sjunker ner i soffhörnet

Första läsestunden i nya bostadens soffhörn (Ektorp, vad annars?), som trivsamt nog har samma läslampa som jag har i min ordinarie bostad. Jag beger mig ut på en litterär resa till Irland tillsammans med en för mig ny författarbekantskap - M J Hyland. Boken Inga fler lögner var nominerad till Bookerpriset 2006 och gavs ut på svenska 2007. Jag hoppas att detta är ett riktigt reakorgsfynd! 

mot nya äventyr

Imorgon är det dags. Jag lämnar Småland och blir tillfällig västkustbo i fem månader, får se vad jag tycker om det och om det första steget mot en ny yrkesbana. Livet är möjligt att förändra och det gillar jag skarpt även om jag just nu darrar lite av nervositet också. Det hör väl till gissar jag. Väskor skall packas med kläder idag och en möblerad andrahandslägenhet skall bli mitt hem fram till nyår. Inte utan att jag känner mig som tjugo år igen, fast då hade jag i och för sig egen lägenhet med förstahandskontrakt så detta får kanske ses som en försenad revolt eller något. :)

Kanske blir det inte så mycket läst de närmst veckorna, vilket i så fall bara skulle vara en fortsättning på sommarens lässvacka, men jag skall försöka hålla bloggen uppdaterad trots allt och förhoppningsvis löser sig internetfrågan snabbt när jag väl är på plats.

Mot nya äventyr, som älsklingen säger!

bibliotekskramare

Saker boknördar gör: kollar upp var biblioteket i nya (tillfälliga) bostadsorten ligger och vilka öppettider som gäller. Blev lite extra glad när jag såg på hemsidan att det är öppet på lördagar till kl. 14.00. Då hinner jag med både sovmorgon och biblioteksbesök. Perfekt!  En boklös helg vore ju rena skräcken och tänk om jag läser ut sista boken på fredag kväll, liksom. Ni fattar paniken! Avståndet till biblioteket är också befriande kort, drygt 800 m, fast jag räknar med att det finns en genväg som inte syns på kartan så kanske är det bara 600 m. Det kan jag leva med! :)

medan mörkret faller

Det här är en bok jag troligen hade missat om inte och dagarna går ... hade bloggat om den. En typiskt omslaget ser inte lockande ut-diss från min sida, men det är ju tur att andra bloggare bortser från sådant och ger bra tips.

Jag har läst en del deckare under åren och stött på ett och annat motbjudande mord, men Anna Lihammers Medan mörkret faller har en inledning med ett mord som är riktigt, riktigt osmakligt. Jag blir dock inte avskräckt från vidare lyssning för det är mitt i sin ruskighet välskrivet och jag blir genast engagerad i boken. Året är 1934 och samhällsförändringar pågår i såväl Sverige som Europa. En del av bokens personer har varit tvungna att lämna det Berlin de älskat och åter bosätta sig i Sverige, medvetna om att allt är förändrat för evigt. I Sverige vinner rasbiologerna mark och deras steriliseringsplaner väntar på att klubbas igenom i riksdagen. Skillnaderna mellan fattig och rik är stor på alla sätt och akademikerna i Uppsala tycks anse sig ha en särställning. Boken utspelar sig i Stockholm och Uppsala och rör sig mellan polisernas arbete, lett av Carl Hell, och akademikernas egenartade värld. Hell är en intressant figur som jag hoppas vi får fortsätta följa, inte minst för att han så fräckt undanber sig sina manliga kollegors hjälp under utredningen och istället utser polissyster Maria Gustavsson till sin assistent. För mig var yrket polissyster okänt, så jag googlade mig till att det var en befattning som kvinnor kunde ha innan polisyrket öppnades för kvinnor 1954. De hade inte samma befogenheter som männen utan deras uppgift var att ta hand om kvinnor och barn som befann sig hos polisen av olika skäl.

Boken är en skicklig mix av historisk fakta och samhällsporträtt med ett levande persongalleri och de platta karaktärer som ibland dyker upp i böcker lyser här med sin frånvaro vilket förstås gör mig mycket glad. Jag tycker att det här är en ovanligt lyckad deckardebut och hoppas som sagt på fler böcker om kommissarie Hell, eller åtminstone fler böcker av Anna Lihammer.

amerikauret

Vissa litterära figurer blir som gamla bekanta och Bricken är verkligen en sådan. En kär gammal vän och jag tycker så mycket om Vibeke Olssons litterära figur och att få följa hennes liv under sent 1800-tal i en hel bokserie fungerar verkligen bra. I Amerikauret har Bricken blivit 30 år och hon väntar sitt sjunde barn tillsammans med sin man Natan. Både är de märkta av det slitsamma livet som kolare vid sågverket, men de är ändå vid gott mod och visst finns det kärlek mellan dem. De får dock sin beskärda del av sorger under bokens gång och för att klara sig ekonomiskt har Bricken kostkarlar som betalar för att att få lagad mat hemma hos Bricken och hennes familj. En källa till oro för Bricken är att äldste sonen, Nikanor, uppmärksammats av magistern som vill att Nikanor skall få möjlighet att studerar vidare. Det är helt främmande för Bricken och hon tycker att det närmast är befängt att sonen skall studera när han kan jobba. I Brickens värld är att vara arbetssam det finaste en människa kan vara, men hennes make blir stolt över sonen och skryter för de andra på sågverket. Skall Bricken förlora sin son till studier är en bokens stora frågor. Om jag blir irriterad på hennes inställning? Självklart! Men låt oss nu komma ihåg att även idag finns det en skillnad mellan hur man ser på studier i olika samhällsklasser.

I Amerikauret blir det en del tillbakablickar, men jag tycker inte alls att det stör. Bricken har ändå blivit så pass gammal att hon kan se tillbaka på sitt liv och har en hel del minnen som berör både henne privat och de samhällsförändringar som är på gång runt förra sekelskiftet. Dessutom har Olsson har vävt in tillbakablickarna naturligt i berättelsen så att de blir en del av berättelsen och tillför något. Jag blir lite förvirrad av alla olika yrkestitlar vid sågverket, för även om jag läst alla böcker i serien så går det så pass långt emellan att jag inte minns från första boken vad yrken innebär. En yrkesförteckning längst bak hade jag gärna sett. Fast, det är bara en petitess. Läsningen flyter på bra även utan den listan och faktum är att det bara var ett nöje att åter få besöka Svartvik.

nästa station gävle

Bloggbohemen on the train again! Denna gång är Gävle, mamma och två slappa dagar målet. Ljudbok i lurarna, Medan mörkret faller av Anna Lihammer, och snart sover jag nog gott här på tåget. Skönt med tågslummer! 

andra andningen

Det blir mycket deckare nu eftersom jag förutom att jag läser om ond bråd död också väljer deckare när det gäller ljudböcker och senast var det andra delen i Sofie Sarenbrants serie om polisen Emma Sköld - Andra andningen. Omslaget är nästan onödigt otäckt för boken är inte alls så ruskig. Tack och lov!



En hemskt oväder, kallt och regnigt, har kommit in över Stockholm lagom till Stockholm maraton den 1 juni, men flera tusen löpare trotsar vädret och springer under bragdliknande förhållanden. Ingen har tidigare dött i samband med Stockholm maraton men alldeles efter starten faller en man ihop och avlider. Han är en känd tränare och mannen bakom en grupp elitsatsande löpare som kallar sig Mission. En stund senare hittas en kvinna som utan tvekan mördats i Rålambshovsparken. Emma Sköld befinner sig alldeles i närheten eftersom hon är ute för att heja på sin syster Josefin som springer loppet. Emma påbörjar utredningen på plats och frågan är nu bara vem som dödat kvinnan och om det finns något samband mellan de två dödsfallen.

Jag tycker den här boken var snäppet bättre än första boken om Emma Sköld, Vila i frid, men fortfarande får jag inte något riktigt grepp om Emma. Det kommer dock inte att hindra mig från att läsa eller lyssna på den tredje delen i serien, Visning pågår, men först blir det nog någon annan deckarförfattare som får chansen. Alltid bra att varva med lite olika tycker jag.

den sista akten

Har nu läst min andra Mari Jungstedt-deckare denna sommar och av någon anledning tycks detta var ungefär vad jag orkar läsa just nu. Det är en helt ordinär deckare och jag läste den rätt snabbt. Inget bestående intryck, men kanske blir det någon mer deckare av Jungstedt om lästorkan håller i sig. Det är ju klart bättre än mobilspelen som jag fastnat helt i ... :)

I Den sista akten mördas en känd kvinnlig redaktör mitt under Almedalsveckan och spåren leder till nazistiska organisationer, till den unge älskaren och till teatersällskapet vid Roma. Utredningen snirklar sig fram och kommissarie Knutas brottas med fallet samtidigt som ett gammalt fall också gör sig påmint och så är det ju den här spirande kärleken mellan honom och kollegan Karin. En äkta svensk deckare i gotlandsmiljö helt enkelt och några avkopplande lästimmar.

so long, farewell, auf wiedersehen, adieu

Igår var sista dagen i Berlin och vi bestämde oss för att titta på dinosaurier (ja, och lite andra insekter, djur och planetsystem)! Ibland får min inre humanist ett naturvetenskapligt ryck och då är det ju tur att Museum für Naturkunde finns där. :)

Hästens föregångare - en minipålle! 

Tusentals burkar med alla möjliga djur, säkert en hel del utdöda. Både motbjudande och fascinerande. 

Den här reklamaffischen från museet fick städning att verka riktigt kul! 

Nu tänker ni, men fotbollen då?! Det gick inte att missa att Tyskland skulle spela final! Hela Berlin var klädda i de tyska färgerna och på U-bahn och S-bahn var det knökfullt med människor som skulle till olika ställe och titta på matchen. Hejaramsor skanderades, ölen flödade och stämningen var på topp. Tyvärr missade vi ju själva matchen eftersom vi skulle med nattåget hem, men stämningen måste ha varit magisk efter segern! 

Smygfoto ... :)

Deon Meyer-fans - hjälp mig nu!

Deon Meyer. Hjälp mig lite här nu. Vet att många gillar men jag tycker det är segt och babbligt och jag försöker gilla samhällsperspektivet, men lyckas inte riktigt för att det är just segt och babbligt. Någon spänning har jag inte heller lyckats spåra även om förföljelse och försvunnen, eventuellt död, person finns med. Är det jag som valt fel bok, eller är detta en typisk Meyer bok? Vad säger ni som läst fler böcker av författaren? Ge upp eller fortsätta? Har läst ca 120 sidor av Den sista safarin.

deckarsemester

Hur det går med läsandet här i Berlin? Ja, men sådär va ... Fast semester betyder ju för det mesta semester även från läsandet, så alles in Ordnung. Har läst Mari Jungstedts Den sista akten, men det mesta läste jag i ärlighetens namn på tåget till Malmö och på båten över till Tyskland. Lyssnar också på Sofie Sarenbrants Andra andningen och där är slutet nära. Jag är helt säker på att jag vet vem som är mördaren! Inte alltid jag lyckas lista ut det. Påbörjade Den sista safarin av Deon Meyer idag, men får nog börja om. Så mycket annat att titta på och ta in här i den tyska huvudstaden att läsningsfokuset försvinner. Precis som det ska, tycker jag. 

två dagar, två museum

Två dagar med besök på museum har det blivit för oss här i Berlin. Först ut DDR-museet som överraskade positivt med sin interaktiva utställning. Väl värt ett besök! 

Konsumkuponger, lyxigare varor från finare matbutikskedja och välkommen hem till miljonprojektslägenheten av östberlinskt snitt. 

Finfint mode och allt sytt i plastiga hårda material som var mer slitstarka än sköna. 

Övervakning, avlyssning och förhör var en del av den östtyska vardagen. 

Fritid fanns det förstås och då kunde man ägna sig åt dans, fast bara rock och disco från utländska artister till 40% och helst skulle det bara vara pardans enligt bilden ovan. Det gick inte att upprätthålla som ni förstår. :) Inte heller gick det att stoppa nudisterna och naturisterna från att slänga av sig kläderna på fritiden och på semestern.

Åka vespa var tillåtet och som synes på bilderna från reklamfilmen var just detta märke en säker brudmagnet ...

Familjen var ett hyllat ideal liksom arbetaren och ja, tydligen var det tillåtet med såna där tråkigt förutsägbara bilder i det egna skåpet för arbetskläderna. 

Böckerna då? Ja, alla var ju inte tillåtna och de tillåtna var ofta av billig kvalité och gick lätt sönder. 1983 såg listan över de mest efterfrågade böckerna ut som på bilden ovan. 

Från det ena museet till det andra. Judiska museet fick mina och sambons åsikter att gå isär. Jag var inte förtjust vare sig i arkitekturen eller utställningarna, men sambon var mer positivt inställd, särskilt till arkitekturen.

1.Skyltar från tidigt 30-tal som visar det utbredda judehatet. 2. Garden of Exile. 3. Haribos gummibjörnar är koscher. Good to know! 4. Ett urval av kippor som pojkar (13 år) haft vid sin bar mitzvah.

Jag vet inte varför, men kontaktannonser intresserar mig av någon anledning och dessa på Judiska museet är inget undantag.

Och här är till slut en lite blandad kompott om helt andra saker: 

TV-tornet sträcker sig högt mot himlen vid Alexanderplatz men kan också ses på långt håll från vårt hotellrum i Wilmersdorf. Den fina väggmålningen finns i Kreuzberg och kaffe har intagits två gånger på Balzac Coffee på Schönhauser Allee i Prenzlauer Berg.

På söndag kväll åker vi hem så vi har två dagar kvar. Får se vad vi hittar på! 

berlin onsdag 9 juli

Frukostbuffé - mycket bra start på dagen! Ja, jag klämde ner lite äggröra också ... :)

Kort promenad från hotellet till närmsta U-bahn.

Butiker, butiker, butiker - ibland med galna trappor med rullande text. Snurrigt att gå uppför den! 

Har man en butiksgalen sambo hamnar man förr eller senare på Ku'damm. Mina turistsandalsklädda fötter bestämde sig dock för att parkera på Starbucks medan älsklingen sprang vidare bland butikerna: 

Jag behöver inte nämna att det är en latte i muggen, va? :)

Som den fashionista jag är (jo, men visst!!!) har jag självklart hallonröd regncape redo när himlen öppnar sig. Älsklingen satsar på solgul regnkappa. Färgglatt par! 

Alla är överens och nu instämmer även vi - Berlins bästa dönerkebab äter du på Mustafas Gemüse Kebap! Ta U-bahn till Mehringdamm och ställ dig i kön till "gatuköket" - det är värt det! 

Lite trötta efter en dag på stan kommer vi "hem" till vårt fina och väldigt prisvärda hotellrum som till och med har en liten läshörna. Trevligt ställe! 

wir fahren nach Berlin ...

... eller vad det kan tänkas heta på korrekt tyska ... Nattåg och hotell på västsidan denna gång (förra gången vandrarhem i Friedrichshain) plus en massa saker att uppleva i Berlin förstås. Att SMHI påstår att det skall regna mest hela tiden förnekar jag stark, men älsklingen har begett sig ut för att inhandla regncape. Ja, han är mer rationell än jag ... Jag packar ryggsäcken under tiden och funderar på vilka två pocketböcker som skall få följa med. För säkerhets skull kommer jag nog att ladda ner någon e-bok till mobilen också. Boklös i Berlin går det ju liksom inte att vara! :)

Vet inte om det blir så mycket bloggat under veckan vi är borta, men finns det wi-fi på hotellet (vilket utlovas på hemsidan) kommer det säkert någon uppdatering. Lovar att inte inleda varje inlägg med min knackiga tyska! 

det fjärde offret

Med en lässvacka mitt i sommaren måste man ta till drastiska metoder. I mitt fall läsa en deckare av Mari Jungstedt. Hon tillhör verkligen inte mina favoritförfattare och jag tycker att hon skriver på ett rätt taffligt språk, men nu bestämde jag mig för att bortse från detta och bara låta handlingen föra mig framåt. Och visst gör den det! Det fjärde offret är del nio i serie om Anders Knutas och hans kollegor på Visbypolisen men jag tycker inte det gör någonting alls att jag missat ett antal delar. Personporträtten och deras vardagsliv är inte så avancerade att jag inte hänger med och själva mordgåtan är ju alltid fristående.

Det börjar med ett värdetransportrån och en påkörd flicka. Berättelsen går vidare till MC-gäng och träningslokaler i Stockholm och det tätnar och reder ut sig mellan villospåren. Förutom Knutas möter vi hans kollega Karin som han börjar få känslor för, men också en lokalreporter och hans fotograf och de lyckas få fram information ur vittnen som polisen missat. Parallellberättelser är mer regel än undantag i svenska deckare känns det som och självklart finns det en sådan i denna deckare också. I den berättelsen, som utspelar sig 1994, får vi följa Terese och hennes trassliga ungdom med missbruk, kriminalitet och starka vänskapsband.

Jag gillade det här och tyckte det flöt på riktigt bra även om den där riktiga berättarglädjen och finessen saknas. Det är ren avkoppling och man får inte ha några höga krav. Det enda man skall vilja är att bli underhållen och visst blev jag det. Läste faktiskt ut boken på två - tre sittningar vilket just nu, när läsningen går så trögt, är ett mycket gott betyg.

ändrade planer

Sommarläsningen kommer inte se ut som planerat. Surprise? Nä, knappast! :) Plötsligt blev jag så sugen på deckare och helt andra böcker än de jag hade hemma så efter en tur till biblioteket ligger nu böckerna på bilden i läshögen istället. Särskilt nyfiken är jag på Kautokeino, en blodig kniv, men för att få lite rivstart i läsningen blir nog Jungstedts bok först ut.

om detta tycker jag inte

Vi bokbloggare får ibland kritik för att vi bara skriver om böcker vi gillar, så jag tänkte därför bjuda på ett inlägg om böcker som jag av olika anledningar inte läst ut nu under semestern.



Min familj och andra monster av David Safier
Jag kom halvvägs. Knappt. Boken är rolig med familjen som förvandlas till monster för att på så sätt lära sig något om vad som är viktigt här i livet, men det är ändå något som gör att jag inte riktigt orkar. Faktiskt så vill jag hellre se det hela på bioduken. Safiers bok har potential att bli en riktigt rolig familjefilm så jag väntar på filmatiseringen för att se hur det hela slutar (ja, det vet jag väl i och för sig redan, men ändå.)

(Rec.ex från Bazar)



Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats av Eli Levén
Titeln är ju så vacker att jag nästan blir tårögd, men eftersom jag inte är förtjust i böcker som är skrivna på ett genomgående poetiskt språk lämnades denna bok om Sebastian och Andreas och deras passionerade förhållande tillbaka till biblioteket outläst. För den som gillar poetiska böcker är detta dock alldeles säkert en fin läsupplevelse.



Revolutionsskrivarna av Nawal El Saadawi
Den första och enda boken jag läst av Nawal El Saadawi var Den stulna romanen och jag älskade den. Visst var det tyngre litteratur än vad jag brukar läsa, men det fanns kvalitéer i den som gjorde att jag tyckte mycket om att läsa den. Såg därför fram emot att läsa El Saadawis senaste bok, Revolutionsskrivarna, men jag orkar inte ta mig igenom den. Jag har verkligen gett den tre seriösa chanser men nu får det vara. Jag förstår dock att det här är litteratur som förtjänar ett världsrykte och med hennes kamp för kvinnor, både i sina böcker och ute i verkligheten, är hon alltid värd att nämna i Nobelprissammanhang, men jag återgår nu till lättsammare litteratur. Innan du bestämmer dig för om du vill läsa boken eller inte, så titta in och se vad Bokmania och Lyrans Noblesser skrivit om boken.

(Rec.ex från Ordfront)