pendling och läsning

Det här med pendling och läsning är lurigare än vad jag trodde. Jag såg framför mig hur jag skulle läsa både till och från jobbet och på så sätt få en och en halv timmes ljuvlig läsning per dag. Verkligheten ser inte ut så ... 

Vissa morgnar är jag så trött att jag knappt orkar äta min lilla burk kvarg och då blir det ingen läsning utan istället någon spotifylista och hopp om att vakna vid rätt station. Andra morgnar lyssnar jag på P1 Morgon och får välbehövlig nyhetsuppdatering. Jag spelar spel på mobilen och stirrar ut genom fönstret. På hemvägen beror det helt på hur dagen har varit om jag orkar läsa eller inte och om jag får sitta vettigt eller om det blir en liten vik-ned-sits i tågvestibulen. 

Blir det något läst blir det mest ljudbok och det är förstås inget fel med det, men jag hade en annan bild av mitt pendlarläsande. Ni vet, när idealet och verkligheten krockar och det skaver en smula. Har också insett att för min del funkar lättsam läsning bäst på tåget. Försökte mig på att läsa En handfull vingar av Sue Monk Kidd, men den får jag spara till helgen. Istället blir det nu deckarlyssning, Eldjägarna av Mons Kallentoft, och Torsten Wahlunds karaktäristiskt brummande uppläsarröst. 

Hur har ni det med pendlarläsandet? Blir det som ni tänkt er och vad läser eller lyssnar ni helst på där på bussen och tåget tidigt om morgonen? 

lindgren & naderehvandi

Det är ju alltid trevligt att sticka emellan med ett par novellixer och i helgen blev Märit av Astrid Lindgren och Förhöret av Khashayar Naderehvandi lästa. Det är två mycket olika noveller men med en sak gemensamt - de lämnar inget bestående intryck, men de var ändå fina att läsa precis just där i stunden.

  

 Märit är inte Lindgrens bästa text men det lindgrenska draget att kunna berätta om livet, döden och annat svårt på ett sätt som gör att både barn och vuxna kan ta det till sig finns där och det skall hon som alltid ha en eloge för.

När det gäller Naderehvandis text Förhöret är det mitt första möte med hans författarskap och jag faller mer för språket än för berättelsen i sig. Den har dock novellens alla typiska drag, plus absurditet, och det gör den alldeles utmärkt för övningar i att lära sig att läsa mellan raderna och fundera kring vad allt egentligen betyder. Tips till alla gymnasielärare i svenska med andra ord. :)

kvarnstenen

Mitt första möte med Margaret Drabbel blev boken som räknas som en feministisk klassiker, Kvarnstenen. När jag läste att Modernista skulle ge ut några av Drabbels böcker hade jag ingen kännedom alls om författaren och att Kvarnstenen givits ut redan 1965. Att det alltså var frågan om ett nytryck, eftersom boken gavs ut redan på 60-talet även i Sverige, var jag helt ovetande om. Jag erkänner att när detta gick upp för mig falnade mitt intresse en aning och boken blev liggande. Jag tänkte att den skulle vara gammal och daterad. Ibland dömer man för snabbt och har förutfattade meningar, för när jag väl tog tag i läsningen var det enbart en positiv överraskning. Det här är riktigt bra litteratur! Välskriven och med mening i berättelsen, men samtidigt lättillgänglig och stundtals till och med rent humoristisk. Det är sådant som bara de riktigt skickliga författarna lyckas med!

Bokens huvudperson är den unga litteraturstudenten Rosamund Stacey som sliter med sin avhandling om 1500-talslitteratur och som efter ett enda intimt möte med vännen George upptäcker att hon blivit gravid. I 60-talets London är det ingen självklarhet att en ogift kvinna skall behålla sitt barn och Rosamund gör också ett abortförsök som i det närmsta är komiskt beskrivet av Drabble. Rosamund bestämmer sig därefter för att behålla barnet och lyssnar inte på alla välmenande människor som anser att det enda rätta för såväl henne som barnet är att barnet adopteras bort direkt efter födseln. Jag närmast förfäras över det brev hon får av sin syster och inser att med dagens ögon är det helt galet att argumenterar för bortadoption på det sätt som systern gör, men när boken kom ut i mitten av 60-talet var Rosamunds inställningen troligen mer chockerande. Rosamund har, till råga på allt, inte minsta tanke på att gifta sig bara på grund av situationen och hon tänker dessutom inte tala om för George att han är far till hennes barn och därmed inte heller kräva honom på någon ekonomisk kompensation. Hon skall reda detta på egen hand.

Det är, som ni förstår, en för sin tid mycket egensinnig huvudkaraktär vi möter i Drabbles bok. Rosamund har inledningsvis en slags relation med två män, båda medvetna om varandra. Hon bor ensam i en våning som hennes föräldrar låter henne bo gratis i medan de är i Afrika. Hon har det knappt ekonomiskt men tar ändå inte någon hyra av sin inneboende, författaren Lydia. Rosamund är en märklig blandning av kapabel och handfallen. Hon är en intelligent kvinna, flitig student och hon fattar stora livsavgörande beslut utan att blinka, men samtidigt har hon ingen aning om hur hon skall göra så enkla saker som att hitta en läkarmottagning. Jag tycker mycket om Rosamund och det sätt som Drabble låter henne växa fram på sidorna. Det är i mångt och mycket som att möta en riktig person med en barndomsberättelse och en familjesituation som blir glasklar och förklarande utan övertydlighet. Att Drabble dessutom placerat Rosamund i en samhällskontext med klassperspektiv och synen på ogifta kvinnor bidrar ytterligare till bokens styrka.

Ja, det finns egentligen massor mer att säga om den här boken men jag nöjer mig så här och uppmanar alla som blivit det minsta nyfikna att läsa boken. Den är allt annat än gammal och mossig, det är bara riktigt bra läsning.

(Rec.ex från Modernista)

jordstorm

Åh, vad det är härligt att läsa favoritförfattare! Mons Kallentofts deckarserie om Malin Fors på Linköpingspolisen är nog, trots invändningar mot viskningarna från offren som Malin ständigt hör, min absoluta favoritserie. Den förra boken i serien, Vindsjälar, gav jag ett svalt betyg eftersom den kändes som en komma-vidare-bok, men i Jordstorm är Kallentofts toppform tillbaka. Det är driv i berättelsen och Malin är äntligen nykter vilket bara är ett plus. Ja, hon är ju nykter alkoholist och får väl kämpa ibland, inte minst när oron för hennes dotter slår till, men den nyktra Malin är ett framsteg på många sätt och ger ett annat fokus i personbeskrivningen. Nu blir relation till journalisten Daniel ett viktigt spår. Skall de våga satsa på förhållandet på riktigt eller låta det var som det är?

Bokens innehåll är aktuellt på många sätt och handlar, åtminstone delvis, om rasistiska motiv bakom brott. Den första som faller offer i den här boken är Peder Åkerlund, en före detta Sverigedemokrat som sägs vara omvänd och inte längre hysa några främlingsfientliga åsikter. På kvällen samma kväll som Peder hittats mördad försvinner också en ung tjej, Nadja Lundin. Finns det samband? Linköpingspolisen börjar nysta i olika trådar, och snart sker ytterligare ett mord. Det hela utvecklas till en katt-och-råtta-lek där mördarens ledtrådar driver polisens jakt framåt.

Jag läste den här boken på min pendlingstid fram och tillbaks till jobbet och om jag inte hade varit tvungen att avbryta för att jag anlänt till min station hade jag nog mer eller mindre sträckläst den, för ju längre in i berättelsen man kommer desto mer skruvas tempot upp. Det här är en sådan deckare där man bläddrar snabbare på slutet och det gillar jag skarpt! Nu har jag ju sådan tur att Kallentoft precis kommit med nästa del i serien om Malin Fors - Eldjägarna. Jag har laddat ner ljudboksversionen av den och kommer snart att lyssna på den, men min vana trogen får det bli en bok av en annan författare emellan. Vi får se vem det blir. :)

nu blir det läshelg!

Jag har haft en lässvacka och annat (läs Netflix, tv, stirra i taket) ha fått ta över kvällar och helger, men denna vecka tog jag tag i läsandet på min pendlartid och nu är läslusten här igen. Skönt! Jag tar mig därför en riktig läshelg nu, parkerar mig i favoritschäslongen med kaffekoppen nära till hands och tar tag i något, eller rent av några, av rec.exen som blivit liggande alldeles för länge. Först ut blir Kvarnstenen av Margaret Drabble, som jag påbörjat tidigare. Den verkar lovande!

Vad läser ni i helgen? 

om kort kjol och censuren

Bild från Rabén & Sjögren

I Hammarö kommun har en föräldragrupp utövat påtryckningar mot en skola, ett högstadium, och fått skolan att plocka bort Christina Wahldéns bok Kort kjol. Boken är nästan tjugo år gammal och har använts i undervisning och som diskussionsunderlag på mängder av skolor runt om i landet under lång tid. Jag har själv läst boken och även använt den i undervisning under min korta tid på ett svenskt högstadium. Boken handlar om våldtäkt, närmare bestämt gruppvåldtäkt. Ett hemskt och otäckt ämne, men tyvärr en del av verkligheten. För det händer ju att kvinnor (men även män) blir våldtagna och det händer att unga flickor som i boken också blir det. Det är för jävligt, men det är en del av den otäcka verkligheten. Skall skolan väja för tunga ämnen som våldtäkt? Nej, givetvis inte. Christina Wahldén säger själv så här i en artikel publicerad i Uppsala Nya Tidning:

”Jag är mest förvånad. Det är en sjutton år gammal bok. Och det handlar om åttondeklassare, så det är ju inga småbarn. Enligt BRÅ:s statistik för förra året anmäldes 20 000 sexualbrott, varav 6 700 var misstänkt våldtäkt. Det är väl ett större problem att våldtäkter sker än jag har skrivit en bok om det”

Föräldrarna i Hammarö har bland annat hävdat att boken inte bör användas eftersom det är barn som läser den och att alla kanske inte är mogna för den. Jag tycker verkligen man kan ifrågasätt om 14-åringar är barn i den bemärkelsen att de inte kan läsa en bok om svåra ämnen som våldtäkt. När det handlar om att läsa boken i skolan är det dessutom kopplat till möjligheten att få diskutera och ventilera och bli medvetna om underliggande strukturer som gör att vi dömer och agerar på vissa sätt. Kort kjol är en bok som mer än väl fyller detta syfte och att censurera den väcker farhågor om vilka andra böcker som kan komma att censureras i framtiden till följd av föräldrars påtryckningar. Vilka fler ämnen är för obehagliga för att skolan få prata om dem? Vi bör alltid vara vaksamma när det kommer till censur och skolan måste våga stå upp för sin undervisning. Det är i skolan de pedagogiska valen skall göras, inte i föräldraforum av olika slag.

Personligen kan jag inte låt bli att fundera på om inte detta mer är ett uttryck för föräldrarnas intensiva längtan och förhoppning om  skydda sina tonåringar från allt som är hemskt i världen. Detta är enligt mig kontraproduktivt. Världen är ingen trygg och harmonisk plats och tonåringar måste få möjligheten att prata om stora och svåra ämnen. Om eleverna inte får möjlighet att göra det i skolan, och föräldrarna uppenbart är för rädda för att ta i ämnet – vart skall ungdomarna då vända sig med sina frågor? Att läsa en skönlitterär skildring med efterföljande samtal och fördjupning av olika slag är långt mycket bättre än att vara hänvisad till kvällspressens tidningsartiklar på nätet, kompisarnas vilda fantasier eller diskussionstrådar på Flashback.

(Vill du läsa boken och själv bilda dig en uppfattning har förlaget Rabén & Sjögren, med anledning av det som inträffat i Hammarö, lagt ut den som kostnadsfri e-bok. Applåd för det!)

vinnaren är dragen

Vinnaren är dragen! 

svxrt40 är den lyckliga vinnaren. Grattis! 

Mejla namn och adress till mig på bloggbohemen(snabela)gmail.com så kommer boken hem till dig de närmast dagarna.

Tack alla som deltog i utlottningen!

och de nominerad är ...

Augustprisdags och här är de nominerad i Årets svenska skönlitterära bok:

    

   

Spådomen. En flickas memoarer av Agneta Pleijel, Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri, Masja av Carola Hansson, Mary av Aris Fioretos, Bli som folk av Stina Stoor och Rörelsen. Den andra platsen av John Ajvide Lindqvist

Jag har inte läst någon av de nominerad böckerna och Fioretos roman har jag faktiskt inte ens hört talas om. Augustpriset är ett stort och viktigt litteraturpris i Sverige och ger författarna och förlagen mycket uppmärksamhet. Det fanns en tid då jag kände att jag borde läsa de nominerade och att det var lite fult att inte ha gjort det. Nu har jag däremot insett att det finns en anledning till att jag inte läst böckerna - de lockar mig helt enkelt inte. Det finns så många böcker och så lite lästid (och ibland läsork) och eftersom min boksmak knappast kan kallas finsmakarens blir det helt enkelt så att den här typen av böcker allt som oftast väljs bort.

Förutom Fioretos är det i år i alla fall författare som jag är lite bekant med sedan tidigare som är nominerade. Någon av Pleijels respektive Hanssons tidigare böcker har jag försökt mig på, men inte kommit igenom av olika skäl, t ex språk och intresse. Hassen Khemiri är fantastisk att lyssna på vid framträdanden, men jag har inte riktigt fallit för honom som författare. Ajvide Lindqvist skriver böcker som jag är alldeles för lättskrämd för att läsa. Återstår Stina Stoor vars tidigare utgivna novell Ojura jag läst och tyckt om. Kanske, kanske kan jag Stoors novellsamling bli läst framöver.

Augustpriset delas också ut i kategorierna Årets svenska fackbok samt Årets svenska barn- och ungdomsbok. Facklitteratur läser jag i princip aldrig så där har jag noll koll. Någon enstaka ungdomsbok per år brukar det bli, men böcker för barn har jag inte läst sedan jag själv var barn. Jag vet att det finns mycket kritik mot den sistnämnda kategorin och visst är det väl tokigt att böcker för de allra minsta skall konkurrera i samma klass som böcker för unga vuxna? Jag håller helt med de som förordar en delning så att det blir en barnbokskategori och en ungdomsbokskategori.

I årets fackboksutgivning är följande böcker nominerade:
Min europeiska familj de senaste 54 000 åren av Karin Bojs
Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta av Maja Hagerman
Monstret i garderoben av Johan Hilton
Den sårade divan av Karin Johannisson
Knark – en svensk historia av Magnus Linton
Den nya staden av Lennart Pehrson

I kategorin barn- och ungdomsböcker är följande böcker nominerade:
Nu är det sent! av Emma Adbåge
Iggy 4-ever av Hanna Gustavsson
Alla går iväg av Eva Lindström
Ishavspirater av Frida Nilsson
När hundarna kommer av Jessica Schiefauer
Din tur, Adrian av Helena Öberg och Kristin Lidström

bokutlottning var det här!

Jag har fått ett ex för mycket av den charmiga franska boken Mannen som läste högt på 6.27-tåget av Jean-Paul Didierlaurent och då blir det självklart utlottning!

"Guylain Vignolles är en man som inte gör något väsen av sig direkt. 36 år gammal sammanbor han med sin guldfisk Rouget de Lisle, döpt efter sin namne, kompositören till Marseljäsen. Dagarna tillbringar Guylain vid den stora papperskrossen på en återvinningsstation för makulerade böcker och enda ljuspunkten i hans monotona tillvaro är morgonens tågresa in till jobbet då Guylain läser högt för sina medresenärer ur boksidor som han räddat ur papperskrossens käftar." (Från Norstedts)

Mitt blogginlägg om boken kan du läsa här. Det är en skönt udda och omisskännligt fransk bok och helt ärligt skulle jag verkligen inte ha något emot att ha en högläsande man av det här slaget ombord på mitt tåg om morgnarna! :)

Vill du vara med i utlottningen av boken så är allt du behöver göra att lämna en kommentar här nedan senast måndag 19 oktober kl. 23.59 och säga att du vill vara med i utlottningen. Jag drar en lycklig vinnare på tisdag och presenterar den här på bloggen.

Bonne chance!

gustavs grabb

Det är ytterst sällan jag tar mig an en självbiografi, men Leif GW Persson är en favorit i tv-rutan och därför kunde jag till slut inte låta bli att lyssna på hans självbiografi - Gustavs grabb. Och visst är Leif GW på många sätt just Gustavs grabb! Gustav är pappan som han går hand i hand med som liten grabb, pappan som ställer upp för sin Leif i all lägen och som utgör motvikten mot Leifs mamma. Gustav är pappan som tycker att Leif skall "kostas på", som vill att Leif skall gå på läroverk och bli ingenjör. Det är en fin, men inte överdrivet sentimental, skildring av en far. Modern är det en annan sak med. Leif GW beskriver sin mor som en kvinna som ofta är sjuk och ju längre fram i livet vi kommer förstår vi som läsare att hon nog var, om inte sjuk, så i alla fall en förbittrad kvinna. Det finns också svek inblandat som Leif GW aldrig kan förlåta henne. Jag lägger ingen värdering i om han gör rätt eller fel i det läget för vad vet vi om en människas liv och känslor egentligen? Min egen familj och släkt är också begåvad med den här typen av relationer och jag vet därför hur komplicerat det kan vara.

Det här är i mångt och mycket, förutom en biografi över Leif GW Perssons liv, också ett porträtt av samhället och kanske allra mest en skildring av en klassresa. Från arbetarklassen med hemmet på fel sida Odengatan till ekonomiskt oberoende i det stora huset på den fina adressen. Om hur vilsen man kan känna sig efter en klassresa spikrakt uppåt. Rötterna och barnahjärtat i de enkla villkoren och livet som sedan skall utspela sig i den finare kretsarna bland nyinköpta antika mattor och med många bestick vid middagarna. Det är inget oproblematiskt med klassresor och det har många fler än Leif GW vittnat om. Jag själv har bara tagit steget från arbetarklass till medelklass, men till och med ett sådant förhållandevis litet steg är också förenat med vissa drag av rotlöshet. Kanske bidrar det till min positiva inställning till den här boken.

Jag tyckte verkligen om den här boken och att Persson låter barndomen och uppväxten får ta så mycket plats. De delarna är klart mer intressanta än Geijeraffären, karri ären och fruarna och de är också skrivna med mer hjärta och känsla, i alla fall upplever jag det så. Leif GW:s speciella sätt att tala lyser även igenom i bokens text och det gör den levande. Trots att det är Peter Andersson som (på ett alldeles lysande sätt) läst in boken är det ändå som om man kan höra Leif GW:s egna, lite mumlande, röst emellanåt. Det gillar jag extra mycket!

kvartalsrapport

Nu har det ju gått ett kvartal igen och jag har inte hunnit med att sammanfatta det. Mycket har hänt det här kvartalet med flytt till ny stad, nytt jobb, pendling, hemmafix och försöka hitta nya rutiner. Därför kändes det som att jag inte har orkat läsa nästa något alls, men det visade sig vara helt fel. Jag har faktiskt läst precis lika många böcker som årets två första kvartal - 26 stycken. Snacka om jämn lästakt! I bloggbohemens värld är 2015 året då det i snitt läses 8,66 böcker i månaden, varken mer eller mindre. Nog för att jag hört talas om vanemänniskor, men detta är nästan löjligt. :)

Romaner: 13 st
Deckare/spänning: 5 st
Ungdom/YA: 2 st
Sagor: 2 st
Noveller: 2 st (plus två novellixer som jag inte räknar i detta sammanhang)
Populärvetenskap: 1 st
Dokumentärt: 1 st

Detta kvartal fick jag dela upp i ovanligt många kategorier och det är mycket tack vare att sommarens bokbingo breddade läsningen lite. Under Populärvetenskap döljer sig Svenska hem av Per Svensson och under Dokumentärt en bok jag vill tips alla om - De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg. I kategorin Sagor har jag placerat Ryska folksagor och kanske lite mer tveksamt även muminboken Farlig midsommar. Vad är Mumintrollen egentligen? Barnböcker, vuxenböcker, läroböcker i psykologi? De är svårplacerade de där mumintrollen!

Bokgeografin då? Ja, det är som väntat och precis som vanligt Sverige som dominerar, men några fler länder har jag ju faktiskt lyckats ta en litterär resa till: Ryssland, Israel, Afghanistan, Kanada, USA, Island, Frankrike, England, Schweiz, Tyskland och Botswana. Dessutom så har jag ju varit i Mumindalen och på en paradisö tillsammans med Herr Kadar.

Vad har då varit extra läsvärt under kvartalet?

Bästa roman: Hausfrau av Jill Alexander Essbaum (årets bästa bok - hittills iaf!)
Bästa deckare/spänning: Av skuggor märkt av Marianne Cedervall
Bästa i övriga kategorier: De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

Ett kvartal kvar detta år. Jag satsar på minst 26 böcker även det avslutande kvartalet! :)

lollo

Håglösheten, den evinnerliga håglösheten. Driva runt i förorten, vara arbetslös och egentligen inte vilja ha något jobb, dricka alkohol de flesta av veckans dagar, titta på porr, ha sex, försöka att undkomma såväl vuxenliv som världen utanför förorten. Var Lollo, vara Lidija, hamna fel, webcams och koppleri. Där har ni Linna Johanssons debutroman Lollo i kortform.

Jag är inte särskilt förtjust i den här boken. Något med unga tjejers håglöshet, rastlöshet, tristess tröttar ut mig. Det är en återkommande beskrivning av unga människors tillvaro i olika former av medier och jag säger inte att den är fel och att inte dessa unga kvinnors liv skall skildras, men det finns många andra slags liv som unga kvinnor också lever, som inte alltid handlar om hopplöshet. Dessa är kanske inte lika intressanta att skildra i litteratur eller andra medier, men för nyansen och helheten skulle jag vilja stöta på dem också ibland.

Lollo är en bok som är betydligt mörkare än vad pastellfärgerna på omslaget skvallrar om, men jag tar den inte till mig och jag tilltalas inte av Johanssons sätt att bygga upp berättelsen. Startsträckan är för lång och även om jag förstår att detta är en bok om passivitet, ojämlik vänskap, torskar och makt (bland mycket annat) och att den kanske därför kräver denna uppbyggnad blir jag mest bara trött på det hela. Kanske är jag bara inte målgruppen, kanske missar jag storheten, kanske är jag bara alldeles för långt bort från både livet som 20-åring och förortslivet (som jag aldrig provat på). Det finns många andra som läst och tyckt om, både bloggare och recensenter, men för mig blir det inte mer än ett svagt medelbetyg till den här debuten.

(Rec.ex från Modernista)

kolbarnet

Som många andra bokbloggare har jag en förkärlek för de kalla, karga litterära miljöerna och de får man verkligen ta del av i Monica Kristensens deckare Kolbarnet som utspelar sig på Svalbard. Jag vet mycket litet om Svalbard men det Svalbard vi får möta i Kristensens roman är kallt, isolerat och ensamt trots att alla har koll på alla. Människor bor här en kort tid, eller råkar blir kvar längre och kallas bofasta, turisterna går och kommer. Många jobbar i gruvan och går från ett isolerat ovanjordssamhälle rakt ner i den isolerade underjorden. Den hårda miljön gör något med människorna och skapar en speciell bakgrundsstämning till hela berättelsen.

I Longyearbyen, Svalbards huvudort, ligger förskolan Kolbarnet och därifrån försvinner en vinterdag den femåriga Ella. Huvudmisstänkt blir genast hennes far som har problem med alkoholen och redan är känd av polisen. Många misstänker att han fört bort Ella som ett sätt att hämnas på Ellas mamma och skrämma henne, men tiden går och ingen hör något från vare sig pappan eller Ella. Oron sprider sig för i det kall klimatet har en femårig flicka ingen chans att klara sig om hon är ensam ute i kylan.

Jag tycker att miljöbeskrivningen och delar av Ella-spåret av berättelsen är riktigt bra, men det lyfter aldrig och blir så där riktigt spännande så man börjar bläddra snabbare och flyger fram över sidorna. Det är lite synd för här finns potential till just det mot slutet. I boken finns också ett smugglarspår och det måste jag säga tråkar ut mig. Det ger visserligen en bild av möjligheterna till skumraskaffärer i de arktiska trakterna och breddar skildringen av Ellas pappa något, men på det stora hela tillför det inte handlingen särskilt mycket. Jag hade hellre sett att en del trådar i Ella-utredningen hade fått fördjupas och ta mer plats för nu blir de ibland lite avhuggna och ofullständiga.

Kolbarnet är ändå en helt ok deckare och får extra poäng av mig för att miljön tillåts ta så mycket plats och ger berättelsen karaktär. Jag kan absolut tänka mig att läsa fler Svalbard-deckare av Kristensen om det är en serie på gång.

(Rec.ex från Leopard förlag)

när alla ropar "äntligen!"

Bild: Scanpix Christine Olsson

I nobelprissammanhang, i alla fall när det gäller litteraturpriset, är det ju sedan ett antal år tillbaka en klassiker att ropa "Äntligen!". Oftast menat ironiskt eftersom den breda allmänheten sällan har hört talas om författaren eller dennes verk. I år tror jag dock att det ropades "Äntligen!" alldeles utan ironi och med stor glädje på många håll och kanter för Svetlana Aleksijevitj har varit storfavorit till priset flera år i rad. Så, jag säger stort grattis till Svetlana Aleksijevitj och grattis till alla er som i dag firar att hon tilldelades priset!

Min egen relation till Aleksijevitj stannar vid att jag känner till hennes namn väl, har hört något litet om hennes problematiska relation till den vitryska regimen och vet att hon skriver dokumentärt. Jag måste dock säga att jag tyvärr inte känner mig särskilt lockad av att läsa något av det som kommit ut på svenska av henne. Reportagelitteratur är inte min grej (jo, jag har gett genren ett antal chanser) och just i år skulle jag väl därför inte bli jätteledsen om lillebror avvek från traditionen att ge mig en bok av nobelpristagaren i julklapp ...

enkelrum

Läs- och bloggsvacka har det visst blivit så här i väntan på att den riktiga hösten, gula löven och kylan skall komma. Jag är märkligt känslig för när årstider inte beter sig som det skall, särskilt höst och vinter. Då blir det lite upp och ner i humöret och det brukar påverkar läsningen. Jag läser och lyssnar, men det går sakta och det är alldeles för splittrat. Idag fick det därför bli en mellanspel med en novell. Börjar allt mer inse att det är ett utmärkt format för den trötta hjärnan, men novellsamlingar är jag fortsatt tveksam till.



Jag lyssnade på ett framträdande av Hans Gunnarsson på Bokmässan och kände mig väldigt lockad att läsa mer av honom för han beskrev sin relation till sina litterära karaktärer på ett så intressant sätt. Han pratade om hur han tog dem på hundra procent allvar och hur den humor som återfinns i hans böcker inte är medveten utan att människan till viss del blir komisk när man beskriver någon med fullt allvar. Jag kan bara hålla med och börjar ni tänka på alla människor i er närhet så tror jag ni också kan nicka instämmande. Det finns något absurt över alls vårt sätt att förhålla oss till livet, vardagen, oss själva, våra relationer.

I novellen Enkelrum möter vi en som efter en rad småorter - Flen, Nässjö, Mjölby - nu befinner sig i Finspång. Han bor på hotell, försöker ägna sig åt research, konstaterar att man lika gärna kan ta livet av sig som att skriva en deckare, strosar runt i stadens park och hamnar i korvkioskens bollhav. Men, det som ger handlingen skruv och obehag är samtalet från hans ex:

"Hallå, svarade han kort, försökte låta som om han inte sett att det var hon som ringde. Men han var inte i närheten av hennes kyla. Vad vill du? sa hon tvärt, krävande, som om det var han som hade ringt henne. Hej, sa han. Är det du? Det räcker nu, sa hon. Det räcker nu. Va? sa han. Det brusade och plingade och skramlade i bakgrunden, som om hon ringde från ett tivoli. Jag vill att du lägger av, sa hon. Jag är i Finspång, sa han."

Jag fastnade för stämningen i den här novellen. För den tomma baren, det folktomma samhället och för beskrivningen av orten i sig. Ännu en liten novellpärla från Novellix!

astrid gör entré

Bild från sr.se

Snart förlorar vi Selma, men istället gör Astrid entré! Inte illa det heller för vad vore Sverige utan Astrid och alla hennes berättelser som vi, och övriga världen, älskar så mycket!

Ska jag var helt ärlig, litteraturstudier till trots, så har jag aldrig riktigt fallit för Selma Lagerlöfs författarskap. Ge mig då hellre Barnen i Bullerbyn, Rasmus på luffen, Nils Karlsson Pyssling, Madicken och Lotta på Bråkmakargatan. Och ge mig allra, allra helst Emil i Lönneberga! Men snälla skona mig från Karlsson på taket och Tjorven ...

Så, Selma du har tjänat oss väl och dina kavaljerer på Ekeby kommer att leva länge än, men nu tar Astrid och vår barndoms litterära minnen plats i våra plånböcker och det är väl på något sätt alldeles precis som det ska i landet där berättelserna om Pippi Långstrump och Bröderna Lejonhjärta kommer med modersmjölken.