den stulna romanen

Nawal El Saadawis bok Den stulna romanen lämnar mig med många tankar och en smått obehaglig känsla. Det Egypten som framträder i boken är ett samhälle fullt av övergrepp, korruption och klasskillnader. Det tycks styrt av männens behov av att vidmakthålla sitt styre och tillfredsställa sina lustar, men ingen tycks njuta. Äkta makar vill inte ha varandra, män utnyttjar prostituerade och barn och de har själva också blivit utnyttjade. Psykiatrikern som kvinnorna vänder sig till anser sig vara trogen sin fru eftersom de sexualakter han har med sina klienter måste räknas som en del av terapin. I alla fall enligt honom själv. Korruptionen märks mest i bokens tidningsvärld där rätt kontakter och rätt föräldrar i kombination med att bara skriva om sådant som är sanktionerat av regimen tycks vara enda vägen till ett högt uppsatt redaktörsjobb.

Mitt i allt detta lever Bodour, med en make som bedrar henne och skriver hopplöst trista texter i tidningen. Bodour skriver litteraturkritik men hatar det och skriver i hemlighet under nätterna på en roman som hennes make tycks stjäla sidor ur mest hela tiden. Deras dotter Magiida är inte alls den dotter Bodour hoppats på. I sin ungdom födde Bodour en annan flicka som hon lämnade vid vägkanten eftersom hon inte var gift med fadern, och hon bär ständigt med sig skulden efter detta. Flickan, vid namn Zina, har dock växt upp och blivit en av landets mest älskade sångerskor, men hon retar upp de styrande männen som finner henne provokativ och alltför sexuell. Magiida känner en motvillig beundran men anar inte att de är systrar. Magiidas liv i ekonomisk trygghet och med det viktiga fadersnamnet skiljer sig markant från Zinas uppväxt som gatubarn som tvingas bära sin "adoptivmoders" namn, en skam i sig.

Av bokens alla karaktärer är det Bodour som berör mig mest. Hon tycks fångad i sin egen verklighet, i ett liv hon inte vill ha. Hon tänker tillbaka på sin ungdomskärlek och det liv hon kunde ha fått och låter sin romanfigur Badriya få liv och nästa styra hennes tankar samtidigt som hon varje morgon sitter mitt emot sin make, läser tidningen och ser maken kli sig i skrevet. På kvällen tar maken en dusch, sprejar på sig parfym och går till en av sina älskarinnor. Bodour har ingen kärlek alls till sin make, hon är snarare outsägligt trött på honom. Hennes väninna har skilt flera gånger, men Bodour kommer sig inte för trots att hon ser att väninnans liv är friare.

Det är en bok som tar lite tid att läsa, men det är väl värt det, och jag hoppas verkligen att El Saadawi snart får det där priset som denna gång gick till Mo Yan, för det hon skriver om är viktigt, inte bara för kvinnor utan för hela samhället.

Den här boken ingår i båda de läsutmaningar jag för tillfället deltar i - Tre på tre och Böcker om böcker. Klicka på utmaningarna här till vänster om du är nyfiken eller vill haka på.