Jag behövde något snabbläst tidigare i veckan och då föll valet på den enda ungdomsboken jag hade hemma, Låt inte drömmen fly av Amanda Sandström.
Alva känner att hon måste bort, se något annat, så hon skickar iväg en massa jobbansökningar till olika ställen runt Medelhavet, får en jobbintervju på en bar och köper en enkelbiljett till Nice på vinst och förlust. Väl där får hon jobbet, möter människor olika henne själv och med starka karaktärer och bland dem finns Leia. Leia som påminner henne om hennes barndomskompis Ida som begick självmord. Leia som hon blir kär i, hennes första kvinna.
Jag säger det på en gång så har jag sagt det: jag är inte målgruppen för den här boken. Jag är snart 35 år gammal och kan inte ta till mig boken på samma sätt som en sextonåring skulle göra. För mig brottas boken med en del gymnasiala berättardrag som försök till att låta litterär ("Jag går in i min hjärnas turbulenta storm och kastas mellan motsägande tankar, men som ibland lyckas leda mig till klarsyn.) och val av onödigt krångliga ord (degusterande limoncello). Bokens tempo och alla personer som i det närmsta ramlar omkring i berättelsen får mig att tänka på brittiska ungdomsserier från 90-talet och böcker av typen Morvern Callar, något jag egentligen gillar men Sandström hittar inte riktigt ända fram i stilen.
Om jag nu tänker på mina gymnasieelever (för jag kan inte tänka mig att målgruppen är någon annan), vem skulle kunna tänkas uppskatta denna bok? Någon som inte är så van att läsa tror jag. Någon som vill att det är fart i berättelsen och som inte tycker det är konstigt allas att i princip alla typiska ungdomsboksfrågor samsas i samma bok. Någon som inte mött dem alltför många gånger innan utan läser med "oförstörda ögon".
(Rec.ex från Hippo bokförlag)
Det är sällan jag fastnar för skönlitteratur, men två kapitel in fann jag mig själv i barndomslik iver.
SvaraRaderaSpråket är oerhört följsamt och fängslande, det tycks föra mig som i en vals och jag har sällan känt mig så här lätt på stegen som nu. Jag är helt med. I rummen hon beskriver med sådan oerhörd precision. I varje möte, i varje förvirrande känslokaos jag kan relatera till så väl.
Det hände flera gånger att jag läste en mening två gånger. Inte för att jag inte förstod den, utan för att den var så fantastiskt vacker. Det är en bok som har fattats mig. Mitt 19-21-åriga jag behövde den här boken och mitt 24-åriga jäg är oerhört tacksam över att ha fått läsa den.
Vi har nog upplevt boken på lite olika sätt, men så är det ju med litteratur. Tack och lov!
RaderaHejsan! Vad synd att du uppfattade min bok på det viset. Mitt boknamn var från början "Chariternas förlorade syster", vilket kanske beskriver vad det är man ger sig in på lite bättre. Sedan passade inte namnet då titeln var svår att lägga på minnet, enligt de mer kunnande inom bokbranschen. Jag tycker definitivt att du har rätt i att den kan passa den ovana läsaren då den är händelserik och det är precis vad jag har hoppats på. Att lyckas få den ovana läsaren att förstå vad en bok kan ge som inte en film ger. Sedan vet jag många äldre som har gett sig in i min historias värld och verkligen uppskattar den. Har pratat med en del äldre bibliotekarier t.ex. Så jag tror inte att du direkt är i fel målgrupp, utan snarare att boken inte intresserar dig på grund av något annat. Men det är som jag ser att du har skrivit över, en himla tur att inte alla älskar just precis samma böcker. ven om man skulle önska att alla älskade just sin egen, haha :)
SvaraRaderaMVH Amanda
Titeln på boken är inte alls så dum även om den kanske inte stämmer så bra med innehållet som Chariternas förlorade syster skulle ha gjort. Som jag skrev är jag ju inte riktigt målgruppen för denna bok, men jag kan tänka mig att en hel del av mina gymnasieelever skulle uppskatta den. Många av dem tycker att det händer för lite i böcker, men det kan de i alla fall inte säga om din! :)
RaderaHaha, ja man får väl hoppas det! =)
SvaraRaderaHej! Om jag hade varit i gymnasieåldern, skulle jag aldrig ha fastnat för din bok. Karaktärernas liv, liknade mitt eget då stormiga tankeliv av att vilja leva och infinna den rätta känslan. Språket hade varit för abstrakt i mitt kaos, då jag behövde vila i något konkret och handfast. I dag är jag 48 år och läser din bok med inlevelse. Att du bara är 23 år och har ett sådant imponerande vackert språk, är magiskt. Jag tror du skulle kunna vända dig till en äldre målgrupp som minns och behöver påminnas om sin ungdomstids pendlande mellan ytterligheter. Boken inger hopp, och det är något vi behöver!
SvaraRaderaJag fördrar om man skriver någon form av namn när man kommenterar här på bloggen. Dessutom är kommentaren mer riktade till författaren och därför hade kanske förlagets eller författarens blogg/hemsida varit ett bättre forum. Just saying.
Radera