att läsa eller inte läsa ...

Oftast på den här bloggen skriver jag om böcker som jag läst ut eller lyssnat klart på, men ibland passar en bok mig inte alls och då ger jag upp. Jag vet att vissa tycker att man skall läsa ut alla böcker men påbörjar, men personligen förstår jag inte alls det tänket. Jag läser ju för avkoppling och nöje och att fortsätta läsa något som jag inte tycker om blir ju då mer som en tråkig arbetsuppgift jag gör för att jag måste. Det vill jag gärna undvika på min fritid. Särskilt nu när jag liksom hela tiden kämpar med läsningen och har gjort det under så lång tid. Jag vill så gärna, gärna hitta tillbaka till läslusten, läsflytet och den där längtan efter att sätta sig i läsfåtöljen och bara försvinna in i bokens värld. 

Så, de senaste veckorna, när jag dessutom varit lite extra trött (något Berlinresan till viss del botade!), har jag påbörjat tre böcker som jag gett upp av olika anledningar. 

Jag tycket inte särskilt mycket om uppläsaren och det var något med bokens tilltal som inte funkade för mig. Jag somnade mest hela tiden och det är inte något bra tecken. Kanske gör den sig bättre som pappersbok.

Här staplades alldeles för många rikemansstereotyper på varandra redan i inledning och jag ogillar när författare gör det så lätt för sig, så den gav jag snabbt upp. Jag är läst ett par böcker av Tursten tidigare och aldrig varit särskilt förtjust, så det spelade förstås också in. 

Jag fick hem del 3 i den här serien som rec.ex härom veckan och kände mig först lite tvungen att läsa alla böcker i serien, men det behöver jag ju förstås inte alls göra. Jag kommer därför att hoppa över Minnesbäraren (del 1) och Jägaren (del 2) och börja direkt i del 3 som fått titeln Råttfångaren. 

Hur tänker ni kring böcker - läser ni ut alla ni påbörjar eller bara dem som fångar ert intresse redan från början? 

20 snabba om hösten (och lite om adventstiden också)

Jag är i mitt älskade Berlin och firar den där smått läskiga födelsedagen som innehåller siffrorna 4 och 0, men ni får istället ta del av en liten enkät som Enligt O snickrat ihop och som jag hittade hos Och dagarna går ...

Höst eller vår? 
Gillar mörkret och temperaturen.

Snö eller regn?
Det blir så fint när det blir vitt på marken! 

Glögg eller varm choklad?
Värmer gott!

Pepparkakor eller lussekatter?
Det är så lätt att norpa åt sig en pepparkaka då och då i adventstid. :)

TV-serie eller film?
Tycker om att karaktärer och handling kan utvecklas över tid.
 
Teater eller musikal?
Har lite svårt för själv musikalmusiken.

Deckare eller feelgood?
Tröttnar snabbare på feelgood.

Pocket eller inbunden?
Läser mer inbundet än pocket, men älskar smidigheten i pocketformatet.

E-bok eller ljudbok?
Ljudbok är ju mitt mest lästa format så det var ett lätt val!

Bokmärke eller hundöra?
Har aldrig förstått varför det inte skulle vara ok med hundöron.

En i taget eller slalomläsning?
Det går lite i perioder.

Bibliotek eller bokaffär?
Bibliotek för att läsa tidningar/tidskrifter, få inspiration, bara vara, fika. Bokaffär för att införskaffa böcker. Men, jag umgås med planer på att göra 2019 till ett låna-på-bibblan-år.

Bokblogg eller booktuber?
Följer inga booktuber, men det finns många trevliga bokbloggar att följa.

Instagram eller facebook? 
Har inte facebook, så valet blev lätt.

På spåret eller Så mycket bättre?
Bästa underhållningsprogrammet i Sverige!

Lady Gaga eller Barbra Streisand?
Jag lyssnar inte på någon av dem.

Ingmar Bergman eller Vilhelm Moberg?
Bara för att jag sett fler Bermanfilmer än vad jag läst Moberg-böcker. Jag har egentligen ingen preferens alls vad gäller dessa båda herrar.

Hyacint eller amaryllis?
Den av dem som inte doftar. Jag lär mig aldrig vilken det är! :)

Adventsstjärna eller adventsljusstake?
Svårt val, men en adventsljusstake får plats i alla fönster så den vinner.

julböcker eller julmusik?
Det är ju lite mysigt att nynna med i julklassikerna.

Vad väljer du?

richell och griffiths

Det blir lite långt mellan inläggen, men jag har läst ut ett par böcker så jag gör ett dubbelinlägg och kommer ikapp med bloggandet.

Skuggan av ett år av Hannah Richell är en riktig hyllvärmare som nu äntligen blivit läst och faktiskt så tyckte jag riktigt mycket om den. Boken utgörs av två parallellberättelser vars koppling man snabbt förstår men det är inget som förstör läsupplevelsen. I den ena är året 1980 och Kat och hennes vänner bestämmer sig för att ta ett sabbatsår i en ensligt belägen stuga i Peak District där de försök fly undan världens och omgivningens alla förväntningar på dem. I den andra är året 2010 och Lila och hennes make har drabbats av en svår förlust. När hon av en anonym givare får en nyckel till en stuga bestämmer hon sig för att renovera den och på så sätt försöka läka sig själv och kanske även sitt äktenskap. Men, det är något märkligt med huset, något hon inte kan sätta fingret på, men en känsla av samhörighet finns där. 

Richells bok är en stämningarnas bok och det ger den det där välbehövliga "extra". Här finns också många trovärdiga och välskrivna personporträtt. Detta i kombination med en läsvärd story i sig gör att jag är riktigt glad för att jag äntligen läste den här boken.

I Elly Griffiths tionde bok om arkeologen Ruth Galloway, Den mörka ängeln, tas vi med till Italien. En italiensk arkeolog som hon träffat många år tidigare, och även tillbringat en natt med, behöver hennes hjälp med ett fynd av benrester i en liten bergsby och Ruth tackar ja. Hon tar med sig sin dotter och sin bästa vän och hennes barn och reser dit. Jobb och semester i kombination är precis vad Ruth behöver! Allt är pittoreskt och charmigt på ytan, men här finns gammalt groll, vilket alla snart ska bli varse. Hemma i England finns kommissarie Harry Nelson, men när det rapporteras om jordskalv i Italien kastar han sig iväg för att se att allt är väl med Ruth och dottern. Hans besök kommer väl till pass när byn drabbas av ett mord. 

Det mesta är som det brukar i böckerna om Ruth Galloway och det är ju det som är charmen. I just den här boken är också miljön en stor del av charmen. Benresterna bryr jag mig inte särskilt mycket om, men mordgåtan är helt ok för att vara i den här serien. Det är ju Ruth, Harry Nelson och de andra i basgalleriet som man vill träffa och se hur det går för. Att det sedan råkar bli lite mord och utgrävningar är liksom alltid underordnat. :)

kom och skratta åt lilleputt

Thorsten Flinck är en sådan där kulturpersonlighet som jag hört talas om, men egentligen inte har någon relation till bortom diverse rubriker kring hans liv som ibland varit tämligen slaget i spillror. Mitt personligen starkaste intryck av honom är från Melodifestivalen 2012 där han framförde låten Jag reser mig igen som jag tycker väldigt mycket om. Jag har också sett honom i någon tv-produktion men aldrig på teaterscenen, vilket är synd för jag förstår att det är hans egentliga hemvist.

För ett par veckor sedan läste jag ett blogginlägg (har tyvärr glömt hos vem) om hans självbiografi Kom och skratta åt lilleputt som gjorde mig nyfiken. Genast hamnade den i min ljudbokshylla och i mina hörlurar. Det första jag vill säga om denna bok är att det är en mycket lyckad författarinläsning (ja, han har visserligen skrivit den i samarbete med Håkan Lahger, men ni fattar). Han ger liv åt texten och bara genom hans uppläsning kan jag ana att han är något extra att se på scenen. Det är något med betoningarna, inlevelsen, mumlandet, det uppgivna i vissa stycken som gör att det blir något alldeles extra.

Som nästan alltid i självbiografier önskar jag att jag hade fått vet mer om en del saker, mindre om annat. Det blir en hel del om hans olika teateruppsättningar och regiuppdrag där det blir tydligt att det finns några få som betytt extra mycket och som han ständigt återkommer till. Det jag hade önskat veta mer om är hans liv under de år då han inte hade någonstans att bo. Han nämner att han sovit ute, jag förstår att han varit hemlös i ordet verkliga bemärkelse. Men, det är just det att det liksom mest nämns och lämnas därhän. Hans missbruk gör han dock ingen hemlighet av och det är något tragiskt över att han till följd av sitt missbruk på många sätt ödelagt sin karriär.

Det som ändå gör den här boken till något annorlunda och faktiskt oväntat bra är att vi som läsare förutom Flincks egen version av verkligheten och olika händelser, får ta del av den ur andra människors perspektiv. Här får vänner, släktingar, kollegor och kärlekar komma till tals. De ger sina versioner av olika delar av Thorsten Flincks liv och de skiljer sig ofta ganska mycket från hans egen version. Det väcker tankar hos mig. Funderingar kring det där med sanning och hur vi människor liksom aldrig är objektiva till vårt eget liv. Hur andra kan se helt andra saker i en och samma situation. Jag skulle vilja säga att låta dessa andra personer komma till tals är bokens absoluta styrka och kanske vore det inte så dumt om flera lät andra än de själva finnas med som en del av berättelsen i sina självbiografier. Det gör det hela lite mer intressant, lite mer komplicerat.

nuckan

Nuckan av Malin Lindroth är en av höstens snackisar och jag föll för trycket och lyssnade på den. Men, nej, det här var inget för mig.

Jag ser hennes poäng med att synliggöra de ofrivilligt ensamma kvinnorna i vårt samhälle och hon vill göra det genom att "reclaima" ordet nucka. Hon sätter in sitt eget liv i ett sammanhang där historiska nuckor och feministisk teori får utgöra basen. Det är väl bokens förtjänst. Ja, kanske tillsammans med hennes egen upplevelse av hur samhället ställer sig till ensamma kvinnor. Här tappar hon mig lite ibland måste jag säga. Är det verkligen så problematiskt? Jag personligen känner inte igen mig i hur hon beskriver att vi andra, vi som hittat någon, skulle se på henne och hennes gelikar. Visst förstår jag att hon fått ta emot ovälkomna goda råd, blivit ifrågasatt och naturligtvis också att hon känt sig mycket ensam periodvis. Men, liknande har ju alla som inte lever exakt enligt norm eller ser ut som normen föreskriver fått utstå. Det har jag personlig erfarenhet av på flera plan och kanske är det därför jag både kan fatta en del av det hon vill få fram, men samtidigt får det mig också att tänka "skärp dig!" Detta utan att på något sätt vilja ta ifrån henne upplevelsen.

En annan reflektion jag har efter att ha läst Lindroths text är att hon egentligen undviker att gå närmare in på hur hennes egen bild av kärlek ser ut. Hon nämner den romantiska kärleken á la Hollywood och Instagram några gånger, men hennes egen bild av kärleken förblir oklar. Hennes enda erfarenhet av tvåsamhet lämnas också utan fördjupning. Den finns i ungdomen, runt 20-årsåldern, och anses preskriberad av Lindroth själv. Jag lider förstås med alla avvisanden hon får utstå, alla män som säger nej. Men, även här uteblir de exakta orsakerna. Patriarkatet används som förklaring, men jag känner mig inte nöjd med detta teoretiserande.

Ytterligare en, och högst personlig, reflektion jag har gäller begreppet nucka. Vi lägger in lite olika saker i begreppet, jag och Lindroth. För mig har inte en nucka några kärleksrelationer, men inte heller några sexuella relationer. Det har Lindroth till och från under livet. Det gör att begreppet blir en aning förvirrat för mig. Detta är dock som sagt enbart en personlig åsikt, men kanske visar den ändå på att begreppet nucka inte är entydigt och tydligt.

Nej, det här var inte en text för mig. Jag ångrar nästan att jag lyssnade klart på den faktiskt. Onödigt att lägga lästid på sådant man inte uppskattar, hur mycket snackis boken än är.

för stort för att prata om och andra noveller

Marina är mitt i livet och tror att det mesta är försent och dessutom måste hon försöka leva med sin krävande mamma. Veronica är allt annat än sugen på nyårsfest, men att hon skulle hamna hos den märkliga grannen var ju inte heller enligt plan precis. Sandra är mitt uppe i familjelivet men skulle behöva lite tid för sig själv. När den väl infinner sig har hon dock svårt att koppla bort hushållssysslorna och den kvävande känslan är svår att bli av med. Arman har både fru och dotter men är kär i sin bäste vän. En man knipsar mördarsniglar i trädgården, men hans dotter har varit utsatt för övergrepp och när inte rättssystemet fungerar som önskat har grannfrun agerat på eget bevåg. En kvinna skall ta en fika med en vän, men hamnar istället mitt i kravaller i centrala Göteborg och dagen får en helt annan utveckling än den tänkta. Karolin sitter vid sin mammas säng på sjukhuset, tänker på livet, lugnar den gamla.

Anna-Carin Svanås novellsamling För stort för att prata om och andra noveller består av sju olika noveller där vi får kliva in i några människors liv för en stund. Det är alla människor mitt i livet och de flesta noveller tar sin utgångspunkt i tämligen vardagliga händelser. Rätt ofta förblir det hela också rätt vardagligt genom hela novellen, men det har sin charm. Allt behöver inte ha en dramatisk twist eller var svåråtkomligt och djupt i novellgenren. Den novell som avviker mest från de övriga är den där dottern utsatts för övergrepp och jag tycker tyvärr också att det är bokens sämsta novell. Här ror inte Svanå hem ämnet. Vardagligheten är hennes styrka och det är också där författaren lyckas få fram sitt budskap, sina poänger bäst.

(Rec.ex från Brage Böcker)

ett hjärtslag från döden

Ett hjärtslag från döden är en slags självbiografi där vi får möta författaren Maggie O'Farrell i mer eller mindre korta ögonblicksbilder där hon på olika sätt varit nära döden. Hon blandar och ger mellan åldrar, platser och händelser och jag gillar idén. Att liksom låta dessa upplevelser få oss att reflektera kring vad man gör om livet står på spel. Hur reagerar man? Ibland griper spänningen i situationen verkligen tag i mig och jag kan känna paniken, som till exempel i kapitlet där O'Farrell sugs ut i havet av en tidvattenström. Det är sådant som gör att jag inte tycker om att bada i hav.

Problemet är bara att jag också hinner tröttna. Även om alla situationer är olika så är det ändå döden som skall stirras i vitögat på något sätt och efter drygt halva boken tappar jag intresset. Det är synd för jag gillar ju sättet O'Farrell skriver på och att det aldrig är för mycket information men heller aldrig för lite. Allt är välbalanserat. Boken beskrivs av förlaget Etta/Sekwa som en sträckläsningsbok. För min del hade det kanske varit bättre att betrakta den som en novellsamling där man läser ett kapitel lite då och då. Jag tror att för mig hade boken vunnit på det.

Så, ett lite blandat betyg från mig för just den här boken av Maggie O'Farrell, men de andra böckerna som hon skrivit har jag uppskattat betydligt mer. Jag hoppas därför på en ny fiktiv roman från henne snart för det här är ändå något av en favoritförfattare som jag gärna läser mer av!

(Rec.ex från Etta/Sekwa)