ingens mamma

Jag har läst om människor som fött barn på alla möjliga platser och på olika sätt, om familjeliv i alla tänkbara konstellationer, om människor som kämpar med ofrivillig barnlöshet, om adoptioner. Barn och längtan efter barn möter mig inte bara i litteraturen. Det finns en hel del som skrivs om det i olika tidningar och tidskrifter också. TV matar oss med familjer, BB-program och emellanåt även uppfostringsprogram. Det pratas mycket om barn i de flesta sammanhang. Samhället har många funktioner för människor med barn. Det är självklart helt naturligt och jag förstår grej, men ... Jag vill inte ha barn. Så är det bara. Det är provocerande för många, men jag tänker inte be om ursäkt på något sätt. Det är fantastiskt när människor som vill ha barn får barn och det är smärtsamt när de som vill ha barn inte får barn, men det ändrar inte min inställning. Jag kommer inte att bli mamma. Har aldrig känt att jag vill bli det. Ett tag spelade jag med i normen och sa saker som "när vi får barn", "mitt barn ska heta" etc. men det var aldrig något allvarligt menat med det. Jag visste tidigt att jag inte vill ha barn. Vad jag lite förvånat har kunnat konstatera är att det är svårt för många att acceptera att jag inte vill ha barn och att det på något sätt är tillåtet att säga saker som att "du kommer att ändra dig med åren", "men barn är ju meningen med livet, det kan du inte vara utan" etc. Jag är 35 år nu. Jag kommer inte att ändra mig och jag är inte ensam om den här inställningen. Det finns fler som jag därute och nu har det kommit en samling texter skrivna av kvinnor som av olika skäl valt att leva sina liv som barnfria. Eller som en person uttryckte det till mig "har valt bort den möjligheten".

Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet, utgiven av Atlas med Josefine Adolfsson som redaktör, är en viktig bok för vi barnfria behöver också få synas och finnas utan att det behöver vara bli kontroversiellt varje gång. Det här en bok i vars texter vi kan känna igen oss. De är personliga, men inga snyfthistorier. Varför skulle de vara det? Det är ju självvald barnfrihet vi talar om. Det här är kvinnor i olika åldrar och med olika bakgrunder med det gemensamt att de valt att leva barnfria och de alla har blivit ifrågasatta. Jane Magnusson, journalist och författare, beskriver samhällets press med allt från babydockor till föräldraledigheter och sammanfattar med orden "Om det är något hela Sverige har samlat sig bakom så är det att se till att jag producerar barn." Men det gör hon inte. Flera av textförfattarna behandlar barnfrihet i relation till yrkeslivet. Hur den utan barn förväntas att jobba över, jobba heltid, jobba på storhelger. Vi har ju ingen familj, för familj är detsamma som barn. Jag känner igen mig i det där. Vissa saker även på min arbetsplats styrs av när folk lämnar och hämtar sina barn t ex. Jag blir irriterad ibland för min tid är också viktig. I Sverige säger vi dock inte så mycket om detta men i Natacha López (frilansjournalist) text kan vi läsa att det är en mer infekterad stämning i USA och då handlar det inte bara om tiden utan också om andra förmåner som skattelättnader. I Anna Sol Lindqvists (disputerat i genuspsykologi) text diskuteras hur vi som valt att leva utan barn anses okvinnliga. Jag blir i det närmaste förolämpad när jag inser att det faktiskt finns människor som ser mig som mindre kvinna än de som fött barn. Nog måste vi väl ändå inse att det är skillnad på att vara kvinna och mor?

Jag hoppas att många läser den här boken, både de som har och inte har barn. För mig och säkert många andra barnfria är det igenkänning och nya infallsvinklar och för dem som valt att leva med barn kan det kanske vara ett sätt att förstå hur vi tänker.

(Rec.ex från Atlas)