31 maj 2015
joburg blues
Ni vet när man går runt på Bokmässan och liksom sugs in i en monter? Hur det finns någon bok där som bara är så oemotståndligt lockande? För mig var det boken Joburg Blues av Nthikeng Mohlele med det supersnygga omslaget som lockade mig in i Weylers monter och naturligtvis blev det ett köp. En annan typisk sak med Bokmässa - alla dessa oplanerade bokinköp som resulterar i tunga kassar att bära hem. Men vi älskar det!
Av någon anledning har den, trots att det är en så tunn bok, blivit liggande i att läsa-höga fram till nu, men igår när det var så helregnigt kände jag för en bok som jag hann läsa från pärm till pärm på en dag och då föll valet på Joburg Blues. Hur var då läsupplevelsen? Ja, men sådär om jag skall vara ärlig. Jag blev faktiskt lite besviken och fick ingen känsla alls för boken.
Den manlige huvudpersonen, som vi aldrig får veta namnet på, är föräldralös och växer upp hos katolska munkar, blir utkastad, blir journalist och får tillbringa 18 år i fängelse. När han kommer ut har Sydafrika förändrats och apartheid har upphört. Vår huvudperson försök hitta rätt i det delvis nya landet, men det blir två trassliga kärlekshistorier, skottskador, hemlöshet och trumpetspel för småpengar av det hela. Han förblir vilsen och hittar på något sätt aldrig hem.
Boken täcker på cirka etthundrafemtio sidor ett helt liv, men jag grips aldrig av huvudpersonens öde. Jag hinner faktiskt bli trött på honom till och med. Inte heller tycker jag att Sydafrikas förändringar blir så bärande som det skulle ha kunnat bli, så även samhällsperspektivet lämnar mig oberörd. Nej, det här var helt enkelt inte en bok för mig, men jag har i alla fall läst en sydafrikansk författare och det är en behållning i sig för det har verkligen varit ont om världslitteratur för min del i år.
______________________________
Som bekant har jag tagit mig an sommarens bokbingoutmaning och kommer att redovisa böcker som ger kryss på bingobrickan på detta sätt:
Bokbingo: kryss i rutan That you chose because of the cover.
30 maj 2015
vår egen lilla hemlighet
Jag har varit i Hagfors och hängt med Petra, Magdalena, Christer och lite annat folk och som vanligt har det varit trevligt, men det ska ju alltid hända så ruskiga grejer i det lilla samhället. Den här gången börjar allt med att socialsekreteraren Anna-Karin försvinner och dagen efter hittas hennes bil på en skogsväg och bilen är full av blod. Bilden polisen, Anna-Karins man och kollegor har av Anna-Karin är att hon är en ordentlig kvinna som lever ett vanligt liv utan hemligheter. Det skall snart visa sig att de har fel. Samtidigt i en annan del av Hagfors lever en familj i skräck för den man som är pappa och make till dem. Allt är inte så fridsamt som det ser ut på ytan hos familjerna i Hagfors.
Ninni Schulman har än en gång lyckats skriva en deckare som jag tycker är bättre än många andra i den svenska deckarfloden. De återkommande karaktärerna växer och blir tydligare för varje gång. Den här gången mår Petra uppenbart inte bra, men kanske stressar hon bara för mycket nu när hon blivit chef? Christer har blivit sambo med Torun och ska förlova sig, men Toruns svartsjuka tär på relationen. Reporter Magdalena kämpar med privatekonomin och med jobbet som reporter. Det är inte lätt att vara först på bollen och leverera de bästa lokalnyheterna på en deltidstjänst. Jag tycker om dem allihop och vill gärna träffa dem både en och två gånger till så jag hoppas verkligen att Vår egen lilla hemlighet inte var sista boken i den här serien.
Om jag skall säga nåt negativt så är det väl att jag kan tycka att berättelsen spretar åt lite väl många olika håll (den röda tråden till trots) både vad gäller brott och huvudkaraktärernas privatliv, men det är inget som egentligen stör. Jag bara gillar när det är en aning tajtare.
29 maj 2015
glöm inte att låsa
Jag erkänner – den här boken skrämde mig! Helt irrationellt
började även jag kolla lite oftare om dörren verkligen var låst och jag är ju,
tack och lov, inte alls i samma situation som bokens Cathy.
Boken består av två parallella berättelser som utspelar sig
2004 och 2008 och varvas med varandra i vartannat kapitel. Om man nu skall
kalla det kapitel, för de är verkligen korta, ibland knappt en sida i boken.
Men, om det är något som kan störa mig i vanliga fall så fungerar det utmärkt
väl i Glöm inte att låsa av Elizabeth
Haynes. Den började starkt, hade en lite långsam svacka i mitten som snabbt
gick över och till slut var den faktiskt otäckt spännande.
2004 är bokens huvudperson Cathy en ständigt festande singel
utan tankar på pojkvän och fast relation, men så träffar hon Lee i festvimlet
och deras relation är hetsig och passionerad. Alla älskar Lee och Cathy rycks
inledningsvis med i den stormande kärleksrelationen. Efter bara en tid börjar
dock Cathy se andra sidor hos Lee, hans humör svänger, han börjar rota bland
hennes saker, förfölja henne på sta’n. Cathy tycker det hela är obehagligt, men
när hon försöker berätta om situationen för sin bästa väninna möts hon av
oförstående: Lee är ju ett kap, hur charmant som helst och en fast relation är
något helt annat än enstaka dejter. Cathy stannar hos Lee och situationen går
från obehaglig till rena skräcken.
2008 är Cathy en spillra av sig själv. Hon har
tvångssyndrom, posttraumatisk stress och är ständigt på sin vakt, men livet
fortsätter framåt som det obönhörligen gör och något oväntat hittar hon stöd och
hjälp i sin granne Stuart. Allt är dock inte frid och fröjd. Lee lurar runt
hörnet.
24 maj 2015
läser just nu
Här kommer en liten uppdatering om vad jag läser för tillfället. För tro't eller ej, men jag läser faktiskt, även om det går segt framåt just nu och det därför blir lite långt mellan bokinläggen på den här bloggen.
Vid sängen: Alldeles för många böcker ... Blanda annat ett rec.ex - Källan av Cathrine Chanter - som jag förr eller senare kommer att läsa. Den är faktiskt påbörjad.
Vid soffan: Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes. Det går sakta framåt trots spänningen.
På jobbet: Förutom diverse mejl, skolverkssidor, intranät och mötesanteckningar läser jag platsannonser när jag hinner och går sedan hem och söker jobb. En spännande och energikrävande process det här med att söka jobb! Ett nödvändighet också när vikariatet snart tar slut.
Utmaningsbok: Ingen just idag, men imorgon drar sommarens bokbingo igång!
På läsplattan: Läsplatta har jag ingen, men en e-bok som finns på min Iphone är Hyresgästerna av Sarah Waters.
I hörlurarna: Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman. Gillar att vara tillbaka i Hagfors!
Längtar efter att få läsa: Med flyt och lust igen. Just nu går det lite trögt, men det har sina förklaringar och jag läser ju i alla fall. Alltid något.
Senast köpta bok: Minns inte riktigt, men en pocketbok var det garanterat!
Vid sängen: Alldeles för många böcker ... Blanda annat ett rec.ex - Källan av Cathrine Chanter - som jag förr eller senare kommer att läsa. Den är faktiskt påbörjad.
Vid soffan: Glöm inte att låsa av Elizabeth Haynes. Det går sakta framåt trots spänningen.
På jobbet: Förutom diverse mejl, skolverkssidor, intranät och mötesanteckningar läser jag platsannonser när jag hinner och går sedan hem och söker jobb. En spännande och energikrävande process det här med att söka jobb! Ett nödvändighet också när vikariatet snart tar slut.
Utmaningsbok: Ingen just idag, men imorgon drar sommarens bokbingo igång!
På läsplattan: Läsplatta har jag ingen, men en e-bok som finns på min Iphone är Hyresgästerna av Sarah Waters.
I hörlurarna: Vår egen lilla hemlighet av Ninni Schulman. Gillar att vara tillbaka i Hagfors!
Längtar efter att få läsa: Med flyt och lust igen. Just nu går det lite trögt, men det har sina förklaringar och jag läser ju i alla fall. Alltid något.
Senast köpta bok: Minns inte riktigt, men en pocketbok var det garanterat!
23 maj 2015
om du vågar
Addy och Beth har alltid varit bästa vänner och har cheerleading som gemensamt intresse. Beth är ledartypen och Addy den som ser upp till Beth och låter Beths vilja styra. Sommaren innan vi kliver in i berättelsen har de varit på ett cheerleading-läger och Addy valde då för första gången bort Beth och delade rum med en annan tjej. Det är den första sprickan. Den andra sprickan uppstår när de får en ny coach. Coachen är kylig, med en perfekt kropp och hon kräver disciplin av tjejerna, men samtidigt är hon inte äldre än att hon fortfarande har en fot i high school-världen och dess spelregler. Addy fascineras av coachen. Vill följa hennes varje exempel och hon börjar hänga allt mer hemma hos coachen och hennes familj. Beth är inte imponerad. Hon är på sin vakt. Hennes makt, hennes ledarposition är ifrågasatt och till och med fråntagen henne. Saker och ting eskalerar när en soldat med kopplingar till skolan och coachen begår självmord och både Addy och Beth försöker på olika sätt hitta sanningen bakom självmordet.
Det här är en alldeles lysande skildring av det mörka maktspel som ibland pågår bland tonårstjejer! Jag skulle kunna hävda att det bara känns igen från amerikanska high school-filmer, men ta bort cheerleadingen och ersätt den med något annat och du hittar det här maktspelet på varenda gymnasieskola i landet. Tack och lov går det väl inte så långt som i den här boken och alla är inte heller lika manipulativa som Beth. Men, en Beth-likande figur är dock påfallande lätt att hitta såväl i fiktion som verklighet och lika lätt är det att hitta någon som Addy, som backar upp Beths alla idéer och när separationsprocessen inleds är det så lätt att en Beth byts mot någon annan. Som en coach i detta fallet.
Om du vågar är Megan Abbotts femte roman, men den första på svenska och jag måste säga att den gav mersmak. Jag hoppas det kommer fler böcker av Abbott på svenska för jag stiger gärna in i hennes litterära universum fler gånger!
21 maj 2015
bingo!
Jag brukar hålla mig borta från utmaningar, men den här sommaren får det nog ändå bli en bokbingo! Det är ju kul att kryssa av sin läsning och att få full bricka måste ju innebära att man får ge sig själv en belöning, så vad kan gå fel liksom? Tiden är dessutom generöst tilltagen - från Memorial Day 25 maj till Labor Day 7 september.
Bingobrickan hämtar man hem hos Books on the Nightstand och även om nu brickan råkar vara på engelska kommer allt jag läser, precis som vanligt, att vara på svenska. Så, vad ska jag då läsa för att få bingo? Så här ser min bricka ut:
Folklore or mythology | That you chose because of the cover | Was turned into a movie or TV show | That you saw someone else reading | Graphic novel |
Revolves around a holiday | Published over 100 years ago | Borrowed from the library | Part of a series | With a one-word title |
An audiobook | Poetry collection | BOTNS BOOK BINGO (free square) | About a subject that challenges you | That scares you |
Sports-related | A prize-winner | With footnotes | Set in Asia | By a Canadian author |
That “everyone” but you has read | Middle-grade book (ages 8-12) | Popular Science | Six words or more in the title | That you started but never finished |
Jodå, nog finns det utmaningar i denna bricka - "With footnotes" och "Poetry collection" till exempel. Blir nog några besök på biblioteket i sommar! :)
17 maj 2015
mera münchen
Nu blir det mera München och mera konst! Håll ut - förr eller senare kommer ett bokinlägg också!
Der besuch M. von Schwind Münchener Biergarten M Liebermann
Die Tänzerin Loïe Fuller av F. R. Carabin
Efter konst blir man hungrig så jag tänkte att "nu skall jag satsa på tysk mat och dryck" så jag gick till Viktualienmarkt och tog en weissbier i den mysiga biergarten som ligger mitt bland alla frukt- grönsaks - och matstånd. Tog en bratwurst också. Smakade som sån där hemskt fläskkorv vissa äter till mos. Usch! När jag ändå var igång åt jag senare på kvällen leberkäse till middag. Kommer aldrig mer att upprepas ... Älskar Tyskland, men inte nödvändigtvis maten ...
Torsdag - sista dagen och till modernare tider! Museum Brandhorst är helt vigt åt modern konst och inrymt i en arkitektonisk pärla. Jag verkligen älskar byggnaden, både utvändigt och invändigt! Inne på museet råder fotoförbud, men tro mig när jag säger att det är värt ett besök. Modern konst har en tendens att vara smått obegriplig för mig, men ändå kan jag inte låta bli att fascineras och jag kommer på mig att tänka mer på verken från Brandhorst än från Neue Pinakothek, särskilt Creating Realities av Camille Henrot vilket är mycket förvånande för jag brukar hata videokonst.
Man kan på något sätt inte vara i ett land fullt av slott utan att titta på ett. Jag menar, lite pompa och ståt får man ju ändå ha här i livet! I München ligger Schloss Nymphenburg - ett gigantiskt och kanske inte superfint slott. Slottspark med svanar, statyer och mängder av amerikanska och asiatiska turister fanns det i alla fall. Jag passade på att gå in i museidelen av slottet också och måste säga att jag blev besviken på att man fick se en så liten del. Men, festsalen var minst sagt pampig och krusidullig och i några av rummen satt galet snygga tapeter! Nu vill jag också ha ett rum i mustigt ceriserosa och vägg i vägg skall det ligga ett knallgult. Kan man ha det på slottet kan jag väl ha det i min lägenhet också! :)
Efter allt detta var jag rätt färdig och efter en tidig middag, som faktiskt var god trots tysk mat, landade jag i sängen på hotellrummet och fick nöjet att titta på tysk såpopera och så de här sköna herrarna som på bästa sändningstid spelade musik och drack öl:
Jag erkänner - jag älskar såna här märkliga tv-program! Tysk television när den är som bäst! Haha!
Som ni förstår har jag haft en riktigt bra semester i München och nu är väl egentligen bara frågan: vilket blir mitt nästa resmål? "Jag kan flyga, jag är inte rädd" - fast finns det tåg så tar jag det! :)
16 maj 2015
willkommen nach münchen!
München - vilken välkomnande stad! Jag trivdes verkligen alldeles utmärkt under mina lite drygt tre dagar i staden och det här med semester på egen hand var inte alls dumt. Det blir definitivt fler sådana resor och definitivt mer Tyskland. Men ... det här med flyg är verkligen inte min grej. Visst, det gick ju bra och jag överlevde och paniken var hanterbar - en seger i sig - men jag föredrar definitivt tåg som transportmedel.
Från Citysam
Jag kom till München på måndag eftermiddag. Letade utan problem reda på hotellet som visade sig vara renoverat och därmed en positiv överraskning (låt oss hoppas att hemsidan också kommer att renoveras och uppdateras med nya foton ...). Efter lite uppfräschning begav jag mig till stadens hjärta - Marienplatz. Där snodde jag åt mig en karta, men gjorde inte mycket mer än gick en kort promenad i närheten av Marienplatz, tittade på rådhuset och andra fina byggnader och tog sedan dagens första och enda cappuccino. Snacka om koffeinbrist den dagen!
Från MVG
Efter en god frukost begav jag mig ut på spårvagnstur till mitt första museibesök. Spårvagn är verkligen bästa sättet att se städer. Älskar att åka omkring med spårvagn för då får man se helt andra delar av staden. Inte bara turiststråken. Blir fötterna trötta - ta en spårvagnstur! Det är mitt bästa semestertips!
Myanmar Myanmar Myanmar
Orienten Oceanien AfrikaTisdagen var en varm dag så jag tog spårvagnen till Englischer Garten. Vilket underbart ställe! Jag blev alldeles glad i hela kroppen och själen! Parken är gigantisk, större än Central Park i New York, och jag såg bara en liten del av den, men det som gjorde mig så glad var att detta verkligen är en älskad plats. Parken kryllade av münchenbor som badade, spelade fotboll, drack öl, läst tidningen, hängde i största allmänhet. Jag skulle bo i den parken på sommaren om jag bodde i München (vilket är en väldigt lockande tanke)! Nu unnade jag mig ett par lugna timmar i solen med bok, müslikakor och vatten. Dagen avslutades sedan på samma lugna sätt med en Weissbier vid Marienplatz. Semestern kunde inte ha inletts på ett bättre sätt!
11 maj 2015
semesterstängt
Nu blir det några dagars bloggpaus för jag drar på solosemester till München och njuter av nya vyer, konst, kultur och långa fikapauser på kaféer där jag desperat försöker förstå något av vad tyskarna runtomkring mig talar om. Ja, vi kan kalla det tjuvlyssna, men jag tycker nog att hörövning klingar bättre. :) Kanske kommer jag till och med att dricka en öl bara för att ta seden dit man kommer!
10 maj 2015
än skyddar natten
Året är 1935 och medan nazisterna växer sig allt starkare i Tyskland skickas en grupp ur SS till Sverige för att studera och kopiera hällristningar och runstenar i tron om att de genom dessa skall hitta ett slags ariskt ursprung. Vid en av hällristningarna hittas en dag en tysk journalist mördad och kommissarie Hell blir ansvarig för fallet. Till sin hjälp har han än en gång polissyster Maria Gustavsson - ett val som starkt ifrågasätts av såväl hans chef som hans övriga poliskollegor. En kvinna skall inte syssla med mordutredningar!
Jag är nog okoncentrerad just nu eftersom jag har lite mycket att tänka på med jobb och privatliv, och det är nog anledningen till att själva brottshistorien i Än skyddar natten går mig förbi. En annan anledning kan vara den överdos av andra världskriget som media och andra gett mig med anledning av att det var sjuttio år sedan kriget slutade. Istället för mordet och de förvecklingar det bidrar till, blir jag mer intresserad av personerna, särskilt polissyster Gustavsson. Hon kämpar med så mycket. Hennes fattiga bakgrund som hon gör så mycket för att dölja, sin förbjudna kärlek, manliga kollegor och fördomar om vad kvinnor kan och inte kan göra. Hon är stark, men inte på det där sättet att hon blir omänsklig, snarare är hon stark för att hon också blir rädd och sårbar ibland, men ändå fortsätter enträget med polisarbetet som ingen skall få ta ifrån henne. Jag gillar Gustavsson!
Faktum är att jag gillar kommissarie Carl Hell också. Han är klassmässigt Maria Gustavssons motsats, men han har ett bagage som gör honom ödmjuk och även om hans underställda upplever honom som en typisk överklassmänniska döljer sig mycket mer under hans tystlåtna yta. Jag tycker Anna Lihammer har skapat en riktigt intressant kommissarie här och han kommer att kunna utvecklas och fördjupas under seriens gång. Ett bra sätta att hålla liv i en deckarserie tycker jag.
9 maj 2015
store bror
Jag har för det mesta inga problem med att jag är överviktig. Vi pratar inte några kilos övervikt nu. Vi pratar en hel människa i extrakilon, överflödskilon, fetma - ja, vad ni nu vill kalla det. Jag är fet. Inte mer med det. Mina kilon och min kropp upptar inte min tankevärld särskilt mycket, men visst påverkar det ibland min vardag t ex sätter jag mig inte på vilka stolar som helst på uteserveringar och jag kan självklart inte köpa kläder i alla butiker. Jag har varit tjock hela mitt liv och har ingen aning om hur det är att vara vare sig normalviktig eller smal. Att jag inte klarar av att läsa Lionel Shrivers bok Store bror kommer därför som en överraskning för mig. Jag kan ju det här med att vara tjock. Varför kan jag då inte läsa Store bror?
Det är människornas attityd till Edison som gör mig ont. Edison är en framgångsrik jazzmusiker och helt upptagen av sin jazzvärld. Han har dessutom alltid varit smal och snygg och hans syster Pandora verkar beundra honom en smula. Nu har Pandora inte sett sin bror på några år och är därför helt oförberedd på att den gravt överviktiga person som står framför henne på flygplatsen är hennes bror Edison. Hon har svårt att förstå, vet inte hur hon skall hantera situationen. Hon kämpar för att bete sig normalt, som om hon inte märker av att han har gått upp massor i vikt. Edisons liv har kört ihop sig och han skall därför bo hos Pandora och hennes familj ett tag. Pandoras man är en hälsofanatiker och mår dåligt av att ha den tjocke Edison i sin närhet och Pandoras barn är faktiskt rent elaka i sina kommentarer och viskningar.
Edison slutar vara en person, han blir bara sina kilon och det gör ont att läsa om. Att Edison förlorar sin status som en vuxen, tänkande människa och reduceras till fett som kan behandlas därefter. Jag klarar det inte för jag vet att det är sant, har mött liknande attityder och hört diverse kommentarer. Pandoras hälsofreak till man riktigt äcklas och provoceras av Edison. Hur blev det så? Varför reagerar andra så känslomässigt starkt på oss överviktiga? Är jag en vandrande provokation för andra? Edison är det.
Shriver har säkert skrivit en bok som när man når slutet kommer att vara både aktuell och närmast att betrakta som ett inlägg i debatten, men för mig blir det här för nära inpå och jag vill inte må dåligt när jag läser. Vill inte konfronteras med det. Jag får göra det i min vardag, behöver inte göra det i litteraturen. även om jag trodde att det skulle vara precis vad jag ville.
(Rec.ex från Ordfront förlag)
8 maj 2015
reselektyr
På måndag drar jag till München för några dagars semester. Bara jag och konsten! Blir härligt! Självklart måste jag ta med mig lite läsning och då är det pocket som gäller. Vad tror ni om det här två? Passar de in på kriterierna lättläst, men ändå med innehåll som engagerar mig i berättelsen?
4 maj 2015
att vara abbas al-abd
Jag vet verkligen inte vad jag skall skriva om boken Att vara Abbas al-Abd av Ahmad al-Aidy. Den är något smått unikt. Språket närmast attackerar mig och väller fram över sidorna. Jag hänger inte riktigt med och känner mig smått utmattad efter läsningen, men samtidigt lite upplyft av alltihop. Jag kan verkligen förstå att den här boken har fått mycket uppmärksamhet i al-Aidys hemland Egypten, för den är något alldeles eget. Jag missar en massa referenser eftersom Egyptens populärkultur är obekant för mig och jag tänker många gånger att på arabiska och med kännedom om kulturen är den här boken nog en ännu mer omtumlande läsupplevelse. Jag tänker inte hylla och inte heller såga den. Det är bok som är sin alldeles egen och en bok som nog kan både älskas och hatas. Jag känner mest litterärt andfådd.
Om boken:
Under en gruppterapisession träffar en ung, vilsen man som lider av allehanda fobier den fascinerande och oberäknelige Abbas al-Abd. Genom Abbas bestämmer han träff med två kvinnor, båda med namnet Hind, på olika våningar av samma kafé. Och nu står ett telefonnummer skrivet med läppstift på toaletter runt om i Kairo. Vem leder det till? (Från Bokförlaget Tranan)
2 maj 2015
före dig
Varning för sträckläsning! Lucie Whitehouses bok Före dig är verkligen omöjlig att lägga ifrån sig. Jag började sent igår kväll, blev störd av sömnen, och idag har jag läst frenetiskt mellan tvättstugerundor och matintag. Det går inte att sluta läsa när man väl börjat!
Hannah jobbar med reklam i New York, träffar Mark på en bjudning hos gemensamma vänner, flyttar hem till England och London och gifter sig med honom. Allt på mindre än ett år. Mark, som har ett framgångsrikt dataföretag, åker fram och tillbaka över Atlanten, men så en dag kommer han inte hem till London. Hannah anar oråd och börjar försöka nysta i vad som kan ha hänt. Hon skall upptäcka lögner, stora som små, och spänningen stiger hela tiden i takt med att Hannah upptäcker mer och mer om mannen hon gift sig med utan att egentligen känna särskilt väl.
Om du är sugen på en thriller med tempo, som du rusar igenom för att få veta hur allt skall sluta, är Före dig boken att grabba tag i!
(Rec.ex från ETTA)
1 maj 2015
oscar levertins vänner
"Borde kulturtanterna knarka mer? Det tycker Boel Märgåker, själv kulturtant tillika manisk bokälskare. Hela sitt liv har hon burit på en uppdämd vrede. Nu är hon 62 år, känslomässigt isolerad och förmodligen olyckligt kär i sin psykolog." (Från Bokus)
Först blir jag riktigt förtjust i Martina Montelius bok Oscar Levertins vänner. Det är framför allt hennes glada lek med språket och förmåga att hitta omskrivningar för de allra mest intima aktiviteter och kroppsdelar och ändå lyckas göra dem (alltför?) tydliga för läsaren som roar mig. Jag fnissar nästa generat ibland och rulltårta har fått en helt annan innebörd efter Boel Märgåkers passionerade möte med en av kvinnorna i Oscar Levertins vänner ...
Men, detta är egentligen en rätt tragisk bok trots att jag frustar till av skratt mellan varven. Boel är en kulturtant som hela sitt liv på olika sätt alltid fått stå tillbaka och som behandlats illa i unga år. Men, nu är det Boels tur. Hon ska supa, knarka och knulla på litteraturkryssning till Finland och nog går hon in för uppdraget med liv och lust! Testar kvinnor och män, bekanta såväl som nya bekantskaper, alkohol såväl som andra "rusmedel".
Någonstans halvvägs in i boken blir det dock längre mellan skratten. Boel är trasig kulturtant, men det är också flera av de andra medlemmarna i det litterära sällskapet Oscar Levertins vänner. Det sorgliga blir mer påtagligt och berättelsen får en helt ny riktning. Tyvärr händer också något med Montelius språk. Den tidigare närmast hejdlösa ordleken som jag tyckte så mycket om upphör och det blir fitta och kuk för hela slanten. Jag tröttnar. Om jag under bokens första halva känner att författaren skriver för mig som läsare, blir det mot slutet mer som om hon skriver mest för sin egen skull. Det finns liksom en gräns för hur många gånger man kan höra ordet fitta innan man tröttnar och tröttnar är precis vad jag hinner göra. Tyvärr.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)