än klappar hjärtan

Det tog sin tid, men nu har jag läst ut Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan. Heja, liksom! Det är absolut inte bokens fel att det tagit så lång tid att läsa den, det är min koncentration som brustit. Boken är välskriven och för läsaren framåt i berättelsen utan minsta problem och på det sättet känns Zweigbergk igen. Det som däremot skiljer den här boken från annat jag läst av henne är att den där ångestklumpen inte infinner sig. Tack och lov, säger jag. Det är dock ingen feel good-roman, absolut inte. Det är ju ändå Zweigbergk!

Boken kretsar kring de tre systrarna Astrid, Lena och Sandra och på ett hörn även mamman Kerstin. Astrid har ett tillsynes perfekt liv med sin make Henrik och deras två döttrar. Astrid har dock sedan tidigare en son med en annan man och den sonen har Henrik alltid älskat som sin egen. När så den biologiska pappan, på sonens student, åter gör entré i deras liv  kompliceras tillvaron och det är svårt att få allt att vara som vanligt igen. Sandra kämpar med ett dansskola som inte riktigt vill gå runt och en make som dricker allt mer och inte kan förlika sig med att hans egen danskarriär är över. Lena har drabbats av obotlig cancer och blir samtidigt lämnad av den gifta kvinna i New York som hon älskar så innerligt och som hon haft ett förhållande med. Mamma Kerstin går helt upp i rollens som Lenas stöd i världen vilket kanske inte alltid är så uppskattat av den självständiga Lena.

Det är ett skickligt porträtt av tre kvinnors liv och även av deras inbördes relation till varandra. De roller man får i en syskonskara och i ett äktenskap framträder på många olika sätt. Personerna blir verkliga genom att vi får träffa dem kapitelvis där en åt gången står i fokus och jag hinner med att både lida med dem och bli lite irriterad på var och en av dem. Det är dock svårt att glädjas med dem för helt ärligt finns det inte så mycket att glädjas åt i denna roman om en familj som nog har en hel del gemensamt med många verkliga familjer. Kanske att just det är bokens minus. Den blir på något sätt lite överlastad med alla enskilda och inbördes problem och i boken avhandlas allt från utomäktenskapliga barn till otroheter till ekonomiskt kris till sjukdom och så vidare. Ibland känner jag att jag nästan måste stanna och andas ut i ett stort puh! Detta till trots är det här en på många sätt läsvärd roman och det är kul att Zweigbergk ger sig på att skriva om syskonrelationer istället för par och kärnfamiljer i kris.

(Rec.ex från Norstedts)