31 dec. 2013
kvartalsrapport oktober - december
Så här i nyårstider är det ju dags att summera hela läsåret, men det kan jag göra imorgon. Först en avslutande kvartalsrapport för att se hur det gått med läsningen under årets sista tre månader.
Så här har läsningen fördelat sig oktober - december:
Romaner: 13 st
Ungdom/YA: 1 st
Ljudböcker: 9 st
Noveller: 1 st novellsamling
Övrigt: 1 st
Det här har varit en period då jag kämpat en del med mig själv, så mycket att jag faktiskt varit sjukskriven. Jag hade under en period svårt att koncentrerar mig på att läsa så därför har det blivit ovanligt många ljudböcker. Inget jag ser som något problem. Livet går upp och ner och tack och lov finns det en bokform för det mesta.
Geografin då? Ni blir inte superförvånade om jag säger att det land är flest böcker utspelat sig är Sverige, va? :) Men, i böckernas värld är det ju lätt att transportera sig snabbt mellan länderna så jag har även hunnit med besök i Brasilien, Frankrike, Nigeria, USA, Norge, Holland, Iran, Indien, Island och Israel. Till England har jag varit på hela fem litterära besök och Mumindalen har jag också svängt förbi, om än utan att träffa muminfamiljen.
Vilka böcker har då varit bäst?
Bästa roman: Allt för din skull av Christina Stielli och Onda flickor av Alex Marwood
Bästa ungdom/YA: Läste bara en men den var riktigt bra; Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld
Bästa ljudbok: Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser
Bästa novell: Läste novellsamlingen Vänner emellan av Amos Oz och fastnade lite extra för novellen Deir Ajloun.
Bästa övrigt: Ingens mamma - tolv kvinnor om barnfrihet är en bok som fått rätt mycket uppmärksamhet och det med rätta för det finns så många olika anledningar till att välja barnfrihet och så många som tycker så mycket om detta ämne.
Imorgon funderar jag över hela läsåret och sammanställer någon forma av lässummering, men nu önskar jag er alla ett riktigt:
avslutar året med middagen
Det blev inte norskt, det blev istället en holländsk författare som fick avsluta 2013 och det visade sig dessutom vara en riktig pärla så gott lässlut på året! Middagen av Herman Koch är en sån där bok som nog gör sig bäst om man inte på förhand vet så mycket om den. På baksidan avslöjas att två bröder och deras fruar skall äta middag på en fin restaurang och att middagssamtalen inledningsvis rör sig om vardagliga och säkra ämnen för att sedan övergå till det som är den egentliga anledning till att de befinner sig på restaurangen. Deras söner har begått en fruktansvärd handling och frågan är hur långt man är beredd att gå för att skydda dem. Det räcker som info om boken, för att få veta om detaljerna mer bör man läsa.
Det är en bok som jag inledningsvis finner rätt nöjsam, inte minst för att huvudpersonen Paul, en före detta lärare, raljerar så roligt över den fina maten och på så sätt ger en känga till vår matfixerade samtid och vad vi är beredda att betala för de ödsliga vita ytorna på tallriken på finkrogar av det här slaget. Hovmästarens finger som svävar över varje ingrediens på tallriken och långrandiga presentationer av varje maträtt får mig att tänka på vissa matprogram på TV och jag kan tänka mig in i att jag, liksom Paul, skulle finna det mäkta irriterande. Hans bror, Serge, med chans att blir Hollands nästa premiärminister, verkar dock finna sig väl tillrätta även om det hela är ett högst inlärt beteende och han egentligen inte har så mycket koll som han vill påskina.
När sönernas gärning kommer på tal tätnar bokens stämning och olika synsätt, kanske rent av olika moraliska ståndpunkter, blir tydliga och det den ena parten ser som självklart är inte alls det sätt som den andra parten finner vara den bästa lösningen. Det är engagerande på sitt sätt och jag uppskattar hur Koch undanhåller viss information i bakgrundsberättelserna genom att låta Paul avslå dem som oväsentligt för oss läsare att veta. För så är det ju. Allt behöver inte sägas för att sammanhanget ändå skall framgå.
De moraliska frågorna till trots är det nog ändå Pauls cyniska kommenterar och inställning till middagens rätter som kommer stanna kvar hos mig. Kanske var det inte så det var tänkt, men jag är ju trots allt bara en jullovsledig läsare och bloggare och inte litteraturkritiker. :)
29 dec. 2013
jag ska göra dig så lycklig
Med tanke på hur mycket norska man hör här i Strömstad känns det inte mer än rätt att läsa en norsk författare, om än i svensk översättning, nu under jullovet. Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde överraskade mig positivt måste jag säga. Jag hade faktiskt inga andra förväntningar än att möjligen bli lite underhållen, men det här är inte alls någon liten nonsensbok. Snarare har Ragde verkligen ansträngt sig för att få till 60-talsmiljön med perfekta tidsmarkörer och dessutom ligger den så tidstypiska framtidstro som en ständig bakgrundsmelodi. Men det gör också tristessen, den instängda kvinnorollen, den förutsägbara mansrollen och hela synen på familj. Det allt annat än perfekta trots att det är perfekt livet borde vara för de unga familjerna i det nybyggda hyreshuset i Trondheim.
Det är en aning för lyhört i huset så de åtta familjerna hör egentligen för mycket av varandras vardagsliv. Det ger upphov till en del skvaller och vad passar bättre än att skvallra hos hemmafrun som har frisersalong i lägenheten? Eller kanske vid köksbordet. För inte är det väl alldeles normalt att det vackra kvinnan nån trappa upp städar naken? Och hon på nedre botten som ständigt städar trappan, kan hon inte lära sig att låta bli andras trappavsatser? Och ska man lägga sig i när ett barn far illa eller tiga och ge henne lite mat mellan varven? När livet hemma i lägenheten blir för trångt och instängt kan man ta sig en grogg, mitt på dagen, för mannen är ändå bortrest i affärer. Eller om man är man och bara vill ha lugn och ro så kan man sova middag och tvinga familjen att var knäpptyst, vara elak mot sina söner eller gå ner i hobbyrummet och tillverka lampskärmar. Till råga på allt finns det råttor i huset också. Kanske kan man ha ihjäl dem med gift, eller gasa ut dem? Det icke-perfekta skaver och råttorna är symbolen för en tid som kanske inte vara så lycklig som den pastellfärgade ytan och de nybonade köksgolven gav sken av.
Kanske blir detta årets sista bok. Jag ger mig nu i kast med Middagen av Herman Koch. Norskt eller holländskt - vi får se vad som avslutar året!
28 dec. 2013
eldnatt
Funderar på det gångna årets bokliga höjdpunkter och de lite mindre inspirerande lässtunderna, men medan jag gör det går det ju utmärkt att lyssna på ljudbok och den här gången bar det av till Island och en ny författarbekantskap för mig, Yrsa Sigurdardottir och även om övernaturliga inslag inte är min grej (brukar bli rädd av sånt) så tycker jag att Eldnatt var en mycket lyssningsvärd bok. Den är kanske lite lång, men det lugna tempot störde mig inte alls. Jag fann det snarare avkopplande och berättelsen med sin speciella stämning hann komma mig nära. Det ser jag som ett plus.
Berättelsen kretsar kring att advokaten Thora Gudmundsdotter får i uppdrag att försöka få ett mål omprövat där den dömde är en förståndshandikappad ung man. Han är dömd för att ha tänt eld på det sitt eget gruppboende och i branden dog fem personer. Thoras uppdragsgivare sitter på samma slutna avdelning som den dömde och är en allt annat än behaglig typ. I boken får vi möta anhöriga till såväl den dömde som till de som omkom. Alla har inte rent mjöl i påsen och det blir många trådar att nysta i för Thora och hennes man som i krisens spår blivit arbetslös och hänger med Thora för att inte bli alldeles nipprig av att sitta hemma med Thoras föräldrar som tillfälligt bor hos dem. Det finns också en parallell berättelse med en liten pojke som ser sin barnvakt trots att hon omkommit i en bilolycka ett år tidigare och mamman är också övertygad om att den döda flickans spöke ständigt finns i deras närhet. Vad de två berättelserna har med varandra att göra är länge ett mysterium.
Jag lyssnar eller läser gärna mer av Sigurdadottir för sättet hon skriver på passade mig verkligen och det där lite karga som så ofta finns med i isländska böcker är alltid lika tilltalande.
26 dec. 2013
americanah
Skulle skriva det här blogginlägget redan igår, men visste inte riktigt vad jag skulle säga om Chimamanda Ngozi Adichies Americanah, och egentligen vet jag fortfarande inte vad jag skall skriva om boken så det är varning för svamligt inlägg.
Det är uppenbart att hon i boken vill föra fram vad som närmast är ett politiskt budskap om ras och om hur man behandlas utifrån nationalitet och hudfärg, men det blir för övertydligt. Dessutom stör jag mig alldeles väldigt på att det talas om ras för det finns inga mänskliga raser, men jag är förstås medveten om att begreppet används i USA. I boken finns ett antal blogginlägg som huvudpersonen Ifemelu skriver och dessa hade jag gärna sluppit. Jag upplever dem rätt ofta som att Adichie vänder sig till mig som läsare och säger "ifall du inte förstått det av texten hittills så kommer här ett förtydligande". Boken är så ordrik och tydlig att det inte alls behövs. Det där med att den är så ordrik gör mig också trött och det här är inte en tegelsten jag snabbt slukar, utan den tröttar ut mig. Jag erkänner att jag började skumläsa under de tvåhundra sista sidorna.
Det finns delar av berättelsen jag uppskattar mer än andra. Till exempel tycker jag att scenerna i hårsalongen som utgör en slags ramberättelse är intressanta. Där möts olika människor från olika länder och där hade Adichie kunnat stanna till lite oftare och lite längre. Så mycket kulturellt och mänskligt skulle ha kunnat utspela sig medan Ifemelu får sitt hår flätat inför sin återresa till Nigeria och dessutom tycker jag att hårfrisörskorna är något av en frisk fläkt i boken eftersom de är lite lättsammare än de i övrigt rätt allvarstyngda persongalleriet.
Det här är inte första gången som Chimamanda Ngozi Adichie beskriver spänningen mellan Nigeria/Afrika och USA och hur människor förhåller sig till det i sin nya vardag i USA, men hon har gjort det bättre tidigare, inte minst i ett par av novellerna i novellsamlingen Det där som nästan kväver dig. Jag känner att jag vill att hon lämnar detta tema, eller hittar en väg genom temat. Inte för att ämnet inte är intressant, men när hon, som jag upplever att hon gör i Americanah, förutsätter att vi läsare inte förstår att det är skillnad på hur man i USA förhåller sig till afro-amerikaner och de som invandrat direkt från ett afrikanskt land, blir jag lite trött.
Nå, nu har jag ju inte alls nämnt något om Ifemelus liv och hur hon hamnade i USA. Jag har inte heller nämnt något om den andra huvudpersonen, Obinze, och hur han till slut hamnar i England. Inte heller något om deras kärlek till varandra, om deras kärlek till andra, om deras arbeten, deras vardagsslit. Inte heller något om återkomsten till Nigeria. Men, allt detta kan ni ju läsa om i boken. Om ni väljer att läsa den, vilket jag tycker att ni skall göra om ämnet intresserar er och om tjocka böcker inte skrämmer er.
(Rec.ex från Albert Bonniers Förlag)
24 dec. 2013
god jul
Så här på julaftonens morgon vill jag önskar er alla en riktigt
GOD JUL!
Hoppas ni får en lugn och skön julhelg med tid för både mat, umgänge och läsning!
GOD JUL!
Hoppas ni får en lugn och skön julhelg med tid för både mat, umgänge och läsning!
22 dec. 2013
tegelsten i juletid
Jag ska ge mig i kast med en tegelsten under jul, och det är ju alltid med ett visst motstånd som ni vet. Nu är visserligen Chimamanda Ngozi Adichie en författare jag verkligen brukar gilla, men när en inbunden bok är på 586 sidor är det ändå en tegelsten i min värld. Jag har faktiskt redan börjat och kommit strax över hundra sidor in i berättelsen. Det känns som att jag läser och läser men att allt står och stampar. Ge upp tänker jag dock inte göra, men om det fortfarande känns som om allt står och stampar vid sidan 300 kanske jag ändrar mig ...
Min julläsning blir alltså Americanah. Vad läser ni i jul?
Min julläsning blir alltså Americanah. Vad läser ni i jul?
19 dec. 2013
vårens önskelista
Vårens böcker är genomgången både en, två och tre gånger. På det stora hela tycker jag att det är en ganska blek bokutgivning som presenteras och de riktiga höjdarna tycks saknas. Först kände jag mig faktiskt lite besviken, men så kom jag på att detta (förhoppningsvis) innebär att jag kommer att hinna läsa böcker som jag inte hunnit med de senaste åren och det ser jag inte oväntat fram emot. Finns det då inga böcker som lockar mig i den efterlängtade katalogen Vårens böcker? Så klart det gör och de här står på min vårönskelista:
Swing av Bengt Ohlsson (ger honom en chans till för vem kan motstå en berättelse med en swingersklubb?)
När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka (japanernas situation i USA efter Pearl Harbour)
Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani (kvinnofängelse, mödrar, fäder, barn och älskande i Iran 1983 till 2011)
Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker (NY-advokat försvinner i Bangkok och så dyker det upp ett gammalt kärleksbrev)
Annabel av Kathleen Winter (ett barn föds med både en flickas och en pojkes könsorgan. Identitet och samhälle)
Kvinnan på övervåningen av Claire Messud (om kvinnlighet, konst och längtan efter förvandling)
Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce (år 1972 läggs två sekunder till tiden och på väg till skolan förändras allt för Byron)
Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona av Anneli Jordahl (bara titeln och författaren gör att jag vill läsa!)
Revolutionsskrivarna av Nawal el Saadawi (kvinnor från olika samhällsklasser och den egyptiska revolutionen)
Vaclav & Lena av Haley Tanner (kärlekshistoria mellan två unga invandrare i Brooklyn)
Främlingar av Adele Parks (kan den som sitter bredvid dig på planet förändra ditt liv för alltid?)
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes (ledordet är: brevväxling. Älskar sånt!)
Mirakelverkstaden av Valerie Tong Cuong (ja, här är jag såld på omslaget, jag erkänner!)
Sommaren utan regn av Maggie O´Farrell (en man går för att köpa tidningen men kommer aldrig tillbaka.)
Att vara Abbas al-Abd av Ahmad al-Aidy (Kairo och ny, ung författare. Klar jag vill läsa!)
17 dec. 2013
packar jullovsläsning
Det börjar bli dags att packa kappsäcken för att tillbringa ett par veckor hos älsklingen i Strömstad. Självklart börjar jag med det viktigaste: böckerna!
Vad tror ni om dessa som jullovsläsning?
Vad tror ni om dessa som jullovsläsning?
16 dec. 2013
viviane élisabeth fauville
Ser ni, jag läser franskt igen! Börjar komma över min rädsla för fransk litteratur och kanske att jag till och med uppskattade den franska miljön lite extra mycket efter att ha blivit så besviken på den tyska boken Upptäckten av currywursten av Uwe Timm att jag inte läste ut den.
Viviane Élisabeth Fauville är skriven av Julia Deck och jag vet inte riktigt vad jag skall säga om boken. Den gör sig nog allra bästa om man läser den själv med bar en smula guidning av baksidestexten där vi får reda på att huvudpersonen, som så klart bär samma namn som titeln, "är fyrtiotvå år gammal, hon har ett nyfött barn och hennes make har nyss lämnat dem. För några timmar sedan mördade hon sin psykoanalytiker". Detta är, mordet till trots, absolut inte en deckare utan snarare en roman om en människa vars mentala tillstånd blir allt mer förvirrat och det blir allt svårare både för Viviane och läsaren att veta vad som är verkligt och vad som är hjärnspöken.
Jag uppskattar det relativt kompakta formatet som gör berättelsen koncentrerad men samtidigt hinns händelseförloppet med utan större luckor. Språket är en annan sak som gör boken väl värd att läsa. Den pendlar i tilltal mellan du och jag och först var jag inte helt förtjust i du-tilltalet men det vinner i längden och växlandet mellan du och jag gör att man som läsare måste var en aning mer skärpt än annars. Det passade mig bra, för jag har mest lyssnat på ljudbok på sistone och kände att koncentrerad läsning var vad jag behövde.
(Rec.ex från Sekwa förlag)
titta vad jag har!
Ett efterlängtat duns på hallmattan och där låg den äntligen: Vårens böcker! Nu är det bara att bläddra och se vad bokvåren bjuder på för intresseväckande läsning. Bäst att ta fram stora tekoppen!
15 dec. 2013
bokbloggsjerka 13 - 16 december
Vilken författarduo tillhör dina favoriter? (Alternativt: finns det någon författare vars böcker du har gillat både under författarens riktiga namn såväl som dennes pseudonym)?
Det här med pseudonym intresserar mig inte alls. Jag har säkert läst böcker skrivna under pseudonym utan att jag ens vetat om det, och i de fall jag vetat om det är det inte själva pseudonymen som gör mig intresserad av boken. Gillade t ex Hans Koppels bok Vi i villa och den köpte jag alldeles ovetande om att det var en pseudonym och att Petter Lidbeck gömde sig bakom den.
Författarduo, då? Jag konsulterade min bokhylla och det är väldigt ont om böcker som är skrivna av två författare. Jag har inget emot konceptet med författarduo men många av dem finns i deckargenren och det går väldigt mycket i perioder hur mycket deckare jag läser. En deckarserie som jag följt är den om Siri Bergman som skrivs av duon Camilla Grebe och Åsa Träff. Jag har tyckt rätt bra om de böckerna så det får bli mitt svar på frågan eftersom jag säkert kommer att läsa även del fyra i serien.
13 dec. 2013
roten till det onda
'
Jag har läst ett par tre böcker av Peter Robinson tidigare och tyckt ganska bra om kommissarie Banks. Eftersom deckare lämpar sig rätt bra för ljudbokslyssning fick det bli en Robinson till. Gör ju inte så mycket om böckerna tar ett antal timmar att lyssna på när man har svårt att somna och hinner lyssna en bra stund innan John Blund dyker upp.
Det är lite charmigt med böcker som utspelar sig innan datorer och mobiltelefoner är en självklarhet. På flera ställen i Roten till det onda blir det tydligt hur nytt det datoriserade samhället fortfarande är i bokens nutid och jag ler lite igenkännande. Kanske är det avsaknaden av det digitala som ger boken ett så lugnt tempo. Visst händer det saker hela tiden och utredningen kring mordet på en ung man går framåt och ledtrådarna gör att berättelsen slingrar sig fram, men det är inte ett högt tempo, alla är inte nåbara hela tiden och jag tycker det är rätt skönt på något sätt. De nynazistiska grupperingarna som blir en viktigt del i utredningen känns också som ett typiskt inslag från 90-talet, men tyvärr är de ju fortfarande ett aktuellt tema. Det hela skall visa sig bli ett rätt känsligt fall och Banks blir avstängd mitt i alltihop i vad som mest tycks vara chefens personliga vendetta mot honom, men detta vore ju inte en kommissarie Banks-deckare om han parkerade sig i TV-soffan och gav upp. Någon som däremot ger upp är Banks fru och relationen som är dålig från första sidan tycks bara glida närmare skilsmässan för varje gång relationen får plats i boken.
På det stora hela tycker jag att detta är en helt ok deckare, varken bra eller dålig. Robinson är en skicklig författare när det gäller att bygga upp sina böcker så att både mordhistorien och privatpersonerna får plats, men det här är inte den bästa boken av honom som jag läst. Eller ja, lyssnat på.
Jag har läst ett par tre böcker av Peter Robinson tidigare och tyckt ganska bra om kommissarie Banks. Eftersom deckare lämpar sig rätt bra för ljudbokslyssning fick det bli en Robinson till. Gör ju inte så mycket om böckerna tar ett antal timmar att lyssna på när man har svårt att somna och hinner lyssna en bra stund innan John Blund dyker upp.
Det är lite charmigt med böcker som utspelar sig innan datorer och mobiltelefoner är en självklarhet. På flera ställen i Roten till det onda blir det tydligt hur nytt det datoriserade samhället fortfarande är i bokens nutid och jag ler lite igenkännande. Kanske är det avsaknaden av det digitala som ger boken ett så lugnt tempo. Visst händer det saker hela tiden och utredningen kring mordet på en ung man går framåt och ledtrådarna gör att berättelsen slingrar sig fram, men det är inte ett högt tempo, alla är inte nåbara hela tiden och jag tycker det är rätt skönt på något sätt. De nynazistiska grupperingarna som blir en viktigt del i utredningen känns också som ett typiskt inslag från 90-talet, men tyvärr är de ju fortfarande ett aktuellt tema. Det hela skall visa sig bli ett rätt känsligt fall och Banks blir avstängd mitt i alltihop i vad som mest tycks vara chefens personliga vendetta mot honom, men detta vore ju inte en kommissarie Banks-deckare om han parkerade sig i TV-soffan och gav upp. Någon som däremot ger upp är Banks fru och relationen som är dålig från första sidan tycks bara glida närmare skilsmässan för varje gång relationen får plats i boken.
På det stora hela tycker jag att detta är en helt ok deckare, varken bra eller dålig. Robinson är en skicklig författare när det gäller att bygga upp sina böcker så att både mordhistorien och privatpersonerna får plats, men det här är inte den bästa boken av honom som jag läst. Eller ja, lyssnat på.
12 dec. 2013
tävling hos boktjuven
Boktjuven firar två år och göra det genom att lotta ut ett presentkort på Adlibris. Klart man vill ta chansen att vinna det! Klicka här så kan du också vara med, men skynda för tävlingen avslutas den 15 december vid midnatt.
8 dec. 2013
ett stort steg för bloggbohemen
Jag har krupit ut ur anonymitetens skal och varit på min första bokbloggsträff. På tiden, enligt alla i min omgivning, men jag blir ju så nervös! #boblomaf syd fick mig dock att känna mig som hemma och jag är glad att jag tog tåget till Lund för en mycket trevlig fikastund på Patisseriet. Bokbyte blev det också och de här böckerna fick jag med mig hem:
6 dec. 2013
bokbloggsjerka 6 - 9 december
Efter några veckors uppehåll är det dags igen: jerka!
Vilken karaktär skulle du helst vilja möta IRL och varför?
Enligt Annika får vi tack och lov lista flera karaktärer och tur är det för jag tänker att det där med vem man vill möta beror lite på "dagsform". Just nu har jag en muminperiod och tänker att det skulle vara intressant att tillbringa några dagar med Muminmamman. Se om något av hennes tålamod och jämnmod kan smitta av sig på mig. Tror det skulle vara trevligt. Å andra sidan kanske det skulle vara mer intressant att möta någon obehaglig typ och försöka förstå sig på hen. Den första som dyker upp i mitt huvud är Dvärgen i boken med samma namn av Per Lagerkvist, men han kanske faktiskt är för ond och jag vet inte om jag skulle våga möta honom IRL. Någon lågmäld person är nog trots allt mer min stil så varför inte flanera runt i dåtidens Stockholm med Doktor Glas? Eller vore det mer givande att möta Helga Gregorius och få hennes syn på saken?
Finns det ingen mer modern karaktär jag vill träffa då? Jo, jag skulle kunna tänka mig att bekanta mig med Island med poliskommissarie Erlendur och hans kollegor som ciceroner eller besöka Nessers fiktiva stad Kymlinge och en dag svänga åt ett annat håll i korsningen tillsammans med Herr Roos.
4 dec. 2013
sent i november
Påverkad av Lundströms bokradio som i sin bokcirkel pratat om Pappan och havet och av och dagarna går ... har även jag tillbringat några timmar i Mumindalen, men utan muminfamiljen för i Sent i november har de lämnat dalen. Istället är det andra figurer kända från muminvärlden som samlas där. Alla som samlas där minns familjen och har sökt sig dit för Muminmammans trygghet eller för att tala en stund med Muminpappan, men nu när de inte är där stannar ändå Hemulen, Filifjonkan, Onkelskruttet, Mymlan och homsan Toft kvar. Det brottas lite med sina personligheter och med sina anledningar till att vara där. Filifjonkan kan inte städa längre, men lagar istället mat. Onkelskruttet saknar Muminpappan men hittar Förfadern i en skrubb. En tystlåten tröst. Toft, så försynt och ensam saknar en mamma på alla sätt och Hemulen vill ju bara var nyttig och göra saker som förbättrar Muminpappans liv.
Det är finstämt och lågmält som alltid i Tove Janssons böcker om Mumindalen. Samtidigt är det också filosofiskt och det är lätt att förstå att de olika figurerna på ett metaforiskt och filosofiskt sätt skildrar olika livserfarenheter som olika personer brottas med. Jag tycker så mycket om språket och försjunker i det vackra och lite sorgsna berättelsen, samtidigt som jag också saknar muminfamiljen precis som alla andra i boken. Jag läste böckerna när jag gick på låg- och mellanstadiet men måste säga att det är i vuxen ålder som böckerna om Mumintrollen riktigt kommer till sin rätt. De fina nyanserna går inte att uppfatta som barn och kanske måste livet få ha pågått en stund och gett oss några törnar för att Tove Jansssons allvarsamma sida skall komma till sin rätt. Jag är och förblir muminfrälst!
PS: Att låta Mark Levengood läsa böckerna om Mumintrollen är ju i det närmsta genialt och så underbart självklart!
3 dec. 2013
onda flickor
Sommaren 1986 träffas två flickor som bor i samma lilla samhälle. Den ena kommer från en ökänd problemfamilj och den andra från en mycket välbeställd familj. De har aldrig tidigare umgåtts och denna sommardag är också deras enda dag som vänner. Motvilligt kommer de två flickorna att bli barnvakter för en fyraårig flicka och de skall båda hamna i fängelse för mord på denna fyraåring. Tjugofem år senare, med nya identiteter och omvända levnadsförhållanden träffas de igen till följd av ett nytt mord. Ett mord i en engelsk badort där den ena av dem, Amber, bor och arbetar sedan några år tillbaka. Den andra, Kirsty, åker till badorten för att i sin roll som frilansande journalist skriva om det som händer.
Mordet i nutid har sin funktion och den driver berättelsen framåt och komplicerar handlingen och relationerna i boken, men detta är främst en berättelse om Amber och Kirsty och om att leva ett liv där så mycket måste vara en hemlighet för de som står dem nära. Att de två träffats igen är otänkbart och helt emot alla regler. Ingen av dem är heller intresserad av att ha någon kontakt, men omständigheterna vill annat. Även mordet de båda dömdes för som flickor skall visa sig var något mer betydligt mer nyanserat än en rent sadistisk handling där barn dödar barn.
Det finns helt enkelt så mycket att tänka på och fundera kring efter att man läst Onda flickor. Det här en kriminalroman som sticker ut och ger mersmak. Det passar mig att det inte är första boken i en kommande serie om någon kommissarie utan en fristående roman med ett stort egenvärde. Jag hoppas att många kommer att läsa boken och jag hoppas på fler böcker av Alex Marwood. Det här är helt enkelt en bok ni inte vill missa om ni gillar kriminalromaner!
(Rec.ex från Excess)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)