det förlorade barnet

Så har jag då lyssnat klart på fjärde och sista boken i serien som skapat Ferrantefeber i Sverige. Vi har nu kommit fram till medelålder och åldrande och Elena och Lila är i trettioårsåldern när boken startar. Jag erkänner att jag efter tredje boken var lite trött på denna neapelkvartett, men Det förlorade barnet är ett väldigt värdigt avslut.

Boken vindlar fram genom åren och det är ett myller av händelser och människor. Det jag tycker allra bäst om i boken är att Lila åter få ta mycket plats. Hon behövs på något sätt där bredvid Elena - de är som två motpoler som dras till varandra även om det kanske varken är en jämlik eller sund vänskap alla gånger. Elena blir tillsammans med Nino som hon ju älskat ända sedan tonåren. Det är en relation som på något sätt är predestinerad att gå i stöpet, men den är ändå intensiv och oundviklig. De får ett barn tillsammans och ungefär samtidigt får även Lila ett barn. Det för de gamla väninnorna ännu närmare varandra, men säg den lycka som varar.

Det är svårt att sammanfatta Ferrantes böcker för de innehåller på något sätt allt och inget och gärna samtidigt. Som läsare måste man bara flyta med för Ferrantes berättarstil pendlar mellan glimrande avsnitt då man förlorar sig helt i berättelsen till avsnitt då romanen närmast är ett oväsentligt ordflöde. Hade jag läst pappersböckerna så hade jag nog aldrig orkat igenom alla fyra böckerna, men Odile Nunes uppläsning har varit en fröjd i sig att ta del av så jag har njutit och kämpat med dessa böcker med hennes röst i öronen. Jag är glad att jag tagit del av Neapelkvartetten och alla livsöden i dem, men samhällsperspektivet och skildringen av förhållandena i kvarteret i Neapel är det som intresserat mig mest bortsett från Elena och Lilas relation. Enligt mig är första boken, Min fantastiska väninna, fortsatt den bästa i serien, men fjärde boken, Det förlorade barnet, knyter samman allt på ett sätt som gör att serien känns fullbordad. Nu är det över.