att bokrea eller inte bokrea det är frågan

     

Jag borde förstås som bokbloggare skriva ett inlägg om bokrean, eller för min del om bokrean som kom av sig. Jag minns nostalgiskt den tid då jag verkligen såg fram emot bokrean. När jag ringade in böcker i katalogerna och glatt sprang in i bokhandel direkt när den öppnade första dagen på rean. Nu har jag inga planer alls på att ens besöka rean. Hur blev det så?

Det finns flera förklaringar tror jag. En är att jag helt slutat köpa facklitteratur. Andelen inköp av facklitteratur och intresset för dessa böcker kan sägas ha sjunkit stadigt sedan jag slutade studera och sedan jag slutade jobba som lärare är inköpen obefintliga. Jag vill bara läsa skönlitterärt nu. Kokböcker köpte jag ibland också av någon outgrundlig anledning, men där har jag lärt mig att det inte spelar någon roll hur fin kokboken är - jag är ändå så långt ifrån intresserad av matlagning man kan komma. 

Nu undrar kanske vän av ordning varför jag inte hamstrar skönlitterära böcker på rean. Där kryllar ju av deckare, romaner, feelgood och alla andra möjliga och omöjliga genrer. Enkelt uttryckt kan man säga att bokreans böcker består av två kategorier för min del: sådant jag redan läst och det jag inte läst är sådant jag inte varit intresserad av att läsa. Men, en annan sak är att jag älskar pocket och skulle vi prata pocketrea av stora mått skulle jag ha mycket svårt att hålla mig därifrån. För tillfället blir det ändå mest inbundet, tack vare rec.ex, och ljudböcker via appen, men pocket är fortfarande det format jag föredrar. En sista anledning till att jag just i år inte engagerar mig alls i bokrean är att jag i ärlighetens namn har fullt tillräckligt med olästa böcker hemma och att jag känner ett rätt stort behov av att beta av den högen först. 

Hur är ert förhållande till bokrean? Har ni gjort några fynd i år

en kvinna i blått

  

Jag var lite trött på Ruth Galloway efter förra boken, men kunde förstås inte motstå att lyssna på En kvinna i blått trots allt. Det är ju ändå Ruth och jag har ju tyckt så mycket om henne och vet ni? Nu är jag vän med Ruth igen. Så himla skönt på något sätt även om det nu bara är en fiktiv person de handlar om. Visserligen har hon fortfarande inte släppt Nelson, men hon är mer avståndstagande och medveten om läget och att hon måste leva sitt liv. Det gillar jag. Annars rullar vardagen på för Ruth och det är på något sätt det som är styrkan i Elly Griffiths serie - det vardagsnära, icke-dramatiska, men ändå lagom spänningskryddade.

Den här gången tycker jag också att mordhistorien är mer intressant än vad den brukar vara, men det kan bero på att jag är mycket svag för engelska deckare med en handling som rör sig bland präster och i kyrklig miljö. Ge mig ett avsnitt av Morden i Midsomer, Kommissarie Morse eller någon annan klassisk tv-deckare med koppling till den engelska kyrkomiljön och jag är lycklig! För den som undrar - jo, jag gillar även mysdeckaren Father Brown! :)

För den som vill veta något mer om handlingen kan jag säga att det hela utspelar sig i Walsingham där Cathbad, som är husvakt åt en vän, en natt ser en kvinna på kyrkogården. Hon hittas morgonen efter mördad och Nelson leder inleder utredningen. Till Walsingham, en religiös högborg i Norfolk, kommer även Ruth som där skall träffa en gammal studiekamrat som lämnat arkeologins värld och istället blivit präst. De kvinnliga prästerna i England är ifrågasatta och Ruths vän får hotbrev skickade till sig. Ruth läser breven och hittar kopplingar till lokal arkeologihistoria. Hur hänger allt detta ihop? Ja, det är som alltid frågan i deckaren!

bokbloggsjerkan 24 - 27 feb

Veckans uppgift i jerkan lyder så här:

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Med risk för att bli utesluten ur #boblmaf - jag känner faktiskt inte igen mig. Jag går rätt ofta in i bokhandlar utan att köpa något. Jag låter mig bara inspireras och kollar in utbudet, men köper inget. Visserligen gillar jag att äga de pappersböcker jag läser, men jag är ingen bokköpare av rang (stuntar t ex helt i den nu pågående bokrean) . Ofta har jag fullt tillräckligt med olästa böcker hemma och jag blir allt bättre på att bara köpa sådant jag verkligen vill ha och behöver och det gäller även böcker. Så, jag har inget bra svar på veckans jerka, men det skall bli kul att läsa vad ni som känner igen er svarar. :)

fattigfällan

Det här är en bok som berör och som levererar en känga till många av oss som läser den - fattiga finns i Sverige utan att de är tiggare, narkomaner eller psykiskt sjuka. Fattigdomen finns mitt ibland oss vare sig vi vill se det eller inte och det är inte alltid det syns vem som är fattig.

I Charlotta von Zweigbergks bok Fattigfällan möter vi Beata med det adligt klingande efternamnet. Hon är någonstans i medelåldern och har fyra utflugna barn. Hon är egenföretagare och tjänar inte storkovan men får det att gå runt och plockar ut en lön som hon klarar sig på. Så blir hon sjuk. Vi får inte veta vilken fysisk sjukdom det rör sig om för det spelar ingen större roll, men hon blir kvar på sjukhuset en period och hamnar efter med skatt och en del andra utgifter. Det blir snabbt tydligt att det sociala trygghetssystem vi har i Sverige är dåligt anpassat till folk med eget företag. Om det som framkommer i boken är sant, vilket det tycks vara, är det skrämmande och något som borde ses över i grunden. För Beata blir detta starten på en nedåtgående spiral där hon får slåss mot socialen och deras fanatiska kontrollbehov. Hon försöker få sin vänner att förstå att hon är utfattig. Att inga pengar verkligen betyder inga pengar och hon finner det obegripligt att alla vill bjuda henne på dyra middagar och luncher istället för att ge henne pengarna i handen.

Jag tycker berättelsen gripande på det sätt att man vill göra något. Jag ifrågasätter systemet, mig själv, vårt samhälle när jag lyssnar. Som läsare får jag ta del av en människas störtdykning och förstår hur svårt, närmast omöjligt det är att komma ur fattigfällan när man väl hamnat där. Det skrämmer mig en smula, för på något sätt känns det som att ingen går säker. En tids sjukdom kan förvandla livet till ett helvete långt bortom sjukdomens egentliga livspåverkan. En tankeväckande och mycket läsvärd bok.

adua

Adua, boken med det fina omslaget, är skriven av Igiaba Scego och tar oss med till Somalia och Italien. Boken sägs ha tre huvudpersoner, Zoppe, Adua och Titanic, men enligt mig är det egentligen bara de två förstnämnda som kan räknas som huvudkaraktärer. Zoppe, som är far till Adua, får vi mestadels följa under 30-talet då han är översättare i Mussoliniregimen. Adua växer upp i Somalia, men lämnar som ung landet under dikaturen på 70-talet. Hon drömmer om ett liv som filmstjärna, bli en Marilyn Monroe, men när hon väl får en filmroll handlar det inte om den sorts roll hon drömde om. Titanic, som vi egentligen bara möter genom den åldrade Adua och därför har jag svårt att se honom som något annat än en biperson, är en alla de unga män som kommit över Medelhavet till Lampedusa. Adua gifter sig med honom för att få sällskap och intimitet och han med henne för att få en trygghet och en väg in i Europa. Ingen av dem tror att detta är ett förhållande för resten av deras liv, men det är en lösning från stunden, en behovstillfredsställelse om man så vill.

Jag är lite kluven till den här boken, trots att den handlar om aktuella ämnen som migration, rasism och en svårighet att höra till. På något sätt kommer jag som läsare aldrig nära karaktärerna eller deras liv och det är synd. Ändå lyckas berättelsen till viss del beröra mig och det är tack vare Adua. Dels för den del av berättelsen som handlar om hennes första tid i Italien, men också för nutidshistorien med relationen till Titanic som på något sätt är rätt sorglig. Zoppe är en karaktärer jag inte kan känna någon anknytning till. Jag förstår det komplicerade med kolonialismen och det som händer honom som en följd därav, men samtidigt är han en osympatisk far och det gör att jag ibland önskar att han fått mindre plats i boken och att Adua fått mer plats.

Scego skriver sparsmakat på det sätt att detaljer uteblir, men tyvärr för det med sig att även kontexten uteblir. Jag som inte känner till Somalia och landets historia särskilt väl lämnas med en berättelse som till viss del befinner sig i ett tomrum. Jag kan inte haka upp händelser, personer eller tankar på något. Jag hade därför önskat en lite fylligare historia, men gärna med samma lätta och luftiga språk. Som sagt, jag är lite kluven till den här boken.

(Rec.ex från Contempo)

det är inte mig ni söker

Det här är det sämsta jag någonsin läst. Enda anledningen till att jag gav den så många chanser och till slut lyckades läsa strax över en tredjedel är att jag fick den i julklapp och kände därför att jag inte vill ge upp alltför snabbt.

Jag är totalt ointresserad av Bob Dylan, men det i sig gör inte att jag avfärdar boken eller innehållet. Jag har till exempel sett filmatiseringar om andra pop- och rockmusiker som jag inte vurmat för och ändå gillat filmerna och jag har läst biografier om konstnärer och arkitekter jag inte haft någon relation till innan och funnit läsningen intressant. Men, David Daltons bok Det är inte mig ni söker: jakten på Bob Dylan är mer än vad jag klarar. 

Boken utgörs av sida upp och sida ner med namedropping. Det är musiker efter musiker i alla möjliga genrer med koppling till Dylan som nämns och möjligen är det superintressant om man kan allt om amerikansk folkmusik etc, men för den oinvigde blir det olidligt. Som att Bob Dylan inte gjort något endaste dugg i sitt liv utan att det går att relatera till minst fyra musiker. Dylan omnämnas också i diverse religiösa termer som det ständigt återkommande "folkmusikens Messias" men han omnämns även som profet. Han "predikar" och "tar gudomlig diktamen". Hans stölder av musikslingor framstår som helt unika (för ingen författare/musiker/poet före honom har ju någonsin snott eller starkt inspirerats av någon annan ...) och hyllas ohämmat. Lägg därtill något jag har extremt svårt för - drogglorifiering av det slag att amfetamin fick hans sinne att öppnas så han kunde vara kreativ. Dessutom är språket svamligt och därmed onödigt ordrikt. Något som i sig retar gallfeber på mig.

Jag har verkligen ingenting positivt att säga om den här boken, men en sak har jag lärt mig. Om du dyrkar din idol som om hen vore en gud och hens verk framstår som religiösa upplevelser för dig bör du inte skriva en bok om hen. Det blir helt enkelt inte bra.

bokbloggsjerka 10 - 13 feb

Helg och bokbloggsjerka!

Vilka bokliga saker (förutom böcker) kan du inte leva utan?

Först tänkte jag svara ingenting för jag är ingen prylmänniska, men så kom jag på att det ju finns en väldigt viktig bokrelaterad sak som jag inte vill vara utan: bokhyllor.

Fyra Billy bor i min lägenhet och de börjar förstås bli rätt fullproppade med böcker. :)


Bildkälla                                           Billy på Bondi Beach 2010.

den som stannar, den som går

Vid det här laget behöver Elena Ferrante och hennes Neapelkvartett knappast någon närmare presentation. Första boken, Min fantastiska väninna fick mig helt på fall, andra boken, Hennes nya namn, var stundtals helt fantastisk, men här fanns också avsnitt jag var mindre förtjust i. Med lite lägre förväntningar tog jag mig därför an tredje boken, Den som stannar, den som går och nu är jag ännu mer splittrad.

Ferrante överraskar inte längre och det är förstås en faktor som påverkar. Berättarstilen är känd och huvudpersonerna lika så. Det gör att det blir en viss trygghet i läsningen, men också någon slags tristess. Visst händer det saker med personerna, men deras grundkaraktärer ligger fast. Elena är den duktiga flickan som har svårt att göra något som inte förväntas av henne, men hon får svårare att veta vad det är i en tid då sexuell frigjordhet, feminism och andra politiska strömningar ändrar spelreglerna. Det är viktigt för henne att bli betraktad som intellektuell och när hon inte blir det mår hon dåligt av det, men hon förmår inte stå upp för sig själv mer än vid enstaka tillfällen. Hon gifter sig med den unge professorn Pietro, får barn och ger upp sin författarkarriär. Hon stannar i förhållandet trots att det inte alls blir vad hon tänkte sig (eller kanske blev det det?) även om skilsmässa dyker upp som en möjlighet i hennes huvud emellanåt. Nino dyker också upp igen och Elena tycks aldrig kunna bli fri från sin kärlek till honom. Lila har å andra sidan lämnat sin man och lever med sin son och med mannen Enzo. Hon sliter inledningsvis i fabriken och hennes hälsa är försämrad. Elena och Lila kommer under den perioden varandra närmare igen, men glider åter isär och Lila tar sig bort från fabriken och börjar i databranschen, jobbar med programmering och klättrar på karriärstegen, något som inte är oproblematiskt.

Det är 70-tal och boken är därför tyngd av många politiska inslag. Jag tycker det blir rätt tråkigt om jag skall vara ärlig. Jag tycker fortfarande om att följa Elena och Lila som personer, men jag är inte längre lika förtjust i vare sig dem eller böckernas innehåll. Ferrante skriver på något sätt ovanligt händelserikt vilket gör att jag som läsare får veta så mycket om Elenas och Lilas liv att jag ibland blir utmattad. Klasskillnaderna som jag inledningsvis i serien tyckte gav den en välkommen krydda börjar nu kännas övertydliga och jag vill på något sätt ha något nytt av Ferrante.

Jag kommer att läsa fjärde boken i serien, men jag kommer att tycka det är rätt skönt att det är sista boken om Elena och Lila. Jag är redo att ta farväl av dem nu.

bokbloggsjerkan 3 - 6 feb

Bokbloggsjerkan är tillbaka! Efterlängtat!

Finns det några författare som du har ”tappat bort” under din läsarbana?

Ja, det finns det. Den första jag kommer att tänka på är Elizabeth George. En period läste jag flera av hennes böcker och tyckte verkligen om dem och särskilt mycket tyckte jag om hennes huvudkaraktärer Thomas Lynley och Barbara Havers. Sedan kom tv-serien och efter det har jag nog inte läst någon mer bok av henne.

En annan som jag nog får säga att jag har tappat bort, men inte helt och hållet, är Björn Ranelid. Tillhör dem som uppskattar hans märkliga språk och tycker att de böcker jag läst av honom har varit bra, men det har blivit allt glesare mellan dem.

Nu blir det spännande att läsa vilka författare ni andra har tappat bort under årens gång!

läsa vore ju bra

Nä, men om man skulle ta och använda lite av all den här pendeltiden till att läsa kanske ... Jag gör ett försök! :)

Någon som läst Lundbergs bok? Ris, ros?