4 jan. 2018

livet går så fort. och så långsamt


Inledde året med en viss magåkomma, men orkade i alla fall lyssna på en ljudbok av det lättsammare slaget - Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag. För mig brukar Haags romaner vara ett säkert kort. Först skrev hon mest underhållande, men så kom Det är något som inte stämmer och den allvarligare Haag uppskattade jag verkligen.

Men, den här senaste boken då? Nja ... Det här tyckte jag var rätt undermåligt faktiskt. Trettio år efter högstadietiden blickar bokens huvudperson bakåt och inser att hon minns allt. Vem som cool, vem som var allt annat än cool, vad man skulle göra och hur man skulle se ut för att få vara med inne-gänget. Allt det som tillhör att vara tonåring i högstadieåldern. Här finns också än mindre trevliga delar som tangerar ämnen som sexuellt utnyttjande. Det är en tid då vuxna är frånvarande och högstadieungdomarna skapar sin egen värld.

Det här känns mer som ett kollage av olika berättelser som Haag snappat upp på olika ställen under livet. Året är 1980 i Haags bok, när jag började högstadiet var året 1991. Jag kan känna igen massor. Om inte från min egen högstadietid så från andras. Boken tillför därför inget nytt. Den ger inga annorlunda perspektiv, huvudpersonen är inte på något sätt unik, den bjuder inte på några miljöskildringar värda att minnas. Det är helt enkelt rätt platt. Haag har ju skrivit en hel del krönikor och kanske är det den typ av skrivande som skiner igenom här. Boken påminner en del om en samling krönikor som råkar handla om samma person och samma högstadieskola. Inget för mig.

Det bästa med boken, förutom möjligen det faktum att den är lättlyssnade, är faktiskt att det är Martina Haag själv som är uppläsare. Haag läser Haag är lite som Nesser läser Nesser - det funkar alltid!

2 kommentarer:

  1. Håller helt med! Ointressant story o banalt språk. Kom inte ens igenom den faktiskt. Kanske skulle lyssnat istället då? :)
    Emma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en flopp det måste man säga. Den var ju bara drygt tre timmar lång så jag stod ut, mest för att Haag lyckas ge sina egna texter liv genom sina uppläsningar. Men, den här gången var texten bara för tunn.

      Radera