helgens läsning

   

Det har blivit lite gott och blandat läst och lyssnat i helgen. Först låg jag kvar extra länge i sängen i lördags och lyssnat på Karen Blixen kortroman Den odödliga historien. Den handlar om en rätt obehaglig man vid namn Mr Clay som när han möter skönlitteraturen och en vandringssägen bestämmer sig för att göra verklighet av myten, men det hela går inte helt enligt plan. Blixen visade sig var oväntat underhållande och med en rätt vass humor. Bra start på helgen! På eftermiddagen började jag läsa Kåda av Ane Riel. Vilken familj man möter i den boken! Så udda, men jag gillar verkligen boken hittills! Förstår absolut varför den vunnit diverse priser. 

Idag, söndag gav jag mig i kast med ett annat rec.ex från i höstas (man måste ju slalomläsa liksom ...), men De saknade av Thomas Rydahl kommer jag inte att läsa ut. Var inte särskilt imponerad av hur den är skriven inledningsvis och dussindeckare orkar jag inte med just nu hur spännande de än verkar av baksidestexten att döma. 

Så en del bra, en del mindre bra i läsningsväg denna helg. Ser nu fram emot att läsa ut Kåda och se vart denna annorlunda berättelse tar vägen! 

Vad har ni läst i helgen?

saharasyndromet

Saharasyndromet av Christian Unge blir mitt tredje möte med kirurgen Martin Roeykens, som sin vana trogen har hamnat i trubbel. Denna gång befinner han sig tillsammans med ett antal andra personer som också jobbar för Läkare utan gränser i Sierra Leone för att arbeta mitt under ebolaepidemin. Martin och några av hans kollegor blir kidnappade av en politisk terroristgrupp och tas med på en skräckfärd genom öknen. Martin insjuknar snart och hans sjukvårdskollegor misstänker omedelbart att han smittats av ebola. Mitt i allt kaos blir ledarna för terrorgruppen skadad och Mette, en i Martins team, tvingas operera sin egen kidnappare för att rädda sina kollegor. Därefter skall saker och ting visa sig bli än mer otäcka och spänningen trappas upp.

Martin Roeykens dotter Bella är förstås också med på ett hörn. Hon jobbar på en tidskrift i Stockholm och när allt mer om hans fars situation uppdagas för henne kommer också insikten om att den tidskrift hon jobbar på tycks ha kopplingar till ledaren för den terroristgrupp som kidnappat hennes far.

Unge skriver med ett driv som jag gillar och både Martin och Bella är karaktärer jag tycker om att följa även om det finns en viss förutsägbarhet i att de alltid hamnar i knipa. Men, det är ju liksom genrens typiska drag. Den här boken är jag dock inte riktigt lika förtjust i som i de två föregående, Turkanarapporten och Kongospår, för det blir på något sätt lite för mycket vansinnesfärd och attacker för min smak och faktiskt också för mycket av operationer och sjukdomssnack. Men, jag kan absolut tänka mig att läsa ännu en bok om Martin och Bella, om inte annat bara för att se vad Unge hittar på för äventyr till dem.

sherlock holmes x2

  

För ett par inlägg sedan skrev jag att jag behöver en paus från deckare, men ingen regel utan undantag! Sherlock Holmes är ju alltid en utmärkt anledning att ge sig i kast med genren igen, liksom.

På Storytel finns två Sherlock Holmes-historier inlästa av Peter Melin och de har verkligen varit en perfekt verklighetsflykt under denna vecka. De rödhårigas förening och Det spräckliga bandet heter de två berättelserna som förgyllt mina kvällar, och jag uppskattar verkligen Sir Arthur Conan Doyles sätt att skriva. Det är både roligt, klurigt och alldeles lagom spännande och faktiskt är det minst lika underhållande att läsa dessa noveller som att se dem på tv, även om jag nu älskar filmatiseringarna, särskilt de med Jeremy Brett i huvudrollen.

vera

Det här är en bok som mår bästa av att ni som ännu inte läst den egentligen får veta så lite som möjligt om. Det är en rätt intrikat väv av minnen, återblickar och hemligheter som flera av karaktärerna bär på. I centrum står Sandrine, som kommer till Sverige 1945 och bär på ett barn som blivit till så där som barn blir ibland - utan avsikt och inte som en följd av himlastormande kärlek och passion. Här finns andra förutsättningar. Hon är bara sjutton år när hon kommer till Sverige, men en man på strax över trettio ansöker hos myndigheterna om att få gifta sig med henne trots att hon är minderårig och i iskall skärgårdsvilla gifter sig de två några månader senare.

Där stannar jag vad gäller handlingen. Jag kan dock säga att att detta är en mycket vackert skriven roman som liksom håller en i sitt grepp och stundtals är nästan mer spännande än många böcker i spänningsgenren. Det är något suggestivt och poetiskt över den utan att den känns konstlad eller svårtillgänglig. Vera av Anne Swärd är helt enkelt ett skickligt romanbygge.

den sista vilan

Jag tror att jag lite deckarmätt. Ofta när jag påbörjar en deckare så tappar jag liksom intresset snabbt. Blir rastlös och vet ju ändå att det kommer att sluta bra, så det händer att när jag kommer fram till själva upplösningen lägger jag undan boken. Så blev det med Den sista vilan. Men, kanske är det inte författaren Mats Ahlstedts fel att jag inte riktigt uppskattar Den sista vilan. Det är deckargenren och jag som behöver en paus från varandra.

För mig var det här första gången jag läser något av Ahlstedt, även om han skrivit en hel rad böcker innan. Fatima, bokens polis och huvudperson, är det därför också första gången jag möter. Hon känns som en på många sätt klassisk svensk deckarkaraktär, men hamnar hon inte lite väl ofta i farliga lägen? Det blir nästa för mycket. Bokens korta kapitel, de många olika trådarna, Fatimas (aningen ogenomtänkta) agerande - allt bidrar till ett högt tempo, men jag känner mig ändå inte fångad.

Nej, för mig var det här inte någon fullträff, men det kanske inte är Ahlstedts fel som sagt. Vill ni läsa mer om bokens handlingen, som kretsar kring morden på prostituerade kvinnor, kan ni göra det här.

(Rec.ex från Bokfabriken)

den mun han inte kan kyssa

John närmar sig 30 år men har mycket begränsad erfarenhet av tjejer. Han längtar efter kärlek och hänger mest hela tiden på nätet och hans nya favoritdejtingsajt Happy Orange. Där är det flesta i åldern 25 - 35 år och det är ju precis hans målgrupp. Men, den som trots allt fångar hans intresse är den något äldre Gabriella.

Gabriella är en frånskild mamma, och livet som skild har väl inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Istället för att hon hittat kärleken är det istället hennes ex som gjort det och kvar är hon ensam och med huvudansvaret för barnen. Till råga på allt är det något som inte riktigt är som det skall med dottern och det blir en källa till stor oro för Gabriella.

David har helt gått upp i sin träning. Han flyr till gymmet så snart han kan. Han vill bort från frun och barnen och det allmänna missnöjet som det livet fyller honom med. Allra mest vill han bort från fruns familj, men där finns förstås hennes syster och det hela är väl rätt komplicerat som man brukar säga.

Det här är huvudkaraktärerna i Ingrid Sigfridssons bok Den mun han inte kan kyssa som man kan säga är en samtida relationsroman om människor som inte riktigt lyckas bli överens med vare sig livet eller sig själva. De tre karaktärerna har egentligen inget mer gemensamt än att de bor i stockholmsområdet, men deras vägar korsar på lite olika sätt. Det är ingen komplicerad roman, men den beskriver nog liv som många kan känna igen från vårt moderna samhälle. Känslan av att vilja ha kärlek och/eller att komma bort från allt är teman som ofta återkommer i romaner och det är förstås ingen slump. Sigfridssons bok är en helt ok berättelse som funkade som tidsfördriv och verklighetsflykt, men den är nog relativt lättglömd gissar jag.

livet går så fort. och så långsamt

Inledde året med en viss magåkomma, men orkade i alla fall lyssna på en ljudbok av det lättsammare slaget - Livet går så fort. Och så långsamt av Martina Haag. För mig brukar Haags romaner vara ett säkert kort. Först skrev hon mest underhållande, men så kom Det är något som inte stämmer och den allvarligare Haag uppskattade jag verkligen.

Men, den här senaste boken då? Nja ... Det här tyckte jag var rätt undermåligt faktiskt. Trettio år efter högstadietiden blickar bokens huvudperson bakåt och inser att hon minns allt. Vem som cool, vem som var allt annat än cool, vad man skulle göra och hur man skulle se ut för att få vara med inne-gänget. Allt det som tillhör att vara tonåring i högstadieåldern. Här finns också än mindre trevliga delar som tangerar ämnen som sexuellt utnyttjande. Det är en tid då vuxna är frånvarande och högstadieungdomarna skapar sin egen värld.

Det här känns mer som ett kollage av olika berättelser som Haag snappat upp på olika ställen under livet. Året är 1980 i Haags bok, när jag började högstadiet var året 1991. Jag kan känna igen massor. Om inte från min egen högstadietid så från andras. Boken tillför därför inget nytt. Den ger inga annorlunda perspektiv, huvudpersonen är inte på något sätt unik, den bjuder inte på några miljöskildringar värda att minnas. Det är helt enkelt rätt platt. Haag har ju skrivit en hel del krönikor och kanske är det den typ av skrivande som skiner igenom här. Boken påminner en del om en samling krönikor som råkar handla om samma person och samma högstadieskola. Inget för mig.

Det bästa med boken, förutom möjligen det faktum att den är lättlyssnade, är faktiskt att det är Martina Haag själv som är uppläsare. Haag läser Haag är lite som Nesser läser Nesser - det funkar alltid!

bokslut 2017

Då var året 2017 till ända och in kommer 2018 med massor av ny lockande läsning och en del annat både bokrelaterat och icke-bokrelaterat. Förhoppningsvis innehåller det kommande året något färre förändringar än det gångna året, för även om jag egentligen tycker om förändring kan det ju bli lite för mycket ibland. Lite vardagslunk varvat med några guldkanter och någon resa är allt jag önskar av 2018 faktiskt. Under 2017 blev det bara en resa, men den gick till München i mitt älskade Tyskland så jag är nöjd! :)

Men, nu till sammanfattningen av läsåret som gått. Totalt läste och lyssnade jag på 78 böcker vilket väl få anses tämligen mediokert då jag vanligen ligger runt 85 böcker. Men, så har också detta varit ett år då läsningen väl inte direkt flutit på. Bättre läslycka 2018 således. Av de 78 utlästa böckerna har 25 st varit recensionsexemplar - ett stort tack till alla förlag som skickat böcker till mig! Jag har fler rec.ex liggande här hemma som jag inte hunnit läsa än, så det är väl något av en dåligt-samvete-hög, men någon gång under de närmsta månaderna blir de lästa.

Genremässigt, ja enligt min egna grovhuggna genredefinition alltså, så har läsningen sett ut så här:
Roman/kortroman: 50 st
Deckare/spänning: 19 st
Självbiografi/biografi: 5 st
Novellsamling: 2 st
Dagbok: 1 st
YA: 1 st

När det kommer till format, och ja även detta är rätt grovhugget, blev det så här:
Ljudbok/Radioföljetong: 44 st
Inbundet: 27 st
Pocket: 6 st
E-bok: 1 st

Jag borde nog snart börja kalla mig för boklyssnare snarare än bokläsare. :)

Bokgeografi är kul och jag lyckades faktiskt besökta alla kontinenter (utom Antarktis då) under detta år. Bokgeografi kan man räkna på många olika sätt och jag har ju bestämt mig för att räkna landet som boken utspelar sig, inte där författaren är född, och då ser det ut så här:

Norden	Afrika
Sverige: 34 st	Nigeria: 2 st
Finland: 8 st	Kenya: 1 st
Norge: 3 st	Zambia: 1 st
Europa	Oceanien
Storbritannien: 7 st	Australien: 1 st
Italien: 2 st
Frankrike: 1 st	Övrigt/svårdefinierat
Irland: 1 st	Sapmi: 1 st
Nederländerna: 1 st	Rymden: 1 st
	Italien/Somalia: 1 st
Nordamerika	Tyskland/Sverige: 1 st
USA: 5 st	Indien/Italien/Kanada: 1 st
Mellan – och sydamerika
Mexico: 1 st
Argentina: 1 st
Equador: 1 st

Men, vad har då varit extra minnesvärt eller stuckit ut från mängden av böcker? Ja, här kommer årets lista!

Årets första: Djävulsdoften av Mons Kallentoft
Årets sista: Själarnas ö av Johanna Holmström

Årets deckare/spänning: Nässelvrede av Solveig Vidarsdotter
Årets självbiografi/biografi: En droppe midnatt av Jason "Timbuktu" Diakité
Årets författare: Ian McEwan
Årets uppläsare: Odile Nunes (för uppläsningen av Ferrantes böcker)
Årets omslag: Stanna hos mig av Ayòbámi Adébayò
Årets uppstickarland: Finland (och så bra böcker det har varit!)

Årets moraliska bryderi: Domaren av Ian McEwan
Årets reality-check: Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk
Årets upp-till-kamp: Bibliotek av Ali Smith
Årets andra-världskriget: Molnfri bombnatt av Vibeka Olsson
Årets rymdäventyr: Svålhålet av Mikael Niemi
Årets sommarstugedilemma: Min bästa väns fru av Peo Bengtsson
Årets litterära vän: Ruth Galloway (i Elly Griffiths böcker)
Årets underhållning-med-twist: En framtida hemmafrus bekännelser av Elin Eldestrand
Årets eländes-elände: Nödåret av Aki Ollikainen
Årets norrlandsäventyr: Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs av Anna Holmström Degerman
Årets giftmord: Blybröllop av Sara Paborn
Årets utomeuropeiska höjdpunkt: Fiskarmännen av Chigozie Obioma
Årets oväntade löprunda: Jag sprang med kenyanerna av Abharanand Finn
Årets tantbok: Majken minröjare av Karin Brunk Holmqvist
Årets titeln-matchar-innehållet: Gränsen av Rikka Pulkkinen
Årets psykiatrianstalt: Själarnas ö av Johanna Holmström
Årets överraskande pärla: Fårdagboken av Axel Lindén

Årets bästa alla kategorier: De oroliga av Linn Ullmann

Och med detta säger jag god fortsättning på det nya året till er alla!