Jag tror att jag lite deckarmätt. Ofta när jag påbörjar en deckare så tappar jag liksom intresset snabbt. Blir rastlös och vet ju ändå att det kommer att sluta bra, så det händer att när jag kommer fram till själva upplösningen lägger jag undan boken. Så blev det med Den sista vilan. Men, kanske är det inte författaren Mats Ahlstedts fel att jag inte riktigt uppskattar Den sista vilan. Det är deckargenren och jag som behöver en paus från varandra.
För mig var det här första gången jag läser något av Ahlstedt, även om han skrivit en hel rad böcker innan. Fatima, bokens polis och huvudperson, är det därför också första gången jag möter. Hon känns som en på många sätt klassisk svensk deckarkaraktär, men hamnar hon inte lite väl ofta i farliga lägen? Det blir nästa för mycket. Bokens korta kapitel, de många olika trådarna, Fatimas (aningen ogenomtänkta) agerande - allt bidrar till ett högt tempo, men jag känner mig ändå inte fångad.
Nej, för mig var det här inte någon fullträff, men det kanske inte är Ahlstedts fel som sagt. Vill ni läsa mer om bokens handlingen, som kretsar kring morden på prostituerade kvinnor, kan ni göra det här.
(Rec.ex från Bokfabriken)
Jag läste de första delarna i hans serie om Fatima när hon var ny och jobbade ihop med en annan polis. De passade inte mig alls. Tyvärr. De utspelade ju sig i Göteborg och jag vill ju så gärna tycka om då.
SvaraRaderaVissa böcker eller bokserier kommer man bara inte överens med, men som tur är finns det ju alltid något annat man kan läsa istället. :)
RaderaAhlstedt är ju göteborgare, kul
SvaraRaderaI mig väcker det ingen särskild glädje, men så har jag ju ingen koppling till Gbg heller. :)
Radera