än finns det hopp

  

Jag började läs med rätt stora förväntningar för det var något med sjukhusmiljö, polioepidemi och kärlek mellan läkare och sjuksköterska som lockade mig. Lite som en av TV:s sjukhusserier i bokformat såg jag fram emot. Det började dock trögt. Så trögt att jag faktiskt bara kom en fyrtio sidor in i boken innan jag lade undan den och tänkte att jag skulle ta upp den igen lite senare i höst. Nu är det senare i höst, men boken känns avskräckande tjock och jag är lite trött. Tänkte därför att jag ger den en chans i ljudboksformat. Har nu lyssnat runt sex timmar, vilket är knappt hälften av boken, och måste konstatera att detta inte är en bok för mig.

Boken är rätt segdragen. Det är mycket som skall få plats, inte minst 50-talets vardag och här blir det kanske lite väl detaljerat om nonsenssaker. Det är ändå de delarna jag tycker bäst om, särskilt när det gäller kvinnan med knölen i bröstet som inte vill säga något till sin man. Hon ställer fram mat tills maken kommer hem, lite öldoftande, och anförtror sig till väninnan samtidigt som hon går till tvättstugan och saknar sin torkvinda. Henne känner jag något för och hennes liv ger en bild av ett 50-tal med rötterna i en fattigare miljö än den vi kanske är vana att se. Sjukhusmiljön då? Det som trots allt lockade med boken. Här blir det lite för mycket sjukhus. Jag tror att om man själv är sjuksköterska, särskilt lite äldre, kan nog detta vara läsning som tilltalar, men för mig som knappt varit patient blir det för mycket internt yrkesprat. Läkarna är dessutom mördande tråkiga. Boken saknar helt den sex appeal som sjukhusserierna på tv kan ha och på något sätt saknar jag det.

Känner du ändå att Karin Wahlbergs Än finns det hopp är en bok för dig? Då kan du läsa mer om handlingen här.

(Rec.ex från Wahlström & Widstrand)