höstlov

Spenderar höstlovet i Strömstad. Ingen risk för överansträngning. Jag vilar och andas och läser emellanåt. 

Västkusten.

Äta bör man.

Utsikt när man tar på sig jackan

Jag skulle inte shoppa ...

 Ja, lite mer båtar bjuder jag på! 

livet i ett riskorn

Francisco Azevedos bok Livet i ett riskorn är lite som en roman, en saga och en tankeström av minnen på en samma gång. Antonio, en gammal kock som närmar sig nittio år, ser tillbaka på sitt eget och släktens liv. De olika minnena hoppar i tid, men det är ändå inte svårt att följa med i familjens och släktens liv. Kärlek, uppbrott, syskon, föräldrar, faster - alla får de rum i denna bok som jag inte riktigt vet vad jag skall tycka om. Det är ett annat sätt att berätta än det jag oftast läser och det tilltalar mig samtidigt som det emellanåt också tar emot. Boken har en värme och en ömhet för familjen och allt vad det innebär som tilltalar mig, men samtidigt hade jag ibland önskat mig en mer rak berättarstruktur.

Av personerna som vi möter är faster Palma den som på något sätt för det hela framåt. Det är hennes ris som håller samman berättelsen. Riset som slängdes över Antonios föräldrar, José Custodios och Maria Romana, när de gifte sig hemma i Portugal och som Palma sedan sopade ihop och gav dem som en gåva. Maria tror på risets magiska kraft, men José tycker allt som har med riset att göra är en aning pinsamt. En säck med uppsopat ris - vilken nytta kan det göra? Med till Brasilien följer i alla fall riset och det blir en familjeklenod som både är en glädje och en börda. Antonio har riset att tacka för sitt liv, men även på många andra sätt har faster Palma varit honom till nytta. Hon lärde honom att laga mat och med ålderns vishet har Antonio insett att matlagning kan var bra mycket enklare än att försöka hålla ihop en familj.  

Nästa år är Brasilien fokusland på Bokmässan och för mig som tidigare bara läst en brasiliansk författare, Paulo Coelho, var Azevedo en positiv överraskning. Livet i ett riskorn är hans debutroman, men han är en väletablerad dramatiker i sitt hemland. Det märks i hans prosa, särskilt uppbyggnaden av den, att han är dramatiker, men helt ärligt kanske det inte gör så mycket? Även om böcker med viss litterär kvalité kan man väl få säga att den kommer att bli en vacker film?

(Rec.ex från Norstedts)

än finns det hopp

  

Jag började läs med rätt stora förväntningar för det var något med sjukhusmiljö, polioepidemi och kärlek mellan läkare och sjuksköterska som lockade mig. Lite som en av TV:s sjukhusserier i bokformat såg jag fram emot. Det började dock trögt. Så trögt att jag faktiskt bara kom en fyrtio sidor in i boken innan jag lade undan den och tänkte att jag skulle ta upp den igen lite senare i höst. Nu är det senare i höst, men boken känns avskräckande tjock och jag är lite trött. Tänkte därför att jag ger den en chans i ljudboksformat. Har nu lyssnat runt sex timmar, vilket är knappt hälften av boken, och måste konstatera att detta inte är en bok för mig.

Boken är rätt segdragen. Det är mycket som skall få plats, inte minst 50-talets vardag och här blir det kanske lite väl detaljerat om nonsenssaker. Det är ändå de delarna jag tycker bäst om, särskilt när det gäller kvinnan med knölen i bröstet som inte vill säga något till sin man. Hon ställer fram mat tills maken kommer hem, lite öldoftande, och anförtror sig till väninnan samtidigt som hon går till tvättstugan och saknar sin torkvinda. Henne känner jag något för och hennes liv ger en bild av ett 50-tal med rötterna i en fattigare miljö än den vi kanske är vana att se. Sjukhusmiljön då? Det som trots allt lockade med boken. Här blir det lite för mycket sjukhus. Jag tror att om man själv är sjuksköterska, särskilt lite äldre, kan nog detta vara läsning som tilltalar, men för mig som knappt varit patient blir det för mycket internt yrkesprat. Läkarna är dessutom mördande tråkiga. Boken saknar helt den sex appeal som sjukhusserierna på tv kan ha och på något sätt saknar jag det.

Känner du ändå att Karin Wahlbergs Än finns det hopp är en bok för dig? Då kan du läsa mer om handlingen här.

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)

bokbloggsjerka 25 - 28 oktober

Helg och dags att svara på veckans fråga i jerkan:

Skall du läsa något som lämpar sig för Halloween och i så fall vad?

Jag låter sällan eller aldrig olika högtider styra min läsning så svaret är nej. Halloweenläsning skulle dessutom betyda något skräckaktigt och det är jag alldeles för lättskrämd för att klara av. Skräcklitteratur är jag faktiskt helt ointresserad av. Känner inget behov av nervkittlande och skrämmande läsning. Deckare - där går gränsen. :)

Just nu ...

Läser jag:

och lyssnar på:

Det är två väldigt olika böcker! 

dimma över darjeeling

Det blir mycket ljudbok nu när orken till läsning inte riktigt finns. Det är dock inte helt lätt att hitta rätt ljudbok för det är mycket som skall stämma. För det första måste jag gilla uppläsaren och så måste uppläsaren passa med boken. För det andra har jag upptäckt att alla böcker inte riktigt lämpar sig för uppläsning. Märkligt kanske, men ibland blir det för segt med ljudbokstempot. Det har blivit en del ljudbokszappande på sistone, men nu har jag i alla fall till slut lyssnat igenom en hel ljudbok - Dimma över Darjeeling.

Mikael Bergstrand låter oss än en gång möta Göran Borg och hans indiske vän Yogi som vi mötte i boken Delhis vackraste händer. Inledningsvis befinner sig Göran hemma i Malmö och går i KBT-terapi för att försöka komma upp ur tristessens hjulspår. I Indien drar det ihop sig till bröllop för Yogi och Göran känner att han verkligen inte vill missa sin bäste väns bröllop. Väl på plats i Indien visar det sig att Yogi köpt en teplantage för sin blivande svärfars pengar och dit beger sig de båda männen för att komma fram till vad de tror är en välfungerande teplantage. Så blir det inte och utan tvekan har Yogi blivit lurad.

Boken bjuder på förvecklingar, kärlek och en hel rad av livsvisdomar men utan att det blir pretentiöst. Jag är lite småförtjust i den buttre Göran Borg som är en så typisk svensk man i femtioårsåldern (sorgligt nog med homofobiska drag, visar det sig). Hans vän Yogi med alla sina onödigt krångliga utläggningar är också småcharmig. Jag måste dock säga att jag samtidigt blir lite trött på dem utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Jag hade samma känsla i första boken och därför är jag lite tveksam till om jag skulle vilja träffa dem en tredje gång. Både karaktärerna och temat känns lite uttömt. Med det sagt har det ändå varit några timmars trivsam lyssning och jag har haft ett leende på läpparna emellan varven, inte minst när en viss Maud Olofsson dyker upp och festar loss. :)

kvartalsrapport

Hade ju alldeles glömt att sammanställa årets tredje kvartalsrapport.

Så här har läsningen fördelat sig juli - september:
Romaner: 23 st
Ungdom/YA: 2 st
Ljudböcker: 3 st
Noveller: 0 st
Övrigt: 1 st

Att det var en och en halv månads ledighet visar sig i statistiken för under tredje kvartalet har jag läst betydligt fler romaner än under de två tidigare kvartalen. Novelläsandet har helt avstannat som ni ser, men även om jag verkligen försöker älska noveller så är det inte riktigt min grej. Under "övrigt" döljer sig en bok om hur olika typer av personer hanterar förändringar i livet och arbetslivet. Ljudbokslyssnandet avtog ett tag eftersom jag under sommaren lyssnade på Radioföljetongen Madame Bovary där Philip Zandén var en lysande uppläsare.

Hur är det med den geografiska spridningen då? Sverige dominerar som alltid, men jag har även befunnit mig i Finland, Danmark, Frankrike, England, USA, Australien, Söderhavet, Indien, Syrien, Dubai, Pakistan och Afghanistan. Inte alls så dumt! 

Vilka böcker har då varit bäst?
Bästa romaner: Vinterkriget av Philip Teir och Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Bästa ljudbok: Djävulen hjälpte mig av Caroline Eriksson
Bästa ungdom/YA: Inte särskilt förtjust i någon av böckerna
Bästa novell: Läste ingen novell

vinnare dragen

Dags att meddela  vinnare i utlottningen om Bakhtiaris bok Godnattsagor för barn som dricker. Kul att så många ville vara med och tävla!

I morse skrev jag ner alla deltagares namn på små lappar, vek ihop dem, lade ner dem i en burk och tog med burken till jobbet (ja, vi hade Öppet Hus så därför jobbade jag lördag). 

En vänlig kollega som knappt visst vad det var hon ombads göra drog en lott och vinnaren blev:

Bokoholic

Grattis, Bokoholic! Mejla dina adressuppgifter till mig på bloggbohemen(snabel-a)gmail.com så kommer boken som ett paket på posten. 

forma blog awards - ni nominerar väl?

Dags igen för Forma Books Blog Awards. I år kan man nominera i tre kategorier: Årets bästa bokblogg, Årets nischade bokblogg och Årets bokrecension. Nominera kan man gör fram till 31 oktober och jag tänker självklart vara med och nominera en av mina favoriter, men bara i en kategori - Årets bästa bokblogg. Bästa bokrecension har jag för dålig koll på och riktigt nischade bokbloggar läser jag sällan.

vänner emellan

Vänner emellan av Amoz Oz utgörs av åtta noveller om livet på Kibbutz Yekhat i Israel. För mig är det här mitt andra möte med Oz. Tidigare har jag läst den tunna lilla boken Hur man botar en fanatiker och minns inte mycket från den. Lite samma känsla har jag här. Jag kommer inte att minnas dessa noveller. Inte heller personerna. Möjligen kommer jag att minnas lite om livet på kibbutzen, men jag brottas hela tiden med känslan av att jag är lite besviken. Många vill att Oz ska få Nobelpriset i litteratur och jag hade därför förväntat mig mer. Inte så att novellerna är dåliga. Oz lyckas rätt bra att beskriva personer och förhållanden på kibbutzen utan att bli långrandig, men han är inte heller tillräckligt fåordig och träffsäker för att jag skall känna att det är något utöver det vanliga jag läser. Det är liksom ok, men inte mer än så. Kanske är det något som jag missar, vad vet jag, men jag tycker just ingenting särskilt alls om denna novellsamling.

Om jag ändå skall lyfta fram någon novell lite extra så blir det Deir Ajloun. I den novellen märks baksidorna med den på marxistiska tankar byggda kibbutzen. I tidigare noveller har tanken på att dela lika, arbeta för samma lön oavsett arbetsuppgift och att ha speciella barnhus framkommit. I Deir Ajloun läggs ytterligare en dimension till detta. Tanken om att kollektivet skall bestämma vilken utbildning en enskild människa skall få och om denna människa får lämna kibbutzen eller inte. Yotam får erbjudande från sin morbror om en utbildning till maskiningenjör i Italien. Mamman vill att Yotam skall få åka men det är inte som delar hennes önskan. "Yotam måste vänta på sin tur, och när det blir dags kommer utbildningskommittén att i samråd med honom bestämma var och hur han ska få sin utbildning och var han ska studera. Om hans morbror vill bara med och dela kostnaderna när den tiden kommer får vi diskutera saken då och rösta. Det är så vi gör. Sådana är reglerna."

Yotam själv drömmer inte om att bli maskiningenjör, men känner sig instängd på kibbutzen och jag känner med honom och förstår honom. Kibbutzen har blivit lika regelstyrd som tidigare religion var för dessa människor och ju längre in i denna novell jag kommer, och det gäller förresten hela novellsamlingen, desto sämre tycker jag om hela kibbutztanken. Något som i och för sig inte förvånar mig särskilt. Det misstänkte jag redan innan läsningen.

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)

svara om du hör mig

Ninni Schulman är en av de svenska deckarförfattare jag verkligen uppskattar att läsa. Hon förlägger handlingen till det lilla värmländska samhället Hagfors och trakterna därikring. Det är något med den miljön som får mig att känna mig lite som hemma. Skönt med avsaknaden av storstad, hipsters och lattedrickande mediemänniskor. Magdalena Hanssons jobb som journalist på en lokalredaktion tillhörande en landsortstidning känns nära verkligheten. Den typ av nyheter vanliga Svenssons läser till ostmackan vid frukostbordet. Man kan fnysa åt den journalistiken, men samtidigt är den så uppskattad av så många människor. Christer Berglund, polisen som lever sitt liv i den bygd där han växt upp. Som ska ta över föräldrarnas hus och försöka få relationen med Torun att växa och fungera. Jag tycker om honom också. Petra Wilander, även hon polis, får jag inte lika mycket känslor för. Hon förblir lite platt, men så är hon också avstängd från bokens mordutredning eftersom hon ingått i det jaktlag mycket av handlingen kretsar kring. Hon får istället ägna sig åt vargfrågan och den varg som skjutits till döds någon vecka tidigare. Varg -en angelägen fråga för många på landsbygden.

Boken är en aning för lång. Det är inte helt lätt att hålla igång en deckare i över fyrahundra sidor och den tappar tempo i mitten och det blir en del upprepningar, men jag tycker ändå att detta är en läsvärd deckare. Inte nödvändigtvis för deckarstoryn i sig där en man skjuts till döds på sitt älgpass och dottern, som just denna dag följt med honom ut på jakt, inte kan hittas. Inte heller för att det så klart skall dras fram familjehemligheter, utan för att Schulman tycks ha sådan kärlek till det lilla samhällets människor och deras värld. Det är väldigt svenskt och jag tycker om det. Kan känna luften, fukten och se oktoberlöven framför mig. Doften av skog i kläderna. Ibland behöver det inte vara blodigt, skrämmande och makabert. Ibland räcker det med en deckarintrig tillräckligt rimlig för att jag faktiskt ska tro att den skulle kunna utspela sig mer eller mindre precis så i verkligheten. Del fyra i serien får gärna komma snart.

(Rec.ex från Forum)

vinn en bok (med galet snygg framsida)

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD

Dags för en bokutlottning här på bloggen! På tiden liksom!



Jag valde att lyssna på Marjaneh Bakthiaris bok Godnattsagor för barn som dricker och därför har jag ett alldeles nytt och oläst exemplar i min ägo och nu lottar jag ut det med förlagets godkännande. Nyfiken på vad jag tyckte om boken - klicka här.

Vill du ta chansen att vinna boken går utlottningen till så här:

1. Lämna en kommentar och skriva att du vill vara med i utlottning. Då får du en lott.
2. Tipsa om utlottningen på din blogg eller på twitter så får du en lott till.

Tävlingen pågår till och med midnatt fredagen den 18 oktober. Under helgen meddelar jag vem som har vunnit.

Lycka till!

bokbloggsjerkan 11 - 14 oktober

Helg och som vanligt hakar jag på veckans jerka!

Finns det någon karaktär/några karaktärer som du kan känna igen dig i? Vem/vilka i så fall och på vilket sätt?

Det här var en rätt klurig fråga. Det finns ju drag man kan känna igen i många av de romankaraktärer som dyker upp i böckerna man läser, men tack och lov är det ju aldrig precis exakt sig själv man möter i böckerna. Det hade ju varit för tråkigt!

Den här hösten har det varit många tankar i mitt huvud. Ni vet, hur är mitt liv och vad göra jag med livet egentligen. En repris på trettioårskrisen fast i mildare och mer lösningsorienterad variant. Därför kom jag att tänka på läraren Eva-Lena som i Solja Krapus roman Mogen för skrubben av misstag blir inlåst i skolans kopieringsrum över helgen och där tvingas möta sig själv och sitt liv. Jag har inte blivit bokstavligt inlåst, men nog känt mig lite mentalt inlåst. Eva-Lena släpptes ut på  måndag morgon. Jag har släppt på de mentala spärrarna. Åtminstone lite. Jag känner mig inte längre mogen för skrubben. Bara lite nervös i bästa Nasse stil, men jag försöker tackla livet med Kanins självsäkerhet och pressa undan min inre I-or.

        

godnattsagor för barn som dricker

Marjaneh Bakhtiari tar i Godnattsagor för barn som dricker med läsaren (eller i mitt fall lyssnaren) till Teheran, till staden med dålig luft och ständiga byggnationer. Där möter vi en familj som på olika sätt, i olika generationer försöker förhålla sig till sin egen och stadens historia. De medelålders döttrarna röker, snackar skit, går på yoga. Modern/mormodern är en svår kvinna. Fast i sina minnen, i sin sorg och det har skadat relationen med döttrarna. Ett av barnbarnen står henne när, närmare än någon annan och ingen av dem gillar egentligen den övriga släkten. På något sätt skall denna familj försöka fira minnet av en bortgången far, men det finns egentligen inget större intresse. Alla funderar på hur de skall komma undan det hela.

Bakhtiari har skrivit en bok som är lite allvarligare än de två tidigare böckerna. Här finns krig, revolution, sedlighetspoliser och martyrdöd i bakgrunden och ger en allvarsam bakgrundston till hela berättelsen. Människorna bär på minnen som de måste hantera eller förtränga. Men, trots detta är det en rolig bok. Den dysfunktionella familjen får mig att le och jag tycker rätt bra om de två medelålders kvinnorna som står varandra så nära i sitt systerskap och som pratar om sin mamma och sina män på ett sätt som bara systrar kan. Jag tänker att även om detta är Iran och en annan kultursfär blir det så märkligt bekant. Den där känslan att människor världen över är mer lika än olika gör sig påmind.

Bakhtiari är en av mina favoritförfattare och även om jag inte blir lika omedelbart förälskade i Godnattsagor för barn som dricker som jag blev i Kalla det vad fan du vill och Kan du säga schibbolet tycker jag att det här är intressant steg i hennes författarskap. Bakhtiaris lite mer seriösa framtoning ser jag fram emot att följa, men jag hoppas innerligt att hon inte tappar den humoristiska tonen för den är nästan unik i svenskt författarskap.

munro minsann!

Ok, min gissning var fel. Det blev inte Ko Un och inte heller Amos Oz som jag också trodde lite på, men vet ni? Det känns rätt skönt att jag hade fel! Jag kände inget sug alls att läsa Ko Un. Poesi är ju inte riktigt en favoritgenre. Amos Oz ska jag stifta närmare bekantskap med under hösten. Läste hans Hur man botar en fanatiker i samband med att den delades ut till alla gymnasieelever för några år sedan. Var väl inte helt övertygad om hans storhet efter det, men av många andra att döma är han värd en chans till.

Munro då? Klart mer taggad att läsa hennes noveller! Hittills är det en för mig oläst författare (tror att jag har läst en novell av henne för många, många år sedan), men hon har funnits med på att-läsa-listan länge så det känns kul att det blev hon som vann. En skön känsla att för en gångs skull känna till vem pristagaren är! Många har läst henne och för Nobelpriset i sig är det nog viktigt att det emellanåt är en författare som människor känner igen, läser och älskar som får priset.

Många är det som rusat till bokhandlar och bibliotek idag för att köpa eller låna någon av hennes novellsamlingar. Jag stillar mig till jullovet för sedan några år tillbaka får jag alltid en bok av nobelpristagaren i julklapp av lillebror. I år ser jag verkligen fram emot läsningen!

Grattis, Alice Munro!

skolbibliotek (nån blir arg nu, jag vet)

Vi har ett litet skolbibliotek på gymnasieskolan där jag jobbar. Det måste man ha nu för tiden. Vårt bibliotek är verkligen litet. Ett före detta kopieringsrum. Precis bredvid vår skola ligger stadsbiblioteket. Det är ett stort bibliotek, välförsett med såväl skönlitteratur som facklitteratur. Där finns plats att sitta och plugga. Ta en kaffe om man vill. I vårt bibliotek finns en del skönlitteratur, minimalt med facklitteratur och knappt plats att vända sig. Jag har verkligen försökt köpa in vettiga skönlitterära böcker för målgruppen vi har och har väl lyckats hyfsat tycker jag. Försökt. Men ... Jag har ingen utbildning för detta, ingen djupare kunskap än mitt eget intresse för böcker. Jag delar biblioteksansvar med en annan kollega i år. Hon är mer lost än vad jag är. Vi har en timme var i veckan till detta ärofyllda biblioteksansvar vilket gör att biblioteket är öppet en halvtimme om dagen fyra dagar i veckan. Inget konstigt med det egentligen, vi undervisar ju också. Är lärare, inte bibliotekarier. Vi skriver upp de få lånen manuellt, det är ju inte rimligt att köpa in ett bibliotekssystem.

Det är just det. Det är inte rimligt. Inte rimligt att varje liten skolenhet har ett eget skolbibliotek. Det finns inte lokaler, ekonomi, kunskap för detta på varje enhet. Jag har hört argument om att skolorna borde anställa utbildade bibliotekarier. Visst, men hur många av dessa är intresserade av att söka tjänster på tio, tjugo procent och som innebär en arbetsplats där enstaka bokhyllor med lite böcker är allt som finns? 

När våra elever söker facklitteratur hänvisar jag dem allra först till det digitala bibliotek med databaser och länkar vi byggt upp på vårt intranät. Där har vi rimligheten. Alla våra elever har en dator och den är deras arbetsredskap. Länkar och databaser kan vi uppdatera. Att köpa ny, uppdaterad facklitteratur varje år är inte ekonomisk hållbart på en mindre skolenhet. Det tar ju medel från andra verksamheter som bör prioriteras högre.

Vill de läsa facklitterära böcker har vi förstås ett litet begränsat utbud, men ofta säger jag "gå över till stadsbiblioteket". Det är det jag alltid borde säga. Det ligger tjugo meter från skolan. Hur ska vi kunna erbjuda deras utbud och deras kunskap?

Skolbibliotekstanken i nya skollagen är just en tanke, en fin sådan, men utan förankring i ett skolsverige som består av många mindre skolenheter som varken har lokaler, personal eller ekonomi för detta. 

jag är ju så jävla easy going

Tänk att ha ett helt nöjesfält i huvudet och det enda sättet att få lite lugn och ro är att ta en tablett om dagen. Tänk att inte ha råd med den tabletten och känna hur kaotisk tillvaron kommer att bli utan den där tabletten. Så är det för Joanna i Jenny Jägerfelds nya bok Jag är ju så jävla easy going. Hon har förstås inte ett nöjesfält i huvudet. Hon hon har ADHD och till råga på allt en deprimerad pappa som sitter i soffan och stirrar hela dagarna och en mamma som prompt skall vara författare trots att alla förlag refuserat hennes bok. Det är därför Joanna inte kan få det där pillret. Mamman säger att det är för att hon vill att Joanna skall prova att vara utan medicinen ett tag, men sanningen är att de inte har råd. De har knappt pengar till mat.
Joanna säljer utgångna kondomer på skolan, men de pengarna räcker inte. Därför trasslar hon sig i affärer med en en knarklangare och det hela blir ju inte precis mindre rörigt. Dessutom tänker hon ständigt på Audrey. Audrey är hennes mittpunkt, men det är ju inte helt lätt att vara kär i Audrey heller.

Jägerfeld levererar igen! Språket är rappt och de humoristiska inslagen behövs i en berättelse med så allvarliga undertoner. Det här dysfunktionell familj, tonårskärlek och pengabrist med värme och hjärta. Jägerfeld undviker skickligt att moralisera och skriva folk på näsan. Boken går att läsa på många sätt, men jag väljer att främst bli underhållen av tempot och rappheten. Den är här och nu, som ungdomsböcker skall vara. Tidsmarkörer och språkliga uttryck i takt med tiden. Jag tokgillar och är rätt säker på att många ungdomar och unga vuxna också kommer att omfamna Joanna och hennes kamp för att få ett litet piller om dagen och en Audrey vid sin sida.

(Rec.ex från Gilla böcker)

årets nobelpris tilldelas ...

Jag tror att årets Nobelpris i litteratur kommer att tilldelas den sydkoreanske författaren Ko Un.

Jag har inte själv läst en endaste rad av Ko Un, känner mig inte ens särskilt sugen, men han har ju varit med i förhandssnacket ett tag så jag tror att det är hans tur. Med ett författarskap som sträcker sig över de flesta genrer är han visserligen bred, men det skall väl inte ligga honom i fatet, tänker jag. Han är i och för sig först och främst poet och det skulle möjligen vara ett problem med tanke på att Tranströmer fick priset nyligen, men tänker akademien så? Går de efter jämn fördelningsprincip? Tror inte det. Om de gör det borde i så fall en kvinnlig dramatiker få priset i år och då kan jag inte ens gissa för dramatiker känner jag inte alls till.

Vem tror ni får årets Nobelpris i litteratur? 

bokbloggsjerka 4 - 7 oktober

Har en riktig kulturdag! Vernissage på Ninni Hemmingssons utställning i eftermiddags, nu opera på SVT2 med Danielle de Niese, läsning i soffan och så bokbloggsjerka.

Berätta om en bokmiljö du har besökt alternativt gärna skulle vilja besöka. Naturligtvis är det även okej att ta upp fiktiva miljöer om du vill det. 

Jag skulle kunna svara Körsbärsdalen, Hogwarts eller Lilliput, men känner nog ändå att den verkliga världen lockar lite mer. Faktum är att jag nog drar mig till mina hemtrakter. När jag gick i årskurs nio gick vi i slutet på maj på traditionsenlig "nattvandring". Denna nattvandring gick genom skogarna utanför Ludvika och avslutades dag två vid Dan Anderssons Loussastugan. Helt ärligt, alla de där litterära kopplingarna gick mig då helt förbi. Dan Andersson - ja, jag var helt ointresserad. Jag var trött, ovan vid att gå långt, hade grymma vattenblåsor under hela fötterna efter gummistövlarna som knappast var fotriktiga. Sov gjorde vi inte heller även om tälten pliktskyldigast restes och dessutom var jag dökär i en av killarna i parallellklassen. Ni fattar. Framme vid Loussastugan tvingades vi lyssna på några tonsatta dikter och de berättade garanterat något om Dan Andersson och platsen. Jag låg med huvudet i knät på nämnda kille och halvsov i en slags lyckorus (sen slutade vi nian och av den romansen blev det inte mer än så ...)

I vuxen ålder kan jag känna en viss koppling till det Dan Andersson skriver om och vemodet i dikterna om finnskogens människor och deras kval och längtan. Därför skulle jag kunna tänka mig att besöka Loussastugan igen. Vandringen skippar jag gärna. Ligga med huvudet i knät kan jag fortfarande tänka mig, men då får det vara i min högt älskade älsklings knä, inte i den där tonårskärlekens. :)

läslusten kommer smygande

Vet ni - i helgen skall jag läsa! Jag riktigt längtar! Har läste så väldigt, väldigt lite de senaste veckorna, men nu längtar jag! Har så många böcker jag sett fram emot att läsa som ligger och väntar och nu kan jag närma mig högen med glädje igen! Kanske att jag till och med läser lite kurslitteratur och om den inte lockar alls tänker jag faktiskt hoppa av kursen. Tids- och energitjuvar bör livet rensas från ibland! 

Har ni några läsplaner för helgen? Någon bok ni längtar efter att läsa?