30 juni 2017
det förlorade barnet
Så har jag då lyssnat klart på fjärde och sista boken i serien som skapat Ferrantefeber i Sverige. Vi har nu kommit fram till medelålder och åldrande och Elena och Lila är i trettioårsåldern när boken startar. Jag erkänner att jag efter tredje boken var lite trött på denna neapelkvartett, men Det förlorade barnet är ett väldigt värdigt avslut.
Boken vindlar fram genom åren och det är ett myller av händelser och människor. Det jag tycker allra bäst om i boken är att Lila åter få ta mycket plats. Hon behövs på något sätt där bredvid Elena - de är som två motpoler som dras till varandra även om det kanske varken är en jämlik eller sund vänskap alla gånger. Elena blir tillsammans med Nino som hon ju älskat ända sedan tonåren. Det är en relation som på något sätt är predestinerad att gå i stöpet, men den är ändå intensiv och oundviklig. De får ett barn tillsammans och ungefär samtidigt får även Lila ett barn. Det för de gamla väninnorna ännu närmare varandra, men säg den lycka som varar.
Det är svårt att sammanfatta Ferrantes böcker för de innehåller på något sätt allt och inget och gärna samtidigt. Som läsare måste man bara flyta med för Ferrantes berättarstil pendlar mellan glimrande avsnitt då man förlorar sig helt i berättelsen till avsnitt då romanen närmast är ett oväsentligt ordflöde. Hade jag läst pappersböckerna så hade jag nog aldrig orkat igenom alla fyra böckerna, men Odile Nunes uppläsning har varit en fröjd i sig att ta del av så jag har njutit och kämpat med dessa böcker med hennes röst i öronen. Jag är glad att jag tagit del av Neapelkvartetten och alla livsöden i dem, men samhällsperspektivet och skildringen av förhållandena i kvarteret i Neapel är det som intresserat mig mest bortsett från Elena och Lilas relation. Enligt mig är första boken, Min fantastiska väninna, fortsatt den bästa i serien, men fjärde boken, Det förlorade barnet, knyter samman allt på ett sätt som gör att serien känns fullbordad. Nu är det över.
bokbloggsjerka 30 juni - 3 juli
Vem tycker du är Sveriges bästa författare (just nu, eller genom tiderna)?
Vilken hopplöst svår fråga denna vecka. Jag är ju fullt medveten om att jag inte läser böcker med den allra högsta litterära värdet så då går ju den typen av författarskap bort för mig, trots att de säkert rent litterärt är bäst. Vad nu bäst är. Det är ju en definitionsfråga. Men, om jag nu ändå skall försöka ge någon slags svar så får det bli utifrån författare vars böcker jag alltid/oftast ser fram emot att läsa när de kommer ut med något nytt. Till dem hör till exempel Håkan Nesser, Marie Hermanson och Cilla Naumann. Ingen av dem kan förstås anses vara Sveriges bästa författare, men det är i alla fall författare som går hem hos mig.
25 juni 2017
midsommarläsningen
Midsommarens långhelg är till ända och jag har faktiskt fått oväntat mycket läst. En påbörjad bok blev utläst och idag har jag suttit i läsfåtöljen och slukat en hel bok - det var länge sedan sist!
Min relation till löpning är följande: Jag springer inte. Inte ens till bussen. Jag tar nästa buss hellre än springer. Men, det hindrar mig inte från att med litteraturens hjälp ta del av en hängiven löpares upplevelser. Boken Jag sprang med kenyanerna. Hemligheten bakom världens snabbaste löpare är Adharanand Finns dokument över tiden då han tillsammans med sin familj lämnar England och livet som en småmullig medelålders motionslöpare för att under ett antal månader bosätta sig i Kenya med ett enda syfte: ta reda på hemligheten bakom de kenyanska löparundret och till på köpet lära sig att springa som en kenyan. En herrans massa löpträning blir det, en hel del funderande på barfotalöpningens vara eller inte vara, men också en inblick i samhället och mentaliteten och det är det som gör boken läsvärd för min del - oväntat läsvärd faktiskt. Att allt mitt tittande på friidrott genom gjort att en hel del namn på långdistanslöpare klingar bekant är en annan rolig upptäckt.
Kristin och Marie är systrar, men har helt tappat kontakten med varandra. Kristin valde att lämna sin arbetarklassbakgrund genom att utbilda sig till jurist och gifta in sig i de fina salongerna. Marie bor kvar i Landvetter och eftersom hon tröttnat på sitt jobb som barnskötare har hon gått lite ekonomikurser och börjat söka nytt jobb. Kristin är inte heller nöjd med sitt advokatjobb och har sedan ett halvår tillbaka tjänstledigt för att testa livet som keramiker. I vartannat kapitel får vi följa Maries respektive Kristins liv under en period då förändring står högst upp på bådas önskelista, men det är också en period av äktenskap i kris och behov av stöd och tröst. De kämpar båda med sitt (och inte minst med föräldrar och svärföräldrar) och plötsligt och oväntat korsas deras vägar. Tills något annat tar vid av Agneta Vorberg är lättläst och snabbläst och i ärlighetens namn många gånger närmast stereotypt, men just i dag tyckte jag den var en alldeles utmärkt verklighetsflykt så jag läste den från pärm till pärm medan jag klunkade i mig ett par riktiga baljor java.
23 juni 2017
trevlig midsommar!
Trevlig midsommar önskar jag er alla!
21 juni 2017
vinter i drömhuset
Vissa böcker är verkligen feelgood i ordets rätta bemärkelse och det gäller i allra högsta grad för Vinter i drömhuset av Meave Binchy. Det är så mycket värme i livsödena vi möter i den här boken att det nästan blir som en må-bra-överdos ibland, men helt ärligt kan det vara skönt med den typen av läsning emellanåt under tågpendlingen.
Bokens huvudperson är Chicky Starr som i sin ungdom träffar en amerikan, gifter sig med honom och flyttar till USA. Det skall dock inte bli någon livslång kärlekssaga även om många hemma på Irland tror att den höll betydligt längre än vad den i verkligheten gjorde. När Chicky väl återvänder till Irland är det för att ta över systrarna Sheedys hus Stone House i hennes födelsestad Stoneybridge. För pengar hon sparat ihop i USA skall hon rusta upp huset och starta en liten hotellrörelse för människor som vill undkomma storstaden och andas friskluft vid irländska Atlantkusten. Personalen hon anställer på hotellet har alla kopplingar till Stoneybridge och är i behov av nystart. När gästerna anländer till den första veckan hotellet är öppet är det en brokig skara, alla med sin historia och anledning till att ha sökt sig till det avlägsna Stone House.
Boken är upplagd så att vi får ta del av allas liv i egna kapitel och var och en av dem är intressant i sig vilket gör att boken hela tiden känns ny och intressant, och man behöver aldrig oroa sig för att något inte skall lösa sig till det bästa för det gör det förstås. Kanske låter det förutsägbart, men det tycker jag egentligen inte att det är för de olika personernas liv skiljer sig verkligen åt och jag tycker om att läsa om dem alla, men allra mest tycker jag om att läsa om Chicky själv. En liten varning vill jag dock utfärda när det gäller Vinter i drömhuset: Stone House är extremt lockande! Man vill leta upp det fiktiva huset och checka in omedelbart och jag som inte har något till övers för vandringar och promenader vill snöra på mig kängorna och ge mig ut i det irländska landskapet och bara ta in allt i ett enda andetag. Ett gott betyg i sig till en bok!
19 juni 2017
svålhålet
Innehållsmässigt är den svår att beskriva. Det är en rad korta berättelser utan egentligt sammanhang som tar oss läsare med på det ena underliga äventyret efter det andra. Här finns Kurt-partiklar, stenar som lever, möjligheten att frysas ner och på köpet få de mest märkliga erotiska drömmar. Här finns det intergalaktiska vattenhålet Svålhålet där universums alla livsformer super sig packade på vad helst som funkar för just dem. Det är hejdlöst och när det är roligt är det riktigt roligt. Ibland blir det dock nästan mest svammel, men det är underhållande det med. Att Niemi själv har läst in boken är en stor fördel - den tornedalska humorn gör sig förstås bäst med tornedalsk dialektklang.
Söker du efter några timmars ren underhållning av det absurda slaget - lyssna på Svålhålet! Det är en rolig upplevelse!
15 juni 2017
en tiger för en ängel
Barndomsskildringar är en genre jag alltid förhåller mig lite ambivalent till. Det är något lockande med dem, men samtidigt kan barnperspektivet ibland bli för mycket för min smak. Anne B Ragde lyckas dock hitta en bra balans på det mesta i sin bok En tiger för en ängel och på det stora hela tycker jag om att lyssna på den.
I En tiger för en ängel möter vi Lotte, ett barn på åtta år som längtar hela året efter sommarlovet som hon tillbringar på sin farmor och farfars gård i Perlevik, belägen vid en fjord längre neråt landet från Lottes hemstad Trondheim sett. Den här sommaren lyckas dock inte vardagens hålla sig helt på avstånd utan den kastar sina långa skuggor över sommarens lata dagar. Under året har föräldrarna skilt sig, pappan flyttat ihop med en ny kvinna och hennes barn och Lotte bor kvar med sin mamma som har det ekonomiskt knapert.
Det skrivs aldrig rent ut i boken, men det går genom tidsmarkörer och synen på skilsmässa att gissa sig till att det är någonstans i 60-talet vi befinner oss. Skilsmässa är inte riktigt accepterat än och att var skilsmässobarn är än mer komplicerat än idag, kanske särskilt för ett känsligt barn som Lotte. Det blir ju inte lättare av att pappan helt tycks ha glömt Lotte. Här finns faktiskt ett par scener som är rent förfärliga och jag kan som läsare riktigt känna Lottes förvirring och smärta när fadern markerar avstånd.
Jag tycker om att Ragde valt en lite mer driven berättarstruktur och att jag som läsare kastas mellan händelser från året som gått och realismen i det, till sommaren som pendlar mellan lyckan och tryggheten i att hjälpa farmor på gården och svärtan i det som tränger sig på. Kanske att det ibland, i alla fall i ljudboksversionen, blir lite väl många hopp, men heller det än rak kronologi i just den här boken. I En tiger för en ängel finns också drag av vad som närmast kan liknas vid naturromantik, men som ändå passar så väl in och som ger berättelsen ett extra skimmer.
Ja, som ni hör är detta en rätt fin ljudboksupplevelse och även om den kanske inte stannar kvar så länge i minnet så är det ändå en bok jag rekommenderar som sommarlyssning för den fina tonens skull.
10 juni 2017
bokbloggsjerkan 9 - 12 juni
Helg och dags att svara på jerkan igen:
Vilket är ditt tidigaste och/eller starkaste minne av böckernas underbara värld?
Jag vet inte exakt, men tidiga minnen består av att någon av mina föräldrar läser saga för mig och min lillebror. Andra tidiga minnen handlar om besök på biblioteket. Jag älskade att gå till bibblan. Bläddra bland bilderböckerna i backarna och allt som oftast låna hem samma favoritbok. Jag bläddrade också i serietidningar innan jag kunde läsa och låtsasläste med hjälp av bilderna. Ja, vilket som är tidigast eller starkast vet jag inte, men någon form av kärlek till berättelser har alltid funnits där tycks det. :)
6 juni 2017
brajabiblioteket
Det lilla filialbiblioteket i den slitna miljonprogramstadsdelen hotas av nedläggning. Utlåningssiffrorna pekar brant nedåt och nu har filialchefen Tore fått tre månader på sig att vända trenden. Lyckas han inte kommer biblioteket att stänga. Tore ber sina anställda att tänka ut aktiviteter som på något sätt kan få folk att strömma till bibblan. Titeln Brajabiblioteket avslöjar i sig vad lösningen blir. Tore och bibliotekarien Karl, som är bokens huvudperson, börjar odla marijuana i en bortglömd del av magasinet och genom kampanjen "rekommenderade böcker" ser det till att utlåningssiffrorna skjuter i höjden samtidigt som låntagarna får en joint för besväret. Det hela är förstås dömt att i slutändan avslöjas, men på vägen dit gör Per Berg sitt bästa för att roa läsaren.
Jag skriver sitt bästa för Per Berg lyckas väl sådär om jag skall vara ärlig. Boken är bara på 150 sidor och ändå känns den för lång och det beror mycket på att berättelsen går i stå i mittpartiet. Jag anar att boken är skriven som en slags kritik mot att bibliotekens funktion i samhället i många politikers ögon endast kan mätas i antal utlånade böcker, men på något sätt tycker jag att boken blir för ansträngd i sin rolighet och då faller också budskapet en aning.
Den här långhelgen har jag läst två kortromaner och ingen av dem har varit någon klang och jubel-fest tyvärr. Jag brukar annars gilla kortromaner, men ibland väljer man förstås fel böcker för den egna smaken. Nu kastar jag mig rask över nästa bok i högen och hoppas den är bättre.
(Rec.ex från North Chapter)
5 juni 2017
och varje morgon blir vägen hem längre och längre
Fredrik Backman och jag har en komplicerad relation. Jag älskade Ove och när jag gett Britt-Marie en andra chans vann även hon mitt hjärta. Mormor tyckte jag inte alls om och Björnstad känner jag inte minsta intresse för. Så dök kortromanen Och varje morgon blir vägen hem längre och längre typ överallt och jag kände när jag läste om handlingen (tänker att den är så väl känd att jag inte säger något mer om den) att den nog kunde vara något för mig.
Tyvärr var den inte det. Jag tycker helt ärlig att den är en märklig mix av sötsliskigt och smått högtravande. Jag finner det hedervärt att Backman försökt skildra det svåra i att sakta förlora sina minnen och sina mentala förmågor och hur det påverkar såväl individen som anhöriga, men det blir för sentimentalt för mig. Dessutom har jag mycket svårt för delarna när Farfar "talar" med sin bortgångna fru. Där tycker jag Backman försöker sig på en ton han inte behärskar.
Men, kanske är det jag som är petig och känslokall. Hyllningskören är ovanligt intensiv och jag har läst många som blivit rörda till tårar av Backmans berättelsen. Jag tycker nog att det allra bästa med denna bok är att att Backman valt att ge sina royalties till Hjärnfonden som samlar in pengar till forskning om hjärnans sjukdomar. Det är en fin gest och ett bra sätt att nyttja den kraft som ett välkänt författarnamn har i försäljningssammanhang.
4 juni 2017
en bön för de stulna
En bön för de stulna av Jennifer Clement är en förfärlig bok och då syftar jag inte på hur den är skriven utan på innehållet och att det, eftersom det bygger på flerårig research, sorgligt nog lika gärna hade kunnat vara en reportagebok istället för en roman. Vi har nog alla hört och läst något om situationen i Mexico och om knarkkartellernas framfart. Att kvinnor försvinner är också något som de flesta av oss känner till och ändå är det svårt att ta in. Clements bok gör det litteratur så ofta gör - tar en med till platsen, låter en ta del av den lilla människans liv och plötsligt är det svårare att värja sig och omöjligt att inte bli berörd.
Ladydi lever med sin mor i ett plåtskjul i en by ungefär en timme in i landet från den en gång så glittrande semesterorten Acapulco. I byn bor bara kvinnor, männen har tagit sig till USA eller dött under försöken att ta sig dit. Ladydis far tillhör de som skapat ett nytt liv i USA och det ryktas att han har en ny familj i New York. För de som blivit kvar i byn gäller det att försöka undvika att väcka uppmärksamhet. Flickorna kläs ut till pojkar så länge det är möjligt och därefter försöker man göra dem fula för att de inte skall väcka uppmärksamhet, kidnappas och säljas. De fattiga kvinnorna gräver gropar där flickorna kan krypa ner och gömma sig när kartellerna åker genom byn. Det hjälper dock inte alltid för skönhet är ryktbar och plötsligt är männen där och beordrar en vacker flicka att följa med dem. Ladydis liv skall också ta en vändning som för henne långt bort från hembyn, men inte på ett positivt sätt.
Det här är trots ämnet en snabbläst bok. Kanske lite för snabbläst för ibland måste jag liksom själv dra i handbromsen och påminna mig om att detta faktiskt är den verklighet många kvinnor i Mexico lever i och för all kvinnor på många andra platser också. Den utsatthet kvinnor världen runt lever med dagligen är förödande och vi behöver vara medveten om den. Det enda problemet med Clements bok är därför att sidorna svischar förbi så snabbt att det lästa inte riktigt hinner tränga in och läsaren riskerar att glömma det alltför snabbt. Men, bortsett från det är boken givetvis både läsvärd och angelägen och kan rekommenderas till alla som vill få in en dos allvar i semesterläsningen.
bokbloggsjerkan 2 - 5 juni
Bild från: http://revelwallpapers.net
Så här skriver Annika när veckans jerka presenteras:
Även om det var snöstorm i Arjeplog i dag så finns det mycket som tyder på att sommaren är på väg. Hur ser det ut hemma hos er och vad har ni planerat för ”bokligt” i sommar (läslistor, bästa bok att läsa i hängmattan, böcker som ska få hänge med er när ni åker bort, etc.)?
Hos mig hänger regnet i luften men visst känns det försommar ändå med allt grönt och skönt där ute. En stor fördel med den här årstiden är att grannhyreshuset helt försvinner bakom ett gigantiskt grönt träd. Insyn minimal med andra ord! Rätt skönt faktiskt.
Min sommarläsning har jag skrivit om här och här så jag skriver inte mer om det här men allt kan sammanfattas med: lustläsning!
1 juni 2017
sommarläsningsenkäten
Den snurrar omkring nu på en hel massa bloggar och självklart sällar även jag mig till gänget som besvarar sommarläsningsenkäten. :)
1. Brukar du läsa mer eller mindre, eller som vanligt på sommaren?
På den tiden jag jobbade som lärare och hade längre ledighet på sommaren läste jag definitivt mer då än andra tider på året. Numera har jag ju vanlig semester och därför kanske det inte blir lika stor skillnad på sommarläsningen som övriga året. Just i år har jag dock haft ett mediokert läsår hittills men nu har jag äntligen hittat tillbaka till läsningen igen så jag tror på en bra lässommar!
2. Läser du samma typ(er) av böcker som under övriga delar av året, eller läser du något speciellt på sommaren?
Jag tycker jag har en variation av böcker som funkar bra för mig och därför skiljer den sig inte åt beroende på årstid. Jag har ibland försökt mig på utmaningar på sommaren, men i år blir det bara lustläsning så vi får se vad det blir.
3. Beskriv den ultimata sommarläsningsplatsen! Inkludera gärna smaker, dofter o s v.
Jag trivs egentligen bäst i sängen eller schäslongen året om, men om jag är ute och det är en riktigt varm dag (i min värld allt över 21 grader) sitter jag gärna i skuggan på någon parkbänk eller ligger i skuggan på någon gräsmattan. Korta stunder i solen förekommer. Tänk, stora träd som rasslar lätt i brisen och parkmiljö som inte innehåller stojiga barn vid lekplats så får ni rätta känslan. Min getingfobi gör dock att uteläsningen ofta bli avbruten då jag flyr i vild panik så det gäller att hitta de getingfria zonerna. Långt ifrån lätt!
4. Vilken bok är perfekt för en slö dag på stranden/i hängmattan?
Inte alltför tungläst skulle jag säga. Någon svensk deckare är förstås klassiskt. Jag har läst en och annan Mari Jungstedt-deckare lata sommardagar. Annars vill jag slå ett slag för en fransk romanförfattare som skriver mycket trivsamma böcker - Grégoire Delacourt. Vad som helst av honom skulle funka fint i sommarsolen!
5. Berätta om en bra bok som utspelar sig på sommaren!
Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell eller Sommarön av Eva Frantz (som jag bloggade om häromdagen) blir mina tips!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)