I augusti började jag blogga på blogger och nu firar bloggen 100 inlägg - hurra, hurra, hurra! Hur ska jag fira detta? Ja, vad passar bättre än att anordna en liten tävling?
I potten finns två stycken böcker (som egentligen är fyra eftersom båda är två i en-böcker) som utkommer nu i november:
Först ett par svenska deckarklassiker från författarduon som startade allt. Roseanna är den allra första boken om kommissarie Martin Beck och Mannen som gick upp i rök är nummer två i serien.
Två nyazeeländska klassiker av Janet Frame som felaktigt placerades på mentalsjukhus och skrev om detta i Ansikten i vatten. Doftande trädgårdar för de blinda handlar om Vera som väljer att leva som blind, om dottern som vägrar tala och fadern som befinner sig i främmande land.
Allt du behöver göra för att ha chans att vinna en av böckerna är följande:
För en lott: Lämna en kommentar på detta inlägg och skriv vilken bok du är intresserad av att vinna.
För två lotter: Tipsa också om tävlingen på din blogg och lämna länk till ditt inlägg i en kommentar här nedan.
Tävlingen pågår till och med 7 november. Vilka som vinner meddelas här på bloggen den 8 november.
Tävlingen sker i samarbete med Excess så självklart är både böckerna i det nya Excessformatet som jag gillar starkt.
31 okt. 2012
30 okt. 2012
I bokhyllan
Hittade en kul utmaning hos Nilma! En titt i bokhyllan är ju svårt att motstå!
Så här gör du:
Gå till din bokhylla. Till den översta hyllan, längst till höger. Räkna till din 34:e bok. Om hyllan tar slut så fortsätt till hyllan under och om du inte har 34 böcker, så börja om från ett. Ta ut boken. Fyll i formuläret här under.
Titel: Mardrömmen
Författare: Kenzaburo Oe
Bläddra till sidan 68 och skriv första meningen på rad 13: Tänk om vi gick i säng, och så skulle du inte kunna låta bli att krypa ihop mellan benen på mig och kasta upp.
Sista ordet på sidan 97: finger.
En sak som finns på framsidan: En svart cirkel med titeln i mitten av cirkeln.
Tredje meningen i hela boken: Expediterna brydde sig inte om honom.
Det första ordet du såg på sidan 33: kumulativa.
Vad tycker du om den här boken: Oe fick Nobelpriset 1994 så jag kan nog ha läst boken 1995. Väldigt länge sedan med andra ord. Minns inte så noga vad jag tyckte, men det här är en sådan bok som jag skulle vilja läsa om. Den är delvis självbiografisk eftersom Oe, precis som bokens huvudperson, har en hjärnskadad son.
29 okt. 2012
fallvatten
När jag först hörde talas om Mikael Niemis Fallvatten tyckte jag den verkade lite tråkig och omslaget fick mig väl inte direkt att känna på något annat sätt, men ju mer jag hörde om boken desto mer sugen blev jag på att läsa den och efter Västmanländskans omdöme ställde jag mig genast i kö på boken. Nu har jag läst den och Fallvatten är allt annat än en tråkig bok!
I Niemis bok far vattnet fram med full kraft. En av Luleälvens dammar brister och släpper lös älven som dånar fram och sveper med sig allt i sin väg. Nedför älven följer vi ett antal personer som alla har lite olika livshistorier. Vincent som inte vill leva längre utan tänker flyga sin helikopter in i bergväggen. Barney som tycker att hans nya kvinnliga kollegor behandlar honom som luft och nu tycker att han kan ta ut sin rätt. Lena med sina konstnärselever som hon inte riktigt orkar med och sina slumrande kvinnliga behov. Sofia som vill hem till den struliga tonårsdottern och kämpar på alla sätt. Lovisa som bär sitt första barn i magen men inte har sagt något om det kommande barnbarnet till sina trätande och skilda föräldrar. Gunnar som kämpar för livet i vattenmassorna och samtidigt oroar sig för sin senila och allt mer aggressiva hustru. Henny som mest tycks älska sina pioner och materiella ting men som väljer med hjärtat när katastrofen är ett faktum. Adolf med sin älskade Saab, med sin specialutrustning som inte alltid är ett skydd.
Jag tycker om att Niemi låter personernas historier var separata, att han inte låter alls vägar korsas på olika sätt. I en katastrof som denna kommer inte alla att mötas. Alla kommer att kämpa för sitt liv på egen hand och på den plats de befinner sig just då. Att låta berättelserna förbli egna enheter skapar därför trovärdighet. Den sammanbindande länken blir istället älven och den isande kylan från vattnet. Det är nästan så jag fryser själv under min yllefilt. Fallvatten är en roman som verkligen bär fram mig som läsare, tempot och språket är raskt, och det enda som gör att jag ibland måste stanna upp i min läsning är det faktum att jag somnar. Om jag börjat på en ledig dag hade det här absolut kunnat bli en sträckläsningsbok. En riktigt bra start på höstlovsläsningen!
27 okt. 2012
finkulturell gräns
x
Ikväll visas Strindbergs Ett drömspel på SVT2 kl. 20.00. Det borde man kanske se, men ... Uppsättningen är från 1963 ... och trots att både fantastiska Margaretha Krook och Allan Edwall är med kommer jag inte att titta. Det är säkert en alldeles utmärkt uppsättning på alla sätt och vis, Bergman står ju för regin, men svartvitt på en lördagkväll ... Nej, det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte tillräckligt finkulturell.
Istället håller jag mig nog till populärkulturen och tittar på säsongspremiären av Så mycket bättre eller så stänger jag av min tjock-TV (jodå, vi har fortfarande en sådan i detta hushåll!) och låter Mikael Niemis rasande vattenmassor skölja över mig. Ett kopp te kan det nog också bli.
Vad gör ni denna lördagskväll?
Ikväll visas Strindbergs Ett drömspel på SVT2 kl. 20.00. Det borde man kanske se, men ... Uppsättningen är från 1963 ... och trots att både fantastiska Margaretha Krook och Allan Edwall är med kommer jag inte att titta. Det är säkert en alldeles utmärkt uppsättning på alla sätt och vis, Bergman står ju för regin, men svartvitt på en lördagkväll ... Nej, det funkar liksom inte. Jag är helt enkelt inte tillräckligt finkulturell.
Istället håller jag mig nog till populärkulturen och tittar på säsongspremiären av Så mycket bättre eller så stänger jag av min tjock-TV (jodå, vi har fortfarande en sådan i detta hushåll!) och låter Mikael Niemis rasande vattenmassor skölja över mig. Ett kopp te kan det nog också bli.
Vad gör ni denna lördagskväll?
26 okt. 2012
bokbloggsjerka 26 -29 oktober
Trött och lite småsliten, men nu börjar min höstlovsledighet och självklart inleder jag med att svara på veckans jerka hos Annika.
Betygssätter du böcker? Varför/varför inte?
Nej, jag betygssätter inte böcker. För mig känns det inte nödvändigt, snarare lite krångligt. Vilka kriterier skall gälla för en fyra, eller en etta? Jag skriver mer allmänt om vad jag tycker om de böcker jag har läst och vill inte avgränsa mig till att i slutändan sätta en siffra eller en bokstav på boken. Dessutom betygssätter jag i mitt yrke och det räcker liksom mer än väl ...
Ja, längre svar än så blir det inte den här veckan. :)
22 okt. 2012
de nominerade är ...
För mig är det mest intressant med den skönlitterära klassen. Läser för lite barn- och ungdomsböcker för att ha något att säga om de nominerade och detsamma gäller väl egentligen den facklitterära klassen också, men jag kan inte låta bli att hålla lite extra på boken om Zlatan.
Av de nominerade har jag bara läst Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland och den var fantastisk. Som att kliva in i ett Sverige jag önskar inte fanns. Boken är värd all uppmärksamhet.
Cilla Naumanns Springa med åror tänker jag absolut läsa eftersom jag har tyckt om alla böcker jag läst av henne. Hoppas att även Springa med åror är en bok som ifrågasätter utan att bli övermoraliserande eller som en del i en etik-kurs.
Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz och Johannes Anyurus En storm kom från paradiset lockar mig inte särskilt mycket om jag skall vara ärlig, men om jag läser någon av deras böcker så blir det Anyurus. Sara Stridsbergs Medealand och andra pjäser är ju just pjäser och det tycker jag man skall se, inte läsa. Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling hade jag helt missat och det känns som läsning långt utanför min bekvämlighetszon, men kan säkert vara en bra bok ändå.
21 okt. 2012
tystnadens gåta
Jag brukar gilla deckare och spänningsromaner men i ärlighetens namn läser jag väl mest svenska författares böcker i dessa genrer. Amerikanske Steve Hamilton var därför en ny bekantskap för mig och det är ju alltid kul att läsa en ny författare. Det är ju dock inte alltid som författaren faller en i smaken och så är fallet med Hamilton. Det är något med språket som jag irriterar mig på. Framför allt är det väldigt många jag på varje sida och det blir en aning tjatigt. Kanske är det ett översättningsproblem. Det jag däremot gillade var bokens upplägg med ständiga hopp mellan många händelser vid olika tidpunkter. Som läsare får man liksom en liten bit i taget av berättelsen och det funkar riktigt bra. Berättelsen har också en lite annorlunda vinkling med den stumme och traumatiserade Michael i huvudrollen. Michael har en stor talang för att öppna olika typer av lås och det gör att han hamnar i allt annat än lagliga situationer. (Mer om handlingen kan ni läsa här.)
Det här var den första boken i Excessformatet som jag läser och jag gillar det faktiskt, trots att jag var en aning skeptisk i början. Boken blir liten och smidig och det är ju helt perfekt när man t. ex vill ha en bok i väskan. Trodde att de tunna sidorna skulle få mig att tänka alldeles för mycket på en sådan där gratisversion av Nya Testamentet som Gideoniterna delar ut, men så blev det inte alls. Kanske för att man läser på andra ledden. Har sett att de har en del böcker i Excessformatet på biblioteket och jag kan absolut tänka mig att låna med mig en sådan bok hem. Om det är en lockande titel förstås!
(Rec.ex från Pocketförlaget/Excess)
20 okt. 2012
mina drömmar är inte uppfyllda
Måste erkänna att jag blev besviken redan när jag öppnade tidningen och hittade en jätteannons för deras eget evenemang. Inte så trevlig inledning på en helt ny tidning och när eventet dessutom kostade pengar blev det bara för mycket reklam-TV över alltihop. Kanske borde jag ha anat oråd redan vid en titt på framsidan. Camilla Henemark, Tommy Körberg, Andreas Lundstedt ... Det skriker självbiografi och publikfrieri lång väg.
Intervjuerna med författarna känns innehållslösa och helt ärligt gillar jag inte upplägget fråga-svar i artikel efter artikel. Det blir tjatigt. Frågorna är inte heller så genomtänkta. Även om man vänder sig till den vanliga bokläsaren så kan man (och bör man) våga sig på frågor med lite större allvar tycker jag, något som gör att reportagen och artiklarna säger något. Tidningens läsare är ju trots allt med största sannolikhet vana läsare ...
Längre fram i tidningen dyker det upp recept. Jag är så himla trött på mat, kockar, recept, tillagningstekniker och matlagningsidylliserande. Mat, mat, mat överallt. Kan jag få slippa det i en litteraturtidning åtminstone?
Helt ärligt är det inte mycket med Books & Dreams som jag gillar och efter att jag läst den gav jag bort mitt exemplar till en kompis. Inte för att jag tror att hon kommer att gilla den mer, men vem vet. Nästa nummer måste vara bra mycket bättre för att jag ska vilja läsa tidningen igen. Hittills är tidningen inte ens i närheten av att konkurrera med Vi Läser och jag tror att Books & Dreams får en kort livslängd.
19 okt. 2012
felicia försvann
Under bokmässan hamnade jag helt oplanerat på ett seminarium med Felicia Feldt och blev efter det inspirerad till att läsa hennes bok Felicia försvann. Snubblade över boken på bibliotekets snabblånehylla i förrgår och då var det ju lika bra att passa på att låna den. :)
Det är inte någon positiv bild av uppfostringsgurun Anna Wahlgren som växer fram i boken. Den mamma Felicia beskriver är full för det mesta, kräver disciplin och lydnad, flyttar ständigt, skaffar fler och fler barn med olika män.Gifter sig och skiljer sig. Skaffar älskare och inneboende. Under Felicias uppväxt är inte männen enbart intresserade av mamman. Det händer flera gånger att hon och systrarna får värja sig för tafsande män. Barnaskaran, till slut nio barn, lämnas ensamma, blir undernärda, saknar stabilitet och vänner.
Boken är en samling brottstycken ur Felicias minnen, inte bara från barndomen utan också från hennes vuxna liv med egna skilsmässor och vårdnadstvister och inte minst den allvarlig depression hon hamnar i under 00-talet.
Jag hade förväntat mig att boken skulle vara ännu starkare. Under seminariet framstod familjen med mamma Anna i spetsen som en sekt styrd med järnhand. Det märks också i boken, men försvinner ibland i hoppen mellan olika tider och ganska ofta tänker jag att vissa stycken från sent 90-tal och 2000-tal hade kunnat strykas till förmån för fler inblickar i uppväxten. Å andra sidan förstår jag att det tär på en person att skriva den här typen av bok och att man kanske inte vill lämna ut allt. Det är en modig bok och jag kan tänka mig att det inte varit helt lätt alla gånger för Felicia efter publiceringen. Det är alltid känsligt att kritisera en hyllad person och Anna Wahlgrens varumärke måste ha försvagats drastiskt efter Felicia Feldts bok. Med alla rätt tycks det.
bokbloggsjerka 19 - 22 okt
Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?
Det korta svaret är: Nej.
Det längre svaret är att jag emellanåt så klart har tänkt att något jag läser om kan vara roligt att testa, men jag realiserar det sällan eller aldrig. Mest för att så snart jag börjat på en ny bok så tenderar jag att glömma bort vad det var som var så inspirerande i den förra boken. Jag tror dock att alla böcker jag läst och alla levnadsöden jag stött på i alla dessa böcker säkert har påverkat mig som person men det är mer på ett omedvetet plan.
18 okt. 2012
hur går det med läsplaneringen?
Jo tack bra! Jag har, helt enligt planen läst Den stulna romanen. Fortfarande går jag och bär på vissa scener ut boken, och helt ärligt skulle jag gärna slippa dem för det är inga trevliga scener. Jag har också påbörjar Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Det jag läst är bra, men boken är för tjock för mig. Ska nog läsa hennes bok I havet finns så många stora fiskar som jag köpte på mässan istället och spara Tillbaka till henne till jullovet då jag har mer tid.
För tillfället läser jag Tystnadens gåta av Steve Hamilton. Uppfattar boken som väldigt grabbig, men helt OK och jag gillar excess-formatet.
17 okt. 2012
kulturafton
Bild från smp.se
Strindbergåret firas fortfarande och ikväll ska jag och älsklingen gå på teater - Fröken Julie i form av Pekingopera. Kul att se en annorlunda version av den välkända pjäsen. Ser verkligen fram emot kvällens föreställning!
14 okt. 2012
den stulna romanen
Nawal El Saadawis bok Den stulna romanen lämnar mig med många tankar och en smått obehaglig känsla. Det Egypten som framträder i boken är ett samhälle fullt av övergrepp, korruption och klasskillnader. Det tycks styrt av männens behov av att vidmakthålla sitt styre och tillfredsställa sina lustar, men ingen tycks njuta. Äkta makar vill inte ha varandra, män utnyttjar prostituerade och barn och de har själva också blivit utnyttjade. Psykiatrikern som kvinnorna vänder sig till anser sig vara trogen sin fru eftersom de sexualakter han har med sina klienter måste räknas som en del av terapin. I alla fall enligt honom själv. Korruptionen märks mest i bokens tidningsvärld där rätt kontakter och rätt föräldrar i kombination med att bara skriva om sådant som är sanktionerat av regimen tycks vara enda vägen till ett högt uppsatt redaktörsjobb.
Mitt i allt detta lever Bodour, med en make som bedrar henne och skriver hopplöst trista texter i tidningen. Bodour skriver litteraturkritik men hatar det och skriver i hemlighet under nätterna på en roman som hennes make tycks stjäla sidor ur mest hela tiden. Deras dotter Magiida är inte alls den dotter Bodour hoppats på. I sin ungdom födde Bodour en annan flicka som hon lämnade vid vägkanten eftersom hon inte var gift med fadern, och hon bär ständigt med sig skulden efter detta. Flickan, vid namn Zina, har dock växt upp och blivit en av landets mest älskade sångerskor, men hon retar upp de styrande männen som finner henne provokativ och alltför sexuell. Magiida känner en motvillig beundran men anar inte att de är systrar. Magiidas liv i ekonomisk trygghet och med det viktiga fadersnamnet skiljer sig markant från Zinas uppväxt som gatubarn som tvingas bära sin "adoptivmoders" namn, en skam i sig.
Av bokens alla karaktärer är det Bodour som berör mig mest. Hon tycks fångad i sin egen verklighet, i ett liv hon inte vill ha. Hon tänker tillbaka på sin ungdomskärlek och det liv hon kunde ha fått och låter sin romanfigur Badriya få liv och nästa styra hennes tankar samtidigt som hon varje morgon sitter mitt emot sin make, läser tidningen och ser maken kli sig i skrevet. På kvällen tar maken en dusch, sprejar på sig parfym och går till en av sina älskarinnor. Bodour har ingen kärlek alls till sin make, hon är snarare outsägligt trött på honom. Hennes väninna har skilt flera gånger, men Bodour kommer sig inte för trots att hon ser att väninnans liv är friare.
Det är en bok som tar lite tid att läsa, men det är väl värt det, och jag hoppas verkligen att El Saadawi snart får det där priset som denna gång gick till Mo Yan, för det hon skriver om är viktigt, inte bara för kvinnor utan för hela samhället.
Den här boken ingår i båda de läsutmaningar jag för tillfället deltar i - Tre på tre och Böcker om böcker. Klicka på utmaningarna här till vänster om du är nyfiken eller vill haka på.
13 okt. 2012
Karaktärsdanande övning
Är på biblioteket. Läser tidningar och dricker latte. Jag har böcker hemma. Jag ska inte gå härifrån med en trave böcker. Jag ska inte ens gå in till avdelningen där skönlitterära böcker finns. Jag ska inte. ...
Wish me luck!
Wish me luck!
12 okt. 2012
bokbloggsjerkan 12 - 15 oktober
Den här veckan är det del 100 av bokbloggsjerkan och Annika ställer två frågor till oss.
1. Det har väl knappast gått någon förbi vem det var som vann Nobelpriset i litteratur, och en av veckans frågor är naturligtvis om det var rätt person som kammade hem priset?
Jag hade hoppats på en afrikansk kvinna, men jag hade på känn att det kanske skulle bli en asiat (även om jag gissade på dramatiker). Min förhoppning var nog mest baserad på personlig preferens och akademien har självklart mer insyn och djupare förståelse för världslitteraturen än vad jag har. Eftersom jag inte läst något alls av Mo Yan kan jag helt enkelt inte yttra mig om han är värdig eller inte. Jag finner det dock anmärkningsvärt att det fortfarande tycks finns så få kvinnliga författare som når upp till akademiens krav.
2. I dag kom jag hem från biblioteket med hela famnen full av böcker, och det beror inte på att jag är utan läsning, utan det hänger helt enkelt ihop med att jag är beroende av böcker. Vilket leder oss till fråga nummer två: hur många böcker finns just nu i din att-läsa-hög?
Jag har ju en viss tendens att bli stressad av att ha för många olästa böcker hemma så jag valde att inte räkna, men det bör ligga på mellan tjugo och tjugofem. Blev ju några böcker köpta på mässan ... Biblioteksböcker räknar jag inte för det gör mig inte så mycket om jag måste lämna tillbaka dem olästa. Det är gratis och bara att låna om vid ett senare tillfälle.
11 okt. 2012
årets nobelpris i litteratur tilldelas ...
Grattis Mo Yan! Du är okänd för mig, men du är säkert en mycket läsvärd författare och jag får nu möjlighet att bekanta mig med ditt författarskap. Om det inte vore för Nobelpriset hade jag troligen aldrig övervägt att läsa en bok med titeln Vitlöksballaderna, men nu lockar den lite. Tänk vad ett pris kan göra!
Grattis också till bokförlaget Tranan som gett ut dina böcker i svensk översättning.
9 okt. 2012
skäl att vara motvalls
Så här två dagar innan Nobelpriset i litteratur tillkännages sticker jag ut haka och säger att även om jag tyckte väldigt mycket om Kafka på stranden, Norwegian Wood och Sputnikälskling och även om jag köpt första boken i trilogin 1Q84 så tycker jag inte att Murakami bör få Nobelpriset. Jag tycker helt enkelt inte att böckerna håller den nivå som en nobelpristagare bör hålla. De är visserligen fyllda av diverse märkligheter och fina personporträtt men det tillför inte det där lilla extra om existensen, om samhället, om förhållanden i världen som jag nog tycker är nödvändigt för en nobelpristagare.
Halvvägs in i Den stulna romanen håller jag dock ännu mer på Nawal El Sadaawi än innan.
7 okt. 2012
fuskaren som försvann
Per Naroskin som författare? Jo, men visst funkar det! Eftersom hans debutroman Fuskaren som försvann handlar om terapi och psykoanalys tänker jag först att det kanske är en del självupplevt i den här romanen, men jag inser redan efter någon sida det orimliga i den tanken, och då kan jag koncentrera mig på handlingen och ägna mig helt åt de fiktiva terapeuterna.
Faktum är att jag har tillbringat hela helgen tillsammans med bokens huvudperson, Martin, och tycker att det varit en riktigt trevlig läshelg. Handlingen börjar med att Martins hyreskontrakt på Östermalm blir uppsagt och han tvingas högst motvilligt, och i pressande sommarvärme, flytta sin mottagning till Södermalm. En gammal tobaksaffär blir hans nya tillhåll och han trivs varken i lokalen eller i stadsdelen. Hans enda klient under de första månaderna, då han egentligen har sommaruppehåll, är Madeleine som inte vill ha terapi utan ha hjälp med sin pappa.
Så ringer Sofia, som gick samma utbildning som Martin och en man vid namn Danny för tio år sedan, och berättelsen hoppar bakåt i tid. Det blir en historia om vänskapsband, om handledningstillfällen, om Fuskaren, om sanningar och lögner, om att inte berätta om sitt liv för människor man umgås med.
Det hela är nästan märkligt intressant fast det egentligen är lite torrt mellan varven. Ibland blir det lite mycket om olika terapiformer, om kampen mellan psykoanalys och KBT, men jag tappar aldrig intresset för berättelsen. Varje gång jag tänker att nu börjar det bli lite segt kommer det snart något som gör att berättelsen förs framåt. Jag blir nyfiken, vill veta om jag gissat rätt när det gäller vad som är så märkligt med Danny och hans klient. Vill veta vad som hänt, varför det vilar ett sådant tryck över berättelsen.
Boken är uppdelad i tre delar och den första delen är lite mer humoristisk än de andra två, där Martins tragikomiska TV-framträdande är höjdpunkten. De andra delar är allvarligare och jag upplever det som en bok med växande allvar och ändå finns det en lätthet i boken som nog främst beror på språket. Inte alla som klarar att balansera på gränsen mellan lätthet och allvar men här funkar det riktigt bra. Förhoppningsvis kommer det fler böcker av Naroskin, men kan han skriva en lika bra boken även om ämnet inte är kopplat till psykologi?
(Rec.ex. från Norstedts)
läsplanering oktober
Den stulna romanen av Nawal El Saadawi. Boken ingår i utmaningen Tre på tre och passar också in i min nya utmaning Böcker om böcker. Perfekt!
Tillbaka till henne av Sara Lövestam. Recensionsexemplar som blivit liggande alldeles för länge. Blir ju lätt så med riktigt tjocka böcker för mig.
Tystnadens gåta av Steve Hamilton. Lite kriminallitteratur är precis vad jag behöver mellan varven!
Om jag hinner så är dessa två böcker månadens "bubblare":
Min mamma av Tahar Ben Jelloun
Nu jävlar! av Heidi Linde
Om jag kommer att hålla mig till den planerade läsningen? Ja, det återstår väl att se ... :)
5 okt. 2012
bokbloggsjerkan 5 - 8 oktober
Den här veckan är det dags för samvetsgranskning i jerkan ...
Läser du facklitteratur ibland och vad är det i så fall som intresserar dig?
Jag borde verkligen läsa mer facklitteratur. Det hör ju egentligen till i mitt yrke. Men ... det blir liksom inte av. Inom mig finns ett motstånd mot att läsa facklitteratur. Det är torrt, ofta lite halvtrist skrivet, även om ämnet i sig är intressant. Många gånger lär jag mig mer genom att läsa skönlitteratur istället. Kanske beror det på mitt intresseområde - religion. Det blir mer levande när man möter en människa i skönlitterär form, för ta del av små vardagshändelser. Emellanåt blir det förstås någon facklitterär bok läst och skall jag tips om någon spontant blir det Om heder av Unni Wikan.
Just när det gäller att religion tycker jag också att dokumentärer och programserier många gånger ger mer än att läsa om det. TV är verkligen inte bara den dumburk. :)
Mitt dåliga samvete när det gäller att läsa facklitteratur inom psykologi, litteraturhistoria och svenska språket tänker jag liksom inte en gå in på ... Jag mörkar det även inför mig själv ...
4 okt. 2012
inte så populär
Tänk så sorgligt att ha skrivit en bok som aldrig har blivit utlånad. Eller i alla fall inte blivit utlånad en enda gång på 30-40 år. Tur att det finns konstnärer som kan ge dessa författares verk lite uppmärksamhet!
3 okt. 2012
när kaos inte funkar längre ...
Rec.ex, läsutmaningar, bibliotekslån, inköpta böcker ... Vet ni, jag måste nog börja planera mitt läsande. Är med i utmaningen Tre på tre hos Pocketlover, men har inte läst en enda av de tre böckerna än. Har också en del rec.ex som det verkligen är dags att läsa och så är det ju allt annat jag vill läsa.
I helgen ska jag därför jag därför göra en läsplanering, men först komplicerar jag tillvaron ytterligare genom att haka på den nya roliga utmaningen hos Västmanländskan - Böcker om böcker. Måste bara fundera lite till på vilka böcker jag ska läsa. Planering kommer att bli min nya paradgren!
sju jävligt långa dagar
Jag trodde verkligen att jag skulle tycka om den här boken. Tycka att den var nästan sjukt rolig. Det gjorde jag inte. Det har snarare varit sju jävligt långa kvällar då jag läst en sisådär trettio sidor varje kväll, men funnit det lika intressant som att sitta på den där shivastolen ... Men - jag skulle älska den som TV-serie. Den där judiska humorn, den dysfunktionella familjen, de smågalna släktingarna skulle vara perfekt fredagsunderhållning. Lite på samma sätt som den brittiska humorserien Friday Night Dinner som gick på SVT för ett tag sedan.
Nu känner jag mig också tveksam till att läsa Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. Väntar på TV-serien även där.
Mer om handlingen finns att läsa här.
1 okt. 2012
heja, heja!
Martina Haag flåsar sig nerför trappan med julpyntet och inser att det inte går längre. Hennes stillasittande liv måste bytas mot ett mer aktivt. Men vilken motionsform passar bäst? Det blir löpning, bara snöra på sig skorna och ge sig ut. Med undantag från en del inköp av träningskläder och tekniska prylar är det precis vad Martina gör. Hon stapplar sig fram i tolv minuter i bokens början och springer maraton i slutet.
Jag är ingen löpare och tänker inte heller bli, men Haags bok är rolig och fick mig i alla fall att gå till gymmet för ett Body Balance-pass så helt opåverkad av hennes träningsentusiasm är jag inte. :) Boken är tack och lov inte en massa rabblande om effektiva träningstips utan är mer en samling lättsamma tankar kring löpning och hur man kommer igång och fortsätter hålla på (trots att familjen inte står längs banan och hejar på). Framför allt är det en hyllning till motionslöpandet och dess fördelar och glädje. Jag kan förstå att många gillar löpträning, men även för oss som inte gillar det är Haags bok trivsam läsning på en söndag eftermiddag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)