flyttpaus

Bild från Sköna hem

Har tappat fokus på läsning just nu då jag ännu en gång befinner mig mitt i en flytt. En process som tar allt mer mental energi för varje gång märker jag. Är det åldern som tar ut sin rätt, kanske? Eller är det så att lite för många omställningar på alla plan under flera år tar ut sin rätt? Hur eller hur, i helgen får jag packhjälp av min vän i livet och om nio dagar kommer flyttfirman och sedan städfirman. Det finns ändå gränser för hur många gånger i livet jag flyttstädar lägenheter. :) 

Blir som ni förstår lite glest med blogginlägg på ett tag. Jag får ägna mig åt mer handfast bokhantering istället som att ställa upp alla nedpackade böcker i hyllorna igen. Det är ju av någon anledning mycket roligare att packa upp böcker än ner. 

fågel, fisk eller mitt emellan

Ålevangeliet av Patrik Svensson är en klart udda bok. Vem kunde ana att det fanns så mycket att berätta om ål? Först är jag nyfiket intresserad. Ål är ju en sån där fisk (för nu vet vi att det är en fisk, det visste man inte förr) som genom sitt utseende och sina boplatser väcker tankar, funderingar och myter. I Svenssons bok får man insikt i att det ända sedan antik tid till och från bedrivits forskningen om ålen. Ålfrågan är mycket större än vad jag anade innan jag fick tag i den här boken. Insprängt bland ålfakta av olika slag finns också berättelser från författarens barndom och hans ålfiskande med fadern. En man som också var mycket förtjust i att äta ål - något vår författare inte är.

Det blir ändå till sist lite för mycket ål och med ungefär en tredjedel kvar ger jag upp. Kanske skulle boken ha gjort sig bättre om jag läst den själv, för jag är inte särskilt förtjust i rösten på uppläsaren, eller så är det bara så att mitt intresse för ål trots allt är begränsat. Men, en del ny kunskap har jag fått och det är inte dumt det heller.



Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang har jag hört många hyllningsrop om, och visst är det en fin en liten saga (eller snarare fabel), men ändå inte riktigt min kopp te. Vi får möta Knopp, en höna som sitter i sin bur där äggen rullar ner så snart hon har kläckt dem. Hennes högsta önskan är att få ruva ett ägg, men eftersom det är omöjligt blir hon allt mer deprimerad och slutar äta. Det får till följd att hon blir utgallrad, men hon lyckas rymma och blir i sin, långt i från okomplicerade frihet, vän med en gräsand som hjälper henne med det mesta som hon behöver lära sig. En dag hittar hon ett övergivet ägg som hon bestämmer sig för att ruva. När ägget kläcks fångas gräsanden av vesslan men Knopp och kycklingen som hon kallar Lillen hinner undan. Hennes kärlek till Lillen är stor, även när hon inser att han alls inte är någon blivande tupp.

Det är finstämt om längtan efter ett barn, moderskärlek och adoption och budskapet går fram alldeles tydligt även om det nu är förmänskligade djur som det berättas om. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag inte faller in i hyllningskören, men kanske är det bara så att jag inte kan relatera tillräckligt mycket till ämnet eller så är det själva fabelformen som står emellan. Helt ok, men jag kommer inte att kasta mig över Sun-Mi Hwangs nästa bok - Hunden som vågade drömma.

historien om en anständig familj

Det är åttiotal och i den italienska kuststaden Bari växer Maria upp tillsammans med sina bröder och sina föräldrar. Pappan är fiskare och en hård och brutal man och mamman är en sliten före detta skönhet som inget hellre vill än att dotterns liv ska bli annorlunda. Maria har också förutsättningarna. Hon är intelligent och "har läshuvud", men är samtidigt vild. Hennes bästa vän Michele är son till en av Baris mer beryktade familjer och föräldrarna är väl inte så nöjda över vänskapen. Men för Maria är det omöjligt att inte vara med Michele och det som börjar som vänskap ska med åren övergå i något annat, något inte alls välkommet stridande familjer emellan.

Det är faktiskt omöjligt att läsa den här boken och inte dra paralleller till Ferrante. Visst, staden är Bari och inte Neapel och tiden är 80-tal (vilket inte märks särskilt mycket) istället för 50-tal, men här finns allt annat. De slitna bostadskvarteren, våldet i vardagen, kriminaliteten och maffian, vänskapen och kärleken, fiendskapen mellan olika familjer. Det funkar, det gör det, men det är inte Ferrante. Det är inte någon gång magiskt. Det är som en berättelse som ligger lite för nära "originalet" och därmed bleknar i jämförelse. Kanske hade jag uppfattat den på ett annat sätt om jag inte läst om Lila och Elena och de andra i Neapelkvartetten, men nu har jag det och då känns Historien om en anständig familj av Rosa Ventrella mest som ett stort njaaa, tyvärr.

ärliga material

Ett par timmar med Ernst Kirchsteiger en förmiddag. Med lugn stämma talar han om sin relation till Ärliga material och med det menar han järn, trä, sten, glas och ull. Det blir lite materialkunskap blandat med glimtar ur hans barndom och livet med frun. Tycker han känns allra mest engagerad och öppen när det kommer till järnet och stenen. Kanske för att järnet präglade hans barndom hemma i Degerfors och för att han tydligen är något av en stennörd. Det är fint på något sätt. En bok som nog bara Ernst kan skriva och få mig att lyssna på. Jag har en hatkärlek till Ernst, men måste säga att han gör sig bättre så här i bokform än i det ibland lite för glättiga tv-programmet. Dessutom är boken (nästan) befriad från mat och matlagning vilket kändes närmast som en lättnadens utandning för mig.

Det här var vilsam lyssning. Jag tyckte om det.

rösta, rösta

25 augusti är sista datumet för att rösta på de nominerade i  Årets bok 2019. Nu gäller det att välja sin favorit! Eller ska man rösta om man som jag bara läst två av de nominerade? Jo, kanske kommer jag ändå att rösta så där i sista minuten. Rösten faller då på antingen Jonas Gardells Till minne av en villkorslös kärlek (borde finnas ett pris för vackraste titeln) eller på Stina Jacksons Silvervägen. Vi får se hur rösten faller! Vem som vinner meddelas under Bokmässan.



För den som gillar att rösta på böcker (eller är det författare man ska rösta på med tanke på bildvalet?) så delas även Crimetime Award ut på Bokmässan och här har man till 13 september på sig att rösta på de nominerad i kategorierna Årets deckardebut och Årets barndeckare. Jag har inte läst någon av de nominerade debutdeckarna, men Moratorium av Monica Rehn ligger i läshögen - har sett att den fått en hel del positiva omdömen. Barnböcker är viktiga, men inget jag läser, så den kategorin vet jag inget alls om.

Förutom ovan nämnda kategorier delas det även ut pris i kategorierna Crimetime BookBeat Award Årets deckarförfattare som "delas ut till en av fem nominerade deckarförfattare, vars böcker har varit populärast, haft högst genomsnittsbetyg och har lyssnats klart på i högsta grad" samt Crimetime Award Årets hederspris som "delas ut till en författare eller annan person som varit banbrytande för den svenska kriminallitteraturen och har satt Sverige på deckarkartan." I dessa kategorier går det dock inte att rösta.

Har du rösta på någon av böckerna ? Vilken (undrar den nyfikne)? :)

ön

Jag tycks inte riktigt fastna för någon ljudbok alls just nu så därför är det lite tyst här på bloggen. Jag har huvudet i ännu en flytt och förberedelserna för den så det förklarar säkert hela saken. Häromdagen fick jag ändå lite läslust och tog mig an en pappersbok, nämligen Ön av Ragnar Jónasson. Det är andra boken om polisen Hulda Hermannsdottir på Island och den första boken i serien, Mörkret, är nominerad till Årets bok 2019.

Jag har inte läst Mörkret och kanske är det en miss för jag känner mig lite inslängd i Huldas liv. I en del kriminalserier spelar det inte så stor roll vilken del man börjar med, det viktiga förklaras på något sätt ändå, men i fallet med Hulda spelar nog ordningen en viss roll. I Ön är Hulda på jakt efter en viktig del i sitt förflutna, men samtidigt ska förstå ett brott lösas. Ett gäng vänner har åkt till en isolerad ö för att tillbringa lite tid tillsammans, men en av dem försvinner spårlöst. Tio år tidigare mördades en kvinna på en liknande plats. Finns det ett sammanband? 

Det här är välskrivet och tempot är lågt. Kanske lite lägre än vad jag behövde just nu. Det isländska landskapet utgör fond och som alltid är kargheten tilltalande. Hulda i sig känner jag inget särskilt för. Hennes karaktär liksom bara finns där, men den övriga berättelsen är mer intressant. Ön är bra, absolut, men den gav på något sätt inte mersmak. Tycker boken håller mig på distans och då blir det svårt att känna det där extra som gör att jag vill kasta mig över nästa del i serien. Men, nu är det förstås inte otänkbart att jag ändå gör det, för Jónasson är nog trots allt värd en andra chans. Kanske även Hulda. 

(Rec.ex från Modernista)

teodlarens hustru

Det är 1920-tal och den nittonåriga Gwendolyn tar båten till Ceylon (nuvarande Sri Lanka) för att börja sitt nya liv tillsammans med sin make Laurence. Inledningsvis är det lite kärvt mellan makarna, och Gwen lämnas rätt mycket ensam med att finna sig till rätt i sitt nya land. Snart ska dock makarna finna varandra igen, men på egendomen finns en hel del som det inte pratas om och en tidvis missnöjd skara arbetare på teplantagen. Så blir Gwen gravid, men säg den lycka som varar för evigt. Hon ska tvingas ta ett beslut som kommer att prägla resten av berättelsen.

Dinah Jefferies bok Teodlarens hustru är en bok som kommer att göra sig utmärkt som brittisk tv-serie. Som bok pendlar den mellan att vara lite för sentimental och att försöka skildra en flydd tid. Det senare lyckas den göra rätt bra, det andra blir för mycket. Det där är sådant som britterna brukar hitta en bra balans på när det gör tv-serier med BBC-stämpel. Nu vet jag ju inte om den är tänkt att filmatiseras, men jag hoppas på det för här finns en bra grundstory, som dock i bokformat blir i längsta laget. Ibland är jag engagerad i berättelsen, ibland lyssnar jag mest vidare av ren slöhet. Jag tycker boken har en doft av 80-tal över sig (tänk Törnfåglarna etc) och det vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till. Inte odelat positivt i alla fall.

i denna ljuva villervalla

Ett kristet MC-gäng gör entré, Ellas sista pusselbitar läggs, Tranans framtid blir lite klarare och beslut om Västerås fattas. Däremellan lite kärlek, lite förveckling och vardagligt småputter.

Ja, allt rullar på i Ewa Klingbergs serie om begravningsbyrån Tranan i Tranås och de som jobbar där. I denna ljuva villervalla är fjärde boken i serien och alla är vid det här laget gamla bekanta och serien har blivit något av en boklig drog. Det korta formatet, den trivsamma tonen och persongalleriet är helt enkelt oemotståndligt. Jag längtar redan efter del fem!