31 dec. 2018

kvartalsrapport

Bildresultat för books

Innan hela året skall summeras kommer här som vanligt en kvartalsrapport för tiden oktober - december. Efter ett år då läsningen suttit hårt åt tycker jag det lossnat lite mer nu i december och något som i alla fall liknar läsflyt har infunnit sig. En förändring om inte varit mig emot! Annars har det inte varit så roliga månader med nedläggningsperiod på jobbet och en kropp som inte riktigt fungerar så jag hoppas på en förändring även där inför nästa år. 

Totalt har jag under oktober - december läst 23 böcker. Så mycket har jag inte läst något annat kvartal i år så jag är mycket nöjd med den siffran. Av de lästa böckerna var 9 st rec.ex. Tack förlagen för det! 

Tittar vi på genrer så har det varit ovanligt många självbiografier: 

Roman: 9 st
Deckare/spänning: 8 st
Självbiografi: 4 st
Novellsamling: 1 st
Essä: 1 st

Format då? Är det ljudbok i topp som vanligt? Jodå, det är det så klart, men kolla på pocket. 4 st pocket har det blivit - jag ser det som ett framsteg!

Inbunden: 2 st
Ljudbok: 14 st
Ljudbok/Inbunden: 3 st
Pocket: 4 st

Länder där böcker utspelar sig: 
Sverige: 17 st
Storbritannien: 3 st
Färöarna: 1 st
Ungern: 1 st
Olika: 1 st

Ja, det blev verkligen en mycket kraftig sverigedominans de här tre månaderna, men så kan det ju bli. Ungern sticker ut som en land jag sällan tar litterära resor till. Kul att få med såna länder på listan också.

Till sist ska kvartalets bästa utses och det blir dessa: 
Bästa roman: Bränn alla mina brev av Alex Schulman och Skuggan av ett år av Hannah Richell
Bästa deckare/spänning: Silvervägen av Stina Jackson 

Med detta önskar jag er ett  
Gott Nytt År!

30 dec. 2018

råttfångaren

Råttfångaren (pocket)

Årets sista utlästa bok blev Råttfångaren av Kamilla Oresvärd. Det är tredje delen i serien om polisen Stina Seger, men den första boken i serien som jag läser. Jag kan inte säga att jag tänker särskilt mycket på att det är tredje delen utan den funkar bra att läsa som fristående boken även om det ibland hänvisas till händelser i tidigare böcker.

Stina åker tillsammans med sina två väninnor Amelie och Carolina till Marbella på semester. På semesterns sista dag avslöjar Carolina att hon i sin ungdom tillbringat ett par somrar där i ett av ortens verkligt storståtliga hus. Innan de åker hem skall också mannen i den lilla butik där de köper vatten hinna bli brutalt mördad. Väl hemma i Sverige igen blir Stina omplacerad och hennes tjänst är nu på Göteborgspolisens cold case-enhet. En tjänst där hon mest sorterar papper som en del i rehabiliteringen från en händelse i tidigare böcker. Så försvinner hennes vän Amelie och Stina får inte delta i utredningen, men naturligtvis blir hon ändå inblandad och alla bokens trådar skall flätas samman lagom till upplösningen.

Det här en svensk standarddeckare. Varken särskilt bra eller särskilt dålig. Stina lämnar inte något jättestort avtryck, men hon fungerar som huvudperson i den här typen av deckare som bara vill underhålla lite för stunden och där läsaren inte behöver fundera så mycket på vare sig handling eller karaktärer. Jag kan väl inte säga att jag direkt längtar efter att läsa en bok till i serien, men när lättuggat är vad jag söker kanske jag ger den en chans till. På baksidan beskrivs klaustrofobisk spänningsroman. Det skulle jag inte säga att den är. Boken, personerna och upplösningen beskrivs bäst med det berömda svenska ordet lagom. Ha alltså inte alltför stora förhoppningar om ni sätter er ner med boken, utan se den bara som snabbläst underhållning. Om det vore sommar skulle jag kanske ha kallat den solstolsvänlig.

(Rec.ex från Bokfabriken)

28 dec. 2018

izas ballad

Izas ballad (häftad)

"Då Etelkas man Vince avlider efter en tids sjukdom flyttar Etelka hem till sin dotter Iza i Budapest. Båda två är angelägna om att göra sitt bästa av situationen, men trots de goda föresatserna blir det inte som de tänkt sig. Under alldeles för lång tid har de två kvinnorna levt helt skilda liv och har olika uppfattningar om det mesta. Missförstånd och konflikter uppstår, och klyftan mellan dem blir bara större och större." (Text från Bokus)

Boken Izas ballad av den ungerska författaren Magda Szabó har jag haft liggande ett tag väl medveten att den nog krävde en julledigt för att komma till sin rätt och även om den inte är svår eller tungläst kräver den ändå lite mer koncentration.

Som synes av baksidestexten ovan möter vi i boken en mor och en dotter. Etelka är en bit över sjuttio och har levt länge i den lilla landsbygdsstaden. Dottern Iza, som först var gift med Antal och sedan skilde sig, har flyttat till huvudstaden Budapest och lämnat småstaden bakom sig. På något sätt har hon också lämnat sina föräldrar bakom sig men när nu fadern avlidit ser hon det som självklart att mamman skall följa med till Budapest och att de skall bo tillsammans i Izas moderna lägenhet. Tidsmässigt är det 1960-tal och moderniteter som brödrostar och kaffebryggare har kommit till storstaden, men Etelka vill göra allt på det gamla sättet.

Boken utkom 1963, men jag tycker absolut att den håller för läsning även idag. Här finns en del som man väl närmast får kalla politiska element, men för mig är de inte så viktiga, de faller i bakgrunden. Jag läser istället detta som en stark mor- och dotterskildring och en berättelse om hur svårt det kan vara för gammalt och nytt att förenas. Etelka rycks upp från sitt hem efter den älskade makens bortgång och placeras i ett sammanhang som för henne är helt främmande. Hon känner ingen och Budapest är helt förändrat sedan hon var där på bröllopsresa många år tidigare. Hon törs knappt lämna lägenhet och de gånger hon gör det är det för att gå till en lekplats/park alldeles i närheten av lägenheten. Iza tillåter henne inte att hjälpa till med någonting eller göra någonting i hushållet eftersom hon har Theresa anställd, så modern blir i det närmast helt sysslolös. Samtidigt är det som om Iza känner sig instängd av att ha mamman boendes hos sig då hennes sociala liv och kärleksliv blir lidande. De två kvinnorna saknar också helt förmågan att prata med varandra och sprickan mellan dem blir bara alltmer tydlig.

Jag förstår inte alltid Etelka, men hon får mig ibland att tänka på min egen mamma som är i Etelkas ålder och som också har svårt att ta till sig en del i det nya samhället. Hon vinner därför mina sympatier, medan Iza för mig framstår som en rätt känslokall människa. Samtidigt är inte Iza-typen mig helt obekant heller. Jag kommer från en liten stad och minns hur människor som flyttade till storsta'n ofta kom hem och var lite som Iza och hade ett mycket stort behov av att lägga sin uppväxt bakom sig och liksom distansera sig. Det är inte särskilt trevligt. Iza tycks så mån om det att hon som en följd av det tappat sin person och sin personlighet. Hon är en modern människa som av egen kraft fråntagit sig själv sin historia. Etelka ser det och sörjer den dotter som var samtidigt som hon sörjer sin man. Det är sorgesamt på sitt sätt.

En fin läsupplevelse och intressant att läsa något av en ungersk författare. Det är ju inte varje dag jag gör det precis.

(Rec.ex från Nilsson förlag)

27 dec. 2018

silvervägen

Silvervägen (ljudbok)

Lelles sjuttonåriga dotter har försvunnit. Tre år har gått och medan hans ex-fru sköter sökandet och saknaden via sociala medier och samlingar vid årsdagen för försvinnandet, beger sig Lelle ut på vägarna. Han kommer inte ge sig förrän han genomsökt varenda skrymsle av över Norrland i jakt på sin dotter. Väg 95, den som kallas Silvervägen, är hans nattliga hemvist hela somrarna. Sökandet och behovet av att få en förklaring har helt tagit över hans liv.

Den här sommaren flyttar Meja, även hon en tjej på sjutton år, med sin mamma till Lelles hemort, Glimmersträsk. Mejas mamma har träffat en man på Tinder och sin vana trogen kastar hon sig in i relationen. För Meja är det bara att följa med, om än motvilligt. Snart träffar hon Carl-Johan och dras in i hans liv och hans familj. De lever inte riktigt som alla andra, men Meja finner en trygghet där som saknas i hennes trassliga liv tillsammans med den psykiskt instabila konstnärsmodern. Lelles och Mejas liv skall komma att länkas samman och en annan sjuttonårig tjej skall försvinna innan den här berättelsen är avslutad.

Silvervägen av Stina Jackson är faktiskt precis så bra som alla säger! Jag har full förståelse för att den här psykologiska spänningsromanen både fått priser och en hyllande läsarskara. Det är något med det nattliga närmast desperata sökandet i kombination med Mejas sökande efter det hon inte fått under sin uppväxt som bidrar till en trovärdig spänning. Den där blandningen av vardag, samhälle, personregister och spänningsmoment som utmärker svenska böcker i genren finns här, men hanteras ovanligt skickligt och gör att boken blir något extra. Jag blir kanske inte direkt överraskad över upplösningen, som dessutom känns lite hastig, men det gör inget. Den här boken är så mycket mer än slutet. Jag skulle till och med vilja säga att slutet inte är det viktiga.

25 dec. 2018

bränn alla min brev

Bränn alla mina brev (inbunden)

I en recension i Expressen skriver Therese Eriksson att Alex Schulman skriver som om det gällde livet och visst har Bränn alla min brev den känslan. Det är en roman men stoffet till den är hämtat från Schulmans mormor och morfars liv. Brev och dagböcker vävs samman med fiktion och bildar en roman som känns när man läser den.

Jag har aldrig varit något fan av Alex Schulman och har därför inte koll på hans familjebakgrund och även om jag läst hans bok om pappan (Skynda att älska) måste jag erkänna att bokens innehåll helt fallit i glömska. Boken om hans mamma  (Glöm mig) har jag däremot inte läst och därför kommer det som en nyhet för mig att hans morfar är Sven Stolpe. Och Olof Lagercrantz uppdykande får mig att utbrista i ett "Aha!" och sedan sneglar jag mot hyllan för gamla böcker från litteraturvetenskapstiden och visst står Lagercrantz bok om August Strindberg där.

Berättelsen i sig är en kärlekssaga med bitter eftersmak och när Schulman beskriver hur mormodern decennium efter decennium straffas för det avsteg från äktenskapslöftena som hon begår i början av äktenskapet är det med ett språk som går rakt in i läsaren i sin enkelhet och äkthet. Här finns en berättelse väl värd att berätta och han gör det med bravur. Jag tycker detta är en mycket stark roman.

Upptakten till romanen är gräl Schulman har med frun där frun deklarerar att hon inte vet om hon kan ta Schulmans vrede mer. Att han måste göra något åt det. Det är där hans letande bakåt i släkten tar sin början. Morfaderns vrede, som förstört så mycket för familjen, kanske även är hans vrede? Som ramberättelse fungerar det väl tycker jag eftersom jag köper tanken på det sociala arvet. Schulman balanserar skickligt mellan nutid, ett barndomsminne från 1988 och morföräldrarnas liv sommaren 1932. Alla år för livsavgörande händelser.

I sin recension funderar Therese Eriksson över vad Schulman skall skriva om när personerna i hans släkt är avverkade. Jag kan ställa mig samma fråga. Kan han gå över till ett författarskap baserat på ren fiktion? Eller tar han en kik in i andras familjer och släkter? En bättre och starkare historia än denna kommer han med all säkerhet inte att kunna finns i sin egen släkt i alla fall. Tiden får utvisa vad som händer med Schulmans romanskrivande framöver, men under tiden tycker jag alla skall läsa Bränn alla min brev och låt sig bli berörda.

23 dec. 2018

god jul

Bildresultat för god jul

GOD JUL 
önskar jag er alla! 

Hoppas julen blir både fridfull och fröjdefull.


20 dec. 2018

7 dagar med Moström/Lagercrantz

MÃ¥ndagsmord - Jonas Moström,Roseanna Lagercrantz Tisdagstyrannen - Jonas Moström,Roseanna Lagercrantz
Onsdagsondska - Jonas Moström Torsdagstrauma - Jonas Moström,Roseanna Lagercrantz
Fredagsfrossa - Jonas Moström,Roseanna Lagercrantz Lördags-Lucifer - Jonas Moström,Roseanna Lagercrantz Söndagssystrar - Jonas Moström,Roseanna Lagercrantz

Veckans dagar är sju och lika många är dödssynderna och båda utgör grunden i Jonas Moströms serie 7 dagar som består av, givetvis sju, noveller som han skrivit tillsammans med dottern Roseanna Lagercrantz. Uppläsarna är också sju till antalet vilket jag uppskattar. Det ger en bra variation. 

I Måndagsmord möter vi Helena som vill döda sin granne, i Tisdagstyrannen är det en skolvaktmästare som låter sin ondsinthet komma fram på just tisdagar. Onsdagsondska låter oss möta en gammal bekant - Nathalie Svensson. Hon tillåter sig att attraheras av en patient, vilket naturligtvis får negativa följder. I Torsdagstrauma iscensätter en författare på väg att glömmas bort en sinnrik plan där den vackra unga frun får agera deckardrottning, men saker och ting blir inte riktigt som tänkt i slutändan. 

Fredagsfrossa handlar om Fredrik Frejman som tvingas, på väg till ett viktigt möte, ta det transportmedel han avskyr mest - tunnelbanan - och resan blir allt annat än behaglig. Lördagslucifer tar oss med till Irland och låter oss möta polisen Wilbur och hans trofaste vapendragare hunden Socrates. I den sista novellen, Söndagssystrar, tvingas en kvinna ta ställning till om hon skall donera sin njure till sin syster eller om det här är tillfället då hon äntligen skall stå upp för sig själv. 

Som ni märker är det variation och bredd i novellerna, men jag skulle också vilja säga att det är lite svajigt. Vissa noveller är klart bättre än andra. Onsdagsondska sticker ut och känns mest hel, kanske för att det handlar om Nathalie Svensson, en figur som ju i alla fall Moström själv är väl bekant med. Man kan väl ana att även dottern känner denna romankaraktär väl. 

Torsdagstrauma kan nog vara en liten känga både till en del författarduos och till en förlagsbransch fixerad vid att sälja attraktiva författare snarare än kvalitativ litteratur. Jag gillar när sånt görs snyggt! :) Skolvaktmästaren i Tisdagstyrannen gillar jag eftersom jag jobbar i skolmiljö och kan relatera till novellen. Tack och lov har jag dock aldrig stött på en vaktis av det här slaget! De andra novellerna tycker jag är sämre, om än inte rent dåliga. Om jag skulle få plocka bort en novell ur serien blir det den som utspelar sig på Irland, Lördagslucifer. Den känns väldigt malplacerad. 

18 dec. 2018

vårens önskelista

Ja, jag vet. Det borde vara en önskelista om julklappar, men det blir inga julklappar i år. Det blir bara jag och livskamraten som firar tillsammans i år och vi byter inga julklappar, men vi äter en herrans massa julmat istället! :) I min familj ser julen lite olika ut från år till år, vilket jag tycker är skönt och tämligen kravbefriat, och just i år när jag är lite sliten och behöver alla vila som går att få innan jag (ännu en gång!) börjar nytt jobb så känns det riktigt mysigt att det bara är vi två som kurar ihop oss här i soffan i jul.

Så, istället för klappar från tomten blickar jag framåt och efter en långfika på biblioteket bläddrandes i Vårens böcker är det de här böckerna ur vårens bokflod som fångat mitt intresse. Färre än väntat, men med tanke på att jag har lite smått överambitiösa studieplaner inför våren så är det kanske lika bra. :)

  Där rinner en älv genom Saivomuotka by (inbunden)  SmÃ¥ eldar överallt (inbunden)  Regnmannen (inbunden)
PÃ¥fÃ¥gelsommar (inbunden)  Kvartetten (häftad)  Juliette - kvinnan som läste pÃ¥ metron (häftad)  En trött mammas dagbok (inbunden)
LÃ¥t mig vara (inbunden)  Mai betyder vatten  Ett system sÃ¥ magnifikt att det bländar (inbunden)   Testamente (inbunden)

Blev du nyfiken på någon av dem? Klicka bara på bilden så får du mer information om boken. Jag ser fram emot en fin läsvår! Vad ser du fram emot att läsa i vår?

17 dec. 2018

äventyret med julpuddingen

Äventyret med julpuddingen (ljudbok)

Sista boken med julkoppling för i år fick bli den korta berättelsen Äventyret med julpuddingen av Agatha Christie. Vem kan motstå lite Hercule Poirot liksom!

Poirot ryser vid själva tanken på att tillbringa den minsta tid under vintern på ett engelskt gammalt dragit gods, men när det lovas att huset har nymodigheter som oljeledning vilket ger en behaglig inomhustemperatur låter sig Poirot övertygas om att fira en traditionell jul på den engelska landsbygden. Det är förstås in julfirandet i sig som lockar. Här finns en gåta med en försvunnen rubin som måste lösas. Den har försvunnit under mystiska omständigheter och det hela kan få pinsamma följder. Det hela måste lösas med den största möjliga diskretion och vem är då mer lämpad än Hercule Poirot?

Mysig julläsning och jag tycker särskilt mycket om hur Poirot spelar med i allt som händer på godset och i slutändan har lyckats lura dem alla. Han är en härlig figur!

15 dec. 2018

snöstjärnor

Snöstjärnor

Jag har läst Marianne Cedervalls serie om Anki Karlsson i Mullvads på Gotland och tycker den är lagom småmysig och jag gillar karaktärerna. Hennes serie om Mirjam och Hervor har jag däremot inte läst och när jag lyssnade på Snöstjärnor, som är del sex i serien, märkte jag att det nog hade varit bra om jag hade lärt känna dem från tidigare böcker i serien. Boken är kort och det lämnar inte så mycket plats för presentation av karaktärerna, men som ett par timmars förströelse funkade den ändå helt ok. Jag tror dock att det hade varit bättre att läsa den eftersom jag inte riktigt uppskattade någon av uppläsarna (Susanne Alfvengren och Gun Olofsson), men sådant är ju mest en smaksak.

I boken bestämmer sig Mirjam och Hervor för att lämna Lappland och istället fira jul på Gotland. Där har de ett gammalt kapell som de gjort om till bostad. Planen är att i lugn och ro julpynta, julbaka och allt sådant som hör adventstiden till. Så skall det dock inte bli. Först dyker Mirjams bror upp, högst oinbjuden, och med sig har han sin nya thailändska fru. Därmed är friden bruten och dessutom lägger sig den nya frun alldeles för mycket i julförberedelserna vilket irriterar de båda damerna. Till på köpet blir en omtyckt granne överfallen och rånad i sitt hem och Mirjam och Hervor börjar allt mer känna att det var ett misstag att åka till Gotland.

Detta var den tredje boken med jultema som jag läst detta år och jag tänker att fyra är ett gångbart antal i adventstid så en till blir det. Vilken det blir får vi se!

12 dec. 2018

vaxade juveler och brända hjärtan

Vaxade juveler och brända hjärtan (ljudbok)

Marika har tillbringat många år utomlands, men är nu tillbaka i Huskvarna i en hyrd liten stuga. Hon har lämnat resebranschen bakom sig och istället fått ett vikariat som innevaktmästare i kyrkan i hemstaden. Medan hon försöker skapa lite julstämning med adventsljusstakar i fönstret och komma in i sin nya tillvaro funderar hon en del över den nu vuxna dottern som hon försummat under hela uppväxt och som bott med sin pappa i Nya Zeeland.Var det verkligen rätt val? Och hur har dottern det? Det var några år sedan de hördes av.

Parallellt med Marikas berättelsen får vi också ta del av Karolinas liv i slutet av 1800-talet. Hennes far driver ett vaxblekeri men när han dör får inte Karolina och hennes syster driva det vidare för att de är omyndiga och inte heller deras mor får sköta företaget för hon sitter i rullstol. Sådan var tiden. För att försörja familjen startar systern en lönnkrog som blir populär. Men, för att garantera att familjen verkligen skall slippa hamna på sockenstugan är det bästa om Karolina gifter sig. Helst med en äldre herre för att äktenskapet skall bli så kortvarigt som möjligt.

Två kvinnor i två olika tider vars liv löst hänger samman med varandra. Ja, det är ett väl beprövat (uttjatat?) upplägg, och i Vaxade juveler och brända hjärtan känns det väldigt mycket som två böcker i en. Är det då något negativt? Både ja och nej. Jag tycker mest om berättelsen om Karolina och hade gärna sett den mer utvecklad. Hennes liv kan mycket väl fungera som egen roman. Marikas liv är lite mer klassisk feelgood en dos svärta och givetvis en gnutta förälskelse. Det som dock gör att jag ändå tycker att Ewa Klingberg ror det här i hamn är att båda delarna är klart läsvärda och då blir boken mer som en riktigt bra "två för en"-deal istället för en osammanhängande misch-masch och en bra deal tackar man väl sällan nej till?

Sammanfattningsvis har vi här alltså en modern feelgoodroman med en historisk del som är klart mindre feelgood med en uppsättning karaktärer som fungerar bra i sammanhanget och visst blir det en del julstämning, inte minst när det kommer till den julmiddag Marika äter tillsammans med sina nya vänner i en lägenhet som verkar så där nästan onödigt julmysig. :)

10 dec. 2018

fågelfångarens son

FÃ¥gelfÃ¥ngarens son (inbunden)¨

Richard Hobert har fram till nu främst sysslat med film och är väl för den breda allmänheten mest känd som regissör. Fågelfångarens son är Hoberts debutroman och jag får väl erkänna att jag inte är särskilt imponerad.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1800-talet på Färöarna. Bokens huvudperson Esmar försörjer sig framför allt som fågelfångare och detta innebär att klättra på de karga klippbranterna för att fånga in fåglarna och eller deras ägg. Här uppstår problem nummer ett med boken. Det är som upplagt för miljöskildringar som sätter igång läsarens fantasi, får hjärnan att skapa bilder. Tas med till platsen och tiden. Men, jag tror att det faktum att Hobert jobbat med film visar sig här. I filmen kan man förlita sig på bilderna och att de ger miljön. Eftersom boken också är skriven för att bli film (med premiär under 2019) anar jag att Hobert själv ser miljöerna framför sig och liksom glömmer bort att i romanform är det han som författare som med hjälp av orden måste ge oss läsare miljön.

Tillbaka till handlingen. Esmar arrenderar sitt lilla hemman och enligt färöisk lag förlorar han det om han inte får en son inom ett år och hittills har Esmar och hans fru Johanna bara fått två döttrar. Markägaren gör ingen hemlighet av att han är väl medveten om detta och sätter press på familjen. Till slut ser sig Esmar och Johanna ingen utväg annat än att med hjälp av värdhusvärdinnan Livia hitta ett arrangemang som kan lösa den knipa de hamnat i. Valet skall få konsekvenser ingen riktigt räknat med.

Esmar, Johanna, Livia. Alla utgör de viktiga personer i boken, men här kommer problem nummer två. De utvecklas inte. De utsätts för en rad händelser, men det finns inga personporträtt som gör att man kommer dem nära och minns dem. Det är handlingen som styr karaktärerna, inte karaktärerna som styr handlingen i alldeles för stor utsträckning.

Sammantaget faller den här boken platt för mig, men jag tror den kommer göra sig lite bättre som film men alla vackra vyer från Färöarna och små mörka hus som ju 1800-talsmiljöer allt bjuder. Men, något storslaget drama tror jag inte det blir på vita duken heller. Synd, för här finns egentligen en rätt bra historia i grunden.

(Rec.ex från Bokfabriken)

7 dec. 2018

skuggorna ruva

Skuggorna ruva (inbunden)

Jag tänkte att jag i år skulle läsa några böcker med koppling till december för att komma lite mer i stämning inför julen och först ut blev Jonas Moströms deckare Skuggorna ruva. Boken är del fem i serien om Nathalie Svensson och Johan Axberg och jag måste säga att den här serien blir bättre och bättre för varje bok.

I Skuggarna ruva kallas Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, dit ju psykiatrikern Nathalie Svensson och kriminalkommisarie Johan Axberg är kopplade, till det lilla jämtländska samhället Svartviken. Tio dagar har gått sedan samhällets lucia, Ebba Lindgren, försvann på väg till luciakröningen i kyrkan och lokalpolisen, som främst består av en pensionerad polis som kallats åter i tjänst, har inte lyckats komma någon vart med fallet. Någon dag efter Ebbas försvinnande hittas dessutom hennes lärare Pierre mördad hemma i sitt eget kök. Det finns alltså en hel del för Nathalie, Johan och de andra i gruppen att utreda mitt i vinterkylan.

Moström har i boken använt sig av det lilla samhällets förmåga att hysa en stor mängd konfliker men också lojaliteter av olika slag. För att lösa deckargåtan måste gruppen av utredare lära känna samhället och förstå hur det fungerar. Det är inget unik i deckare att använda sig av det greppet, men jag är mycket förtjust i det. Att jag dessutom gillar båda huvudpersonerna och deras samspel ger ytterligare pluspoäng.

1 dec. 2018

flickan på kyrkogården & zigenarjäveln

Så var det december då och bara en månad kvar av detta år och adventsstjärnorna och ljusstakarna sprider äntligen sitt sken igen. Så efterlängtat i mörkret. Något rekord i antal lästa böcker kommer det verkligen inte att bli detta år, men visst har det funnits en del, mest oväntade, pärlor bland de lästa böckerna. Återkommer med den listan vid nyår. Ingen av böckerna jag ägnat den senaste veckan åt kommer att kvala in bland årets bästa, men helt ok har de ändå varit - och väldigt olika!

Flickan på kyrkogården (ljudbok)

I Maria Gustavsdotters deckare Flickan på kyrkogården förflyttas vi till Uddevalla år 1824. Aurora Ekblad, släkting till stadens välkända grosshandlarfamilj, dras in i mordgåta som tar sin början med att en fattig flicka hittas mördad och skändad på en kyrkogård. Här finns en lagom dos av intriger, en större dos undertrycka känslor och så Aurora själv som är en kvinna med egna idéer. Faktiskt så är det mest intressanta med boken just skildringen av hur Aurora och flera andra kvinnor sitter fast i tidens tankar om vad en kvinna kan och borde göra och hur svårt det är att avvika det allra minsta.

Zigenarjäveln - Del 1 Zigenarjäveln - Del 2

Zigenarjäveln är Kent Bersicos självbiografi som han skrivit tillsammans med Thomas Sjöberg och Oliver Dixon. Kent föds 1965 vilket är samma år som romer i Sverige tillåts bosätta sig permanent (fram till dess var de tvungna att flytta minst var tredje dag) och deras barn får gå i skolan. Mamman är svensk bonddotter och pappan romsk skrot- och bilhandlare. I boken får vi följa Bericos uppväxt där våld är en ständigt närvarande faktor. Pappan dricker, slår, är svartsjuk, försvinner korta perioder, bränner ner hus. Mamman tar emot slagen, men är också en duktig bilförsäljare. Kent har fyra syskon, men det är bara två av dem som egentligen får någon större plats i boken och det går väl inte så bra för någon av dem. Familjen flyttar från Laxå till Mora när Kent är tio år och mamman lovar att allt skall bli så bra, men det rimmar illa med det som faktiskt blir. Bersico är ingen ängel, snarare hittar han på en hel del dåligheter, men det är han långt ifrån ensam om i de kretsar han ständigt hamnar.

En inblick i ett liv långt från mitt eget. Enkelt och rakt berättat, utan försök att dölja eller försköna. Boken gör nog inte mycket för att minska fördomarna mot romer, men jag anar att det inte heller är Bersicos mening. Han har bara skildrat sitt liv så som det var de första tjugo åren. Jag hade önskat mer av Bersicos vuxenliv, men kanske kommer det fler delar.

24 nov. 2018

att läsa eller inte läsa ...

Oftast på den här bloggen skriver jag om böcker som jag läst ut eller lyssnat klart på, men ibland passar en bok mig inte alls och då ger jag upp. Jag vet att vissa tycker att man skall läsa ut alla böcker men påbörjar, men personligen förstår jag inte alls det tänket. Jag läser ju för avkoppling och nöje och att fortsätta läsa något som jag inte tycker om blir ju då mer som en tråkig arbetsuppgift jag gör för att jag måste. Det vill jag gärna undvika på min fritid. Särskilt nu när jag liksom hela tiden kämpar med läsningen och har gjort det under så lång tid. Jag vill så gärna, gärna hitta tillbaka till läslusten, läsflytet och den där längtan efter att sätta sig i läsfåtöljen och bara försvinna in i bokens värld. 

Så, de senaste veckorna, när jag dessutom varit lite extra trött (något Berlinresan till viss del botade!), har jag påbörjat tre böcker som jag gett upp av olika anledningar. 

Ensam kvar (ljudbok)

Jag tycket inte särskilt mycket om uppläsaren och det var något med bokens tilltal som inte funkade för mig. Jag somnade mest hela tiden och det är inte något bra tecken. Kanske gör den sig bättre som pappersbok.

Jaktmark (ljudbok)

Här staplades alldeles för många rikemansstereotyper på varandra redan i inledning och jag ogillar när författare gör det så lätt för sig, så den gav jag snabbt upp. Jag är läst ett par böcker av Tursten tidigare och aldrig varit särskilt förtjust, så det spelade förstås också in. 

Minnesbäraren (ljudbok)

Jag fick hem del 3 i den här serien som rec.ex härom veckan och kände mig först lite tvungen att läsa alla böcker i serien, men det behöver jag ju förstås inte alls göra. Jag kommer därför att hoppa över Minnesbäraren (del 1) och Jägaren (del 2) och börja direkt i del 3 som fått titeln Råttfångaren

Hur tänker ni kring böcker - läser ni ut alla ni påbörjar eller bara dem som fångar ert intresse redan från början? 

17 nov. 2018

20 snabba om hösten (och lite om adventstiden också)

Bildresultat för autumn candle

Jag är i mitt älskade Berlin och firar den där smått läskiga födelsedagen som innehåller siffrorna 4 och 0, men ni får istället ta del av en liten enkät som Enligt O snickrat ihop och som jag hittade hos Och dagarna går ...

Höst eller vår? 
Gillar mörkret och temperaturen.

Snö eller regn?
Det blir så fint när det blir vitt på marken! 

Glögg eller varm choklad?
Värmer gott!

Pepparkakor eller lussekatter?
Det är så lätt att norpa åt sig en pepparkaka då och då i adventstid. :)

TV-serie eller film?
Tycker om att karaktärer och handling kan utvecklas över tid.
 
Teater eller musikal?
Har lite svårt för själv musikalmusiken.

Deckare eller feelgood?
Tröttnar snabbare på feelgood.

Pocket eller inbunden?
Läser mer inbundet än pocket, men älskar smidigheten i pocketformatet.

E-bok eller ljudbok?
Ljudbok är ju mitt mest lästa format så det var ett lätt val!

Bokmärke eller hundöra?
Har aldrig förstått varför det inte skulle vara ok med hundöron.

En i taget eller slalomläsning?
Det går lite i perioder.

Bibliotek eller bokaffär?
Bibliotek för att läsa tidningar/tidskrifter, få inspiration, bara vara, fika. Bokaffär för att införskaffa böcker. Men, jag umgås med planer på att göra 2019 till ett låna-på-bibblan-år.

Bokblogg eller booktuber?
Följer inga booktuber, men det finns många trevliga bokbloggar att följa.

Instagram eller facebook? 
Har inte facebook, så valet blev lätt.

På spåret eller Så mycket bättre?
Bästa underhållningsprogrammet i Sverige!

Lady Gaga eller Barbra Streisand?
Jag lyssnar inte på någon av dem.

Ingmar Bergman eller Vilhelm Moberg?
Bara för att jag sett fler Bermanfilmer än vad jag läst Moberg-böcker. Jag har egentligen ingen preferens alls vad gäller dessa båda herrar.

Hyacint eller amaryllis?
Den av dem som inte doftar. Jag lär mig aldrig vilken det är! :)

Adventsstjärna eller adventsljusstake?
Svårt val, men en adventsljusstake får plats i alla fönster så den vinner.

julböcker eller julmusik?
Det är ju lite mysigt att nynna med i julklassikerna.

Vad väljer du?

15 nov. 2018

richell och griffiths

Det blir lite långt mellan inläggen, men jag har läst ut ett par böcker så jag gör ett dubbelinlägg och kommer ikapp med bloggandet.

Skuggan av ett år (pocket)

Skuggan av ett år av Hannah Richell är en riktig hyllvärmare som nu äntligen blivit läst och faktiskt så tyckte jag riktigt mycket om den. Boken utgörs av två parallellberättelser vars koppling man snabbt förstår men det är inget som förstör läsupplevelsen. I den ena är året 1980 och Kat och hennes vänner bestämmer sig för att ta ett sabbatsår i en ensligt belägen stuga i Peak District där de försök fly undan världens och omgivningens alla förväntningar på dem. I den andra är året 2010 och Lila och hennes make har drabbats av en svår förlust. När hon av en anonym givare får en nyckel till en stuga bestämmer hon sig för att renovera den och på så sätt försöka läka sig själv och kanske även sitt äktenskap. Men, det är något märkligt med huset, något hon inte kan sätta fingret på, men en känsla av samhörighet finns där. 

Richells bok är en stämningarnas bok och det ger den det där välbehövliga "extra". Här finns också många trovärdiga och välskrivna personporträtt. Detta i kombination med en läsvärd story i sig gör att jag är riktigt glad för att jag äntligen läste den här boken.

Den mörka ängeln (inbunden)

I Elly Griffiths tionde bok om arkeologen Ruth Galloway, Den mörka ängeln, tas vi med till Italien. En italiensk arkeolog som hon träffat många år tidigare, och även tillbringat en natt med, behöver hennes hjälp med ett fynd av benrester i en liten bergsby och Ruth tackar ja. Hon tar med sig sin dotter och sin bästa vän och hennes barn och reser dit. Jobb och semester i kombination är precis vad Ruth behöver! Allt är pittoreskt och charmigt på ytan, men här finns gammalt groll, vilket alla snart ska bli varse. Hemma i England finns kommissarie Harry Nelson, men när det rapporteras om jordskalv i Italien kastar han sig iväg för att se att allt är väl med Ruth och dottern. Hans besök kommer väl till pass när byn drabbas av ett mord. 

Det mesta är som det brukar i böckerna om Ruth Galloway och det är ju det som är charmen. I just den här boken är också miljön en stor del av charmen. Benresterna bryr jag mig inte särskilt mycket om, men mordgåtan är helt ok för att vara i den här serien. Det är ju Ruth, Harry Nelson och de andra i basgalleriet som man vill träffa och se hur det går för. Att det sedan råkar bli lite mord och utgrävningar är liksom alltid underordnat. :)

8 nov. 2018

kom och skratta åt lilleputt

Kom och skratta åt Lilleputt : en självbiografi (inbunden)

Thorsten Flinck är en sådan där kulturpersonlighet som jag hört talas om, men egentligen inte har någon relation till bortom diverse rubriker kring hans liv som ibland varit tämligen slaget i spillror. Mitt personligen starkaste intryck av honom är från Melodifestivalen 2012 där han framförde låten Jag reser mig igen som jag tycker väldigt mycket om. Jag har också sett honom i någon tv-produktion men aldrig på teaterscenen, vilket är synd för jag förstår att det är hans egentliga hemvist.

För ett par veckor sedan läste jag ett blogginlägg (har tyvärr glömt hos vem) om hans självbiografi Kom och skratta åt lilleputt som gjorde mig nyfiken. Genast hamnade den i min ljudbokshylla och i mina hörlurar. Det första jag vill säga om denna bok är att det är en mycket lyckad författarinläsning (ja, han har visserligen skrivit den i samarbete med Håkan Lahger, men ni fattar). Han ger liv åt texten och bara genom hans uppläsning kan jag ana att han är något extra att se på scenen. Det är något med betoningarna, inlevelsen, mumlandet, det uppgivna i vissa stycken som gör att det blir något alldeles extra.

Som nästan alltid i självbiografier önskar jag att jag hade fått vet mer om en del saker, mindre om annat. Det blir en hel del om hans olika teateruppsättningar och regiuppdrag där det blir tydligt att det finns några få som betytt extra mycket och som han ständigt återkommer till. Det jag hade önskat veta mer om är hans liv under de år då han inte hade någonstans att bo. Han nämner att han sovit ute, jag förstår att han varit hemlös i ordet verkliga bemärkelse. Men, det är just det att det liksom mest nämns och lämnas därhän. Hans missbruk gör han dock ingen hemlighet av och det är något tragiskt över att han till följd av sitt missbruk på många sätt ödelagt sin karriär.

Det som ändå gör den här boken till något annorlunda och faktiskt oväntat bra är att vi som läsare förutom Flincks egen version av verkligheten och olika händelser, får ta del av den ur andra människors perspektiv. Här får vänner, släktingar, kollegor och kärlekar komma till tals. De ger sina versioner av olika delar av Thorsten Flincks liv och de skiljer sig ofta ganska mycket från hans egen version. Det väcker tankar hos mig. Funderingar kring det där med sanning och hur vi människor liksom aldrig är objektiva till vårt eget liv. Hur andra kan se helt andra saker i en och samma situation. Jag skulle vilja säga att låta dessa andra personer komma till tals är bokens absoluta styrka och kanske vore det inte så dumt om flera lät andra än de själva finnas med som en del av berättelsen i sina självbiografier. Det gör det hela lite mer intressant, lite mer komplicerat.

4 nov. 2018

nuckan

Nuckan (häftad)

Nuckan av Malin Lindroth är en av höstens snackisar och jag föll för trycket och lyssnade på den. Men, nej, det här var inget för mig.

Jag ser hennes poäng med att synliggöra de ofrivilligt ensamma kvinnorna i vårt samhälle och hon vill göra det genom att "reclaima" ordet nucka. Hon sätter in sitt eget liv i ett sammanhang där historiska nuckor och feministisk teori får utgöra basen. Det är väl bokens förtjänst. Ja, kanske tillsammans med hennes egen upplevelse av hur samhället ställer sig till ensamma kvinnor. Här tappar hon mig lite ibland måste jag säga. Är det verkligen så problematiskt? Jag personligen känner inte igen mig i hur hon beskriver att vi andra, vi som hittat någon, skulle se på henne och hennes gelikar. Visst förstår jag att hon fått ta emot ovälkomna goda råd, blivit ifrågasatt och naturligtvis också att hon känt sig mycket ensam periodvis. Men, liknande har ju alla som inte lever exakt enligt norm eller ser ut som normen föreskriver fått utstå. Det har jag personlig erfarenhet av på flera plan och kanske är det därför jag både kan fatta en del av det hon vill få fram, men samtidigt får det mig också att tänka "skärp dig!" Detta utan att på något sätt vilja ta ifrån henne upplevelsen.

En annan reflektion jag har efter att ha läst Lindroths text är att hon egentligen undviker att gå närmare in på hur hennes egen bild av kärlek ser ut. Hon nämner den romantiska kärleken á la Hollywood och Instagram några gånger, men hennes egen bild av kärleken förblir oklar. Hennes enda erfarenhet av tvåsamhet lämnas också utan fördjupning. Den finns i ungdomen, runt 20-årsåldern, och anses preskriberad av Lindroth själv. Jag lider förstås med alla avvisanden hon får utstå, alla män som säger nej. Men, även här uteblir de exakta orsakerna. Patriarkatet används som förklaring, men jag känner mig inte nöjd med detta teoretiserande.

Ytterligare en, och högst personlig, reflektion jag har gäller begreppet nucka. Vi lägger in lite olika saker i begreppet, jag och Lindroth. För mig har inte en nucka några kärleksrelationer, men inte heller några sexuella relationer. Det har Lindroth till och från under livet. Det gör att begreppet blir en aning förvirrat för mig. Detta är dock som sagt enbart en personlig åsikt, men kanske visar den ändå på att begreppet nucka inte är entydigt och tydligt.

Nej, det här var inte en text för mig. Jag ångrar nästan att jag lyssnade klart på den faktiskt. Onödigt att lägga lästid på sådant man inte uppskattar, hur mycket snackis boken än är.

3 nov. 2018

för stort för att prata om och andra noveller

För stort för att prata om : och andra noveller (häftad)

Marina är mitt i livet och tror att det mesta är försent och dessutom måste hon försöka leva med sin krävande mamma. Veronica är allt annat än sugen på nyårsfest, men att hon skulle hamna hos den märkliga grannen var ju inte heller enligt plan precis. Sandra är mitt uppe i familjelivet men skulle behöva lite tid för sig själv. När den väl infinner sig har hon dock svårt att koppla bort hushållssysslorna och den kvävande känslan är svår att bli av med. Arman har både fru och dotter men är kär i sin bäste vän. En man knipsar mördarsniglar i trädgården, men hans dotter har varit utsatt för övergrepp och när inte rättssystemet fungerar som önskat har grannfrun agerat på eget bevåg. En kvinna skall ta en fika med en vän, men hamnar istället mitt i kravaller i centrala Göteborg och dagen får en helt annan utveckling än den tänkta. Karolin sitter vid sin mammas säng på sjukhuset, tänker på livet, lugnar den gamla.

Anna-Carin Svanås novellsamling För stort för att prata om och andra noveller består av sju olika noveller där vi får kliva in i några människors liv för en stund. Det är alla människor mitt i livet och de flesta noveller tar sin utgångspunkt i tämligen vardagliga händelser. Rätt ofta förblir det hela också rätt vardagligt genom hela novellen, men det har sin charm. Allt behöver inte ha en dramatisk twist eller var svåråtkomligt och djupt i novellgenren. Den novell som avviker mest från de övriga är den där dottern utsatts för övergrepp och jag tycker tyvärr också att det är bokens sämsta novell. Här ror inte Svanå hem ämnet. Vardagligheten är hennes styrka och det är också där författaren lyckas få fram sitt budskap, sina poänger bäst.

(Rec.ex från Brage Böcker)

1 nov. 2018

ett hjärtslag från döden

Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden (häftad)

Ett hjärtslag från döden är en slags självbiografi där vi får möta författaren Maggie O'Farrell i mer eller mindre korta ögonblicksbilder där hon på olika sätt varit nära döden. Hon blandar och ger mellan åldrar, platser och händelser och jag gillar idén. Att liksom låta dessa upplevelser få oss att reflektera kring vad man gör om livet står på spel. Hur reagerar man? Ibland griper spänningen i situationen verkligen tag i mig och jag kan känna paniken, som till exempel i kapitlet där O'Farrell sugs ut i havet av en tidvattenström. Det är sådant som gör att jag inte tycker om att bada i hav.

Problemet är bara att jag också hinner tröttna. Även om alla situationer är olika så är det ändå döden som skall stirras i vitögat på något sätt och efter drygt halva boken tappar jag intresset. Det är synd för jag gillar ju sättet O'Farrell skriver på och att det aldrig är för mycket information men heller aldrig för lite. Allt är välbalanserat. Boken beskrivs av förlaget Etta/Sekwa som en sträckläsningsbok. För min del hade det kanske varit bättre att betrakta den som en novellsamling där man läser ett kapitel lite då och då. Jag tror att för mig hade boken vunnit på det.

Så, ett lite blandat betyg från mig för just den här boken av Maggie O'Farrell, men de andra böckerna som hon skrivit har jag uppskattat betydligt mer. Jag hoppas därför på en ny fiktiv roman från henne snart för det här är ändå något av en favoritförfattare som jag gärna läser mer av!

(Rec.ex från Etta/Sekwa)

29 okt. 2018

höstenkät

Bildresultat för höst berlin

För ett tag sedan såg jag en höstenkät hos Bokföring enligt Monika och eftersom det är ont om annat än bokinlägg just nu på bloggen tänkte jag att det kunde passa bra med en enkät som omväxling.

Vad är det bästa med hösten?
Alltså, typ allt. Temperaturen är skön och jag har inget emot kyla. Mörkret passar mig bra då jag tycker om att kura under filten mörka höstkvällar. Visserligen är hösten mest vardagslunk men det gör också att allt känns mindre kravfyllt. Jag gillar verkligen hösten!

Tips på en bra bok som utspelar sig på hösten?
Jag är grymt dålig på att minnas sådana detaljer i böcker ... Inget tips från mig, tyvärr.

Vilken bok ser du fram mot mest den här hösten?
Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. Kanske blir det mer en julbok än en höstbok för mig med tanke på omfånget, men jag ser i alla fall verkligen fram emot att läsa den.

Har du någon speciell läsutmaning den här hösten? Eller låter du inspirationen styra?
Jag låter läsningen vara luststyrd. Vill ha så få krav och måsten som möjligt i tillvaron.

Har du något speciellt inplanerat den här hösten som du kan se fram mot?
Jag och min vän i livet åker till vårt älskade, älskade Berlin i mitten på november. Det ser jag som alltid galet mycket fram emot! Annars har jag inget speciellt inplanerat och tycker egentligen att det är ganska skönt. Trivs bäst när kalender består av oplanerad helger där jag gör det jag känner för just där och då. I helgen blev det t ex ett spontanbesök på nyrenoverade biskopsresidenset som höll öppet hus och bjöd in allmänheten. Finfina salonger där!

Är det någon film eller TV-serie som du ser fram mot att se den här hösten?
Nu har ju andra säsongen av Vår tid är nu redan börjat men det var nog den serie jag såg mest fram emot. Den är riktigt bra! Sedan är ju jag en stor vän av På spåret så det är en säsongsstart jag givetvis inväntar med förtjusning. Film har jag noll koll på men kanske vore det kul att se Bohemian Rhapsody. 

24 okt. 2018

jag ska egentligen inte prata om det här

Jag ska egentligen inte prata om det här (inbunden)

Moa, tjejen som drömmer om att bli skådis men som får jobb som vårdbiträde på ett äldreboende, mötte vi för första gången i Sara Beischers bok Jag ska egentligen inte jobba här. Nu är hon tillbaka i boken Jag ska egentligen inte prata om det här. Hon är fortfarande vårdbiträde och av skådespelardrömmarna har det inte blivit mycket. Hon har försökt sig på att skriva pjäser men när inte heller det fungerar ger hon sig istället på att skriva en roman. Boken handlar om hur de gamla på äldreboenden har det och hur personalen har det. När boken blir antagen till ett förlag och därefter utgiven är Moas lycka inte så total som man kan tro. Hon inser att boken kommer att göra folk upprörda. Inte minst hennes arbetskollegor. Kritiker, förlag, arbetarrörelsen, vänstern och en hel massa andra ser dock bara en sak - en ny arbetarförfattare - och Moa kastas in i ett snabbt snurrande hjul av författarframträdanden och expertpaneler och överallt möts hon av hyllningskörer. Hennes arbetskamrater möter henne dock med iskyla.

Jag tycker att Beischers bok är klart läsvärd och den ger en inblick i hur svårt det kan vara att öppet kritisera det man ser är fel. Vad det kan kosta socialt. Hur splittrat det kan bli när många hyllar, men de som skildras i det skrivna känner sig påhoppade och förminskade. Bäst måste jag säga att jag tycker de delar som handlar om Moas jobb på äldreboende är. Det känns också som att det är här författarens engagemang är som största. Det är beskrivande och uppriktigt och Moa blir som tydligast i de avsnitten och de gamla är levandegjorda på ett vis som inga andra personer i boken är. 

Visst är hennes framgång också intressant att följa, särskilt som den inte beskrivs som något guldglittrande paradis, men den historien känns mer gjord och därmed kommer den inte på samma sätt med något nytt. När jag läser Sara Beischer känner jag att vi behöver fler unga vårdbiträden, medelålders mattanter och snart pensionsfärdiga lokalvårdare i litteraturen. Deras liv och berättelser behöver också skildras, inte minst i fiktionen.

22 okt. 2018

ett brev till min pappa i himlen

Ett brev till min pappa i himlen (pocket)

Ett brev till min pappa i himlen är en slags självbiografi där författaren Benny Stenberg skrivit ett långt brev till sin avlidna pappa. Ett brev där han försöker prata om det de aldrig pratade med varandra om i livet. Allt som låg mellan dem och gjorde att de aldrig riktigt nådde varandra. Här finns det gemensamma intresset för fotboll, men också frågor kring varför pappan aldrig tröstade sin son, varför pappan aldrig var delaktig i sonens skolgång, obegripliga föräldrabeslut och brist på kärleksfulla uttryck. Det mest kopplas till exakta minnen och situationer som man nog både kan och inte kan känna igen sig i lite beroende på generation.

Men, boken är inte någon svartmålning av en bortgång pappa. Stenberg har också den vuxne personens förmåga att reflektera över situationer och försöka förstå dem från pappans perspektiv. Han kan också se att han ibland begår liknande misstag själv som vuxen och som förälder.

Boken är inte uppslitande eller upprörande och jag tycker är bokens styrka. Det som beskrivs är nog en rätt vanlig situation där förälder och barn inte riktigt lyckats nå varandra och när den ena inte längre finns står man där med alla tankar och frågor som aldrig kommer att få svar. Det finns något finstämt över denna korta och snabblästa bok och jag måste säga att den var bättre än vad jag väntade mig. Den gav någon slags lugn som jag inte kan sätta fingret på varför det kom över mig, men jag anar väl.

(Rec.ex från Stenberg-Schentz förlag)

20 okt. 2018

vajlett och rut

Vajlett och Rut (inbunden)

Granträskåsen är ett litet samhälle i Västerbottens inland och dit tar Karin Alfredsson oss med i sin bok Vajlett och Rut som utspelar sig på 1950-talet. Vajlett får tjänst som skolfröken och kommer med nya idéer som inte alltid tas så väl emot i samhället som till stor del styrs av den lokala frikyrkoförsamlingens ledare. Barnen är dock mycket förtjust i henne och det stärker henne. Vajlett tänker inte låta någon påverka henne. Hon vet vad hon tror på och står därmed ut med vetskapen om att det pratas om henne och med en och annan konflikt med föräldrarna.

En annan kvinna som sticker ut är byns postfröken. Hon är  också både ensamstående och utsocknes. Om henne pratas det förstås också, men alla måste ju gå till posten så undvika henne är inte ett alternativ. Vajlett och Rut börjar prata och det som börjar som vänskap skall snart växa sig starkare.

Karin Alfredsson är en riktigt favoritförfattare hos mig och den här boken levde absolut upp till förväntningarna. Hon är bra på att bygga trovärdiga karaktärer och Vajett, Rut och byborna är inget undantag. Båda kvinnorna är yrkesarbetande och ogifta i en tid då inget av detta var ett givet val eller en möjlighet. Vajlett får stå ut både med en självklart lägre lön än vad en man skulle ha fått och hon måste dessutom lämna sin lärarbostad när en man med en något högre titel anställs. Det är sådant som ger en inblick och perspektiv på ett samhälle som inte ligger längre bort i tiden än att vissa strukturella drag fortfarande finns kvar.

Av byns trettiofem hushåll är tjugoåtta med i församlingen, men även här har Alfredsson lyckats ge personerna och familjerna dimension och inte fastnat i stereotypen "religiösa fanatiker". Det finns en omsorg om karaktärerna, inte bara huvudkaraktärerna, i boken som jag verkligen tycker om. Alla får liksom vara hela människor. Så även Vajlett och Rut för här finns hemligheter jag inte tänker avslöja och naturligtvis, mitt i kärleken, villrådighet och försiktighet, och så den starka passionen som båda inte kan göra annat än vika sig för. Det är fint!

(Rec.ex från Bokfabriken)

14 okt. 2018

kvartalsrapport

Bildresultat för books

Nu har tiden sprungit iväg igen och den här kvartalsrapporten som borde ha skrivits för fjorton dagar sedan kommer nu istället. Vart tar tiden vägen? Plötsligt befinner jag mig tydligen i den ålder då man säger och tänker sådana saker. Sådant där som var obegripligt och som uråldriga vuxna sa när man växte upp. :)

Den något sena rapporten berör förstås juli - september. Jag hade två veckors semester men de flesta dagar var inbokade antingen med resa till Gävle eller Hamburg så det blev inte någon utsträckt läsperiod och jag kämpar fortfarande med min monumentala lässvacka. Det blev faktiskt bara 17 böcker lästa under dessa tre månader och det är verkligen inte mycket att skryta med. Av de lästa böckerna var 6 stycken rec.ex (precis som föregående kvartal). Tack förlagen! 

Genremässigt såg det ut som nedan och egentligen är det väl bara att jag gett ljudboksföljetongen på Storytel (det som de kallar Storytel Original) en chans till  som överraskar: 

Romaner: 12 st
Deckare/spänning: 4 st
Ljudboksföljetong: 1 st

Format då? 
Ljudböcker: 11 st
Inbundna: 1 st
Ljudbok/Inbunden: 4 st
E-bok/ljudbok: 1 st

Jag har börjat kombinera att läsa pappersbok med att lyssna på den inlästa ljudboken. Oftast börjar jag läsa boken först och övergår sedan till ljudboken. Min lässvacka av historiska mått beror till stor del på att jag inte kan koncentrera mig när jag läser och därför passar ljudböckerna mig bättre och bättre. 

Länder där böckerna utspelar sig: 
Sverige: 11 st
Finland: 2 st
Storbritannien: 2 st
Frankrike: 1 st
USA: 1 st

Lite nöjd är jag över att Finland finns med även bland denna sommars läsning. Kanske borde jag göra Finland till mitt återkommande sommartema? Tycks ju gilla det som skrivs i och om vårt östra grannland! 

Och så till sist - kvartalets bästa
Bästa roman: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och ett omnämnde som kvartalets positiva överraskning till För såna som oss av Tiina Nevala/Henrik Karlsson
Bästa deckare/spänning: Dit solen aldrig når av Marianne Cedervall

8 okt. 2018

förlåten

Förlåten (inbunden)

Det här med familj. Det skall ju vara så enkelt men är allt som oftast precis tvärtom. I Agnes Lidbecks bok Förlåten får vi möta ännu en syskonrelation som blivit komplicerad av livet.

Systrarna Maria och Ellens pappa går bort och de ärver ett sommarställe i skärgården. Under uppväxten tillbringades sommarloven på ön och som läsaren får vi möta systrarna både i nutid och i dåtid. I dåtid är det sommaren då deras betydligt äldre halvbror, som lider av en psykisk sjukdom som inte nämns vid namn, tar sitt liv och allt förändras för Ellen och Maria. Ellen stod honom närmast, men Maria förlorade ju också en bror.

I nutid har åren gått. Ellen har en framgångsrik karriär och är ständigt på resande fot. Maria jobbar som undersköterska och har en liten son. De skall nu tillsammans hantera dödsboet och tillbringa tid tillsammans på sommarstället. Som skall säljas enligt Ellen. Som kanske kan behållas av sentimentala skäl enligt Maria, trots att hon inte har råd. De båda systrarna måste för första gången på många år hantera varandras olikheter och konfronteras med varandras tankar, längtan och avundsjuka.

Jag tycker Agnes Lidbeck har en bra grundstory och att barndomens upplevelser kan kasta skuggor in i vuxenlivet är ju något vi alla vet. Syskon får ju lätt sina roller och behåller dem mer eller mindre livet igenom. Men ... Det är ändå så att jag inte kommer överens med Lidbecks text. Maria och Ellen blir liksom för stereotypa. Den framgångsrika storasystern är smal, har kläder i lätta material som alltid är välstrukna. Hon är organiserad. Framställs som lite kallhamrad. Har en karriär som gör att hon inte fått barn men ger bidrag till fattig barn. Maria, lillasystern som liksom blev kvar i arbetarklassen med sitt slitiga jobb inom vården. Sin lite sjaviga stil, sin känslosamhet, sin knubbiga kropp. Sin son vars pappa inte riktigt verkar finnas med i bilden. Det är liksom för mycket. Det blir som att författaren tagit alla förutfattade meningar hon kan komma på om olika typer av människor och applicerat dem på Ellen och Maria. Det gör att berättelsen liksom fastnar i stereotyperna och aldrig kan lyfta. Det är synd för här finns som sagt i grund till att bygga en psykologiskt intressant och intim berättelse, som nu tyvärr blir platt och lättglömd. Jag känner mig faktiskt en aning besviken.