malmö/Köpenhamn. Ester vill in i hans universum men hålls hela tiden utanför. Hon kämpar med allt som har med Hugo att göra samtidigt som Väninnekören ger goda råd, men de förstår nog ändå inte riktigt Ester.

"Hon förstod inte. Det värsta var att inte förstå det hon var mitt uppe i, det hon tagits i anspråk för. Ingen smärta är som den att inte förstå." Så skriver Andersson på sidan 98 och jag tänker att det på något sätt sammanfattar hela boken och jag nickar så instämmande åt den sista meningen i citatet. Ingen smärta är som den att inte förstå.

(Rec.ex från Natur & Kultur)