Jag gråter aldrig när jag läser böcker. Det händer liksom inte, men någon gång skall det väl hända att även jag kämpar med tårarna. Det gjorde det på ett tåg genom Sverige och i slutet av Ljus, ljus, ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen. Jag kände mig närmast knockad av boken. Det är språket som gör det. Ett poetiskt, alldeles eget språk som jag inte mött hos någon annan författare. En berättarstruktur där läsaren tilltalas direkt och där berättaren reflekterar över sitt eget skrivande samtidigt som berättelsen förs framåt. Det är ljus, ljus, ljus när Maria träffar Mimi i åttiotalets Finland, då Tjernobyl just har inträffat, och katastrofen vävs samman med Marias och Mimis egna öppna sår. Det är passion, lyrik, prosa. Det är sorg och kärlek och allt som är komplicerat med att vara människa. Det här är ingen vanlig ungdomsbok. Det här är så mycket mer. Jag har helt ärligt sällan läst något som fångat mig så och därför kan jag inte hitta orden att recensera denna bok. Jag lämnar handling, upplevelse och språk till er att upptäcka.
(Rec.ex från Gilla böcker)
Den här boken låter definitivt som något för mig. Tur att jag har planerat att läsa den då ;)
SvaraRaderaDet är en riktig pärla!
RaderaJag håller med dig till hundra procent :) Trots att det bara är februari, tror jag att det här kommer att bli en av mina favoriter från i år.
SvaraRaderaJag känner likadant! Den var verkligen något extra!
Raderamen så intressant! tårar och Tjernobyl.
SvaraRaderaDet där med Tjernobyl är så skickligt ihopvävt med berättelsens strålning och det poetiska språket. Jag är imponerad av denna författare!
RaderaVisst är det en bok som man inte vill prata sönder. Den ska upplevas!
SvaraRaderaDen är svår att beskriva men som jag älskade att läsa den!
RaderaBoken finns på min önskelista och nu blev jag ännu mer sugen på att läsa den :-)
SvaraRaderaI was able to find good info from your blog articles.
SvaraRaderaAlso visit my web page :: how to grow taller