elva dagar i berlin

Håkan Nesser är en av mina favoritförfattare och jag har läst och älskat böckerna om kommissarie Barbarotti och böcker som Marr och Levande och döda i Winsford. Nesser har också skrivit en storstadstrilogi med böckerna Maskarna på Carmine Street (New York), Himmel över London och nu Elva dagar i Berlin. Jag var inte särskilt förtjust i vare sig New York- eller Londonboken och tyvärr måste jag säga att även Elva dagar i Berlin är en besvikelse. Nessers språk är som vanligt fullt av underfundigheter och de där lite äldre orden och uttrycken, men det är som att det nästan blir för mycket av det, och jag tycker det är rent babbligt emellanåt.

Huvudpersonen denna gång heter Arne Murberg och är strax över trettio, något som hela tiden är obegripligt för mig för han känns betydligt äldre på alla sätt. Han har till följd av en olycka i barndomen blivit lite intellektuellt handikappad och är väl inget nobelprisämne (som det står på bokens baksida). När Arnes far ligger för döden ger han Arne ett uppdrag - han skall åka till Berlin och leta reda på sin mamma. Efter en snabbkurs i tyska beger sig Arne iväg och det blir en resa med många udda händelser som garanterat är livsomvälvande för Arne.

Om språket blir en aning för mycket så gäller det även handlingen. Det är gula skor, en hypnotisör, en kvinna i rullstol, räddningsaktion på 1600-talet och samtal med en duva om vartannat. Det är alldeles för mycket farsartad skröna för min smak och mot slutet tröttnar jag faktiskt på alltihop. Nä, det här är inte Nesser i högform och jag hoppas att storstadstrilogin stannar vid just en trilogi. Om jag får önska något så är det faktiskt en ny kommissarie från Nesser och en sån där speciell deckare-fast-mer-romaner-med-brott-i-serie att följa, för det är ändå i den genren som Nesser är som allra bäst.