åsneprinsen

Jim är Hagsätrapojken som inte har någon direkt plats i klassen och bland kompisarna men som under ett julspel ger hals i ett åsneskri som skall förändra allt. Efter åsneskriet är han för evigt Åsnan och uppmanas titt som tätt att upprepa sitt skri. Det ger honom en roll, men samtidigt är det inget annat som är speciellt med honom. Av hans kompisar drömmer den ena om att bli journalist och förändra världen (ja, detta är sent 70-tal) och den andra om att bli musiker och rockstjärna. Men, vad skall det bli av Jim?

Jims liv styrs till stor del av slump och någon form av passivitet. Han studerar på universitetet och blir lärare mest för att. Han har en kärleksrelation med en tjej men de bryter till sist upp från varandra. Det blir ingen mer relation. Det blir en etta i Hagsätra ett antal år senare och besök hos föräldrar som han har en relation till, men särskilt djup är den inte.

Jag vill tycka så mycket mer om Åsneprinsen av Caroline Hainer än vad jag egentligen gör. Det är något med den lite sorgsna tonen i språket som gör att jag vill älska den, säga att det är en av de bästa uppväxtskildringar jag läst, men … Nej, den är inte det. Boken är faktiskt rätt ordinär och kanske spänner den också lite över för lång tid. Förutom barndom och vuxenblivande är det också medelålder och där blir det lite för mycket. Jag hade så gärna sett en snävare berättelse där ”se hur barndomen påverkar den medelålders mannen”-spåret hade kunnat utebli eller i alla fall kortats väsentligt. Jag får erkänna att jag ibland är en sådan där läsare som vill ta fram rödpennan och göra markeringar och tips om ändringar i marginalen och när jag läste den här boken väcktes den lusten till liv. Men, det är ändå inte en dålig bok. Den har sina poänger och jag är svag för arbetarklasskildringar, så till viss del gillar jag den. Den har bara inte det där lilla extra som jag hoppades på.