sent i november

Påverkad av Lundströms bokradio som i sin bokcirkel pratat om Pappan och havet och av och dagarna går ... har även jag tillbringat några timmar i Mumindalen, men utan muminfamiljen för i Sent i november har de lämnat dalen. Istället är det andra figurer kända från muminvärlden som samlas där. Alla som samlas där minns familjen och har sökt sig dit för Muminmammans trygghet eller för att tala en stund med Muminpappan, men nu när de inte är där stannar ändå Hemulen, Filifjonkan, Onkelskruttet, Mymlan och homsan Toft kvar. Det brottas lite med sina personligheter och med sina anledningar till att vara där. Filifjonkan kan inte städa längre, men lagar istället mat. Onkelskruttet saknar Muminpappan men hittar Förfadern i en skrubb. En tystlåten tröst. Toft, så försynt och ensam saknar en mamma på alla sätt och Hemulen vill ju bara var nyttig och göra saker som förbättrar Muminpappans liv.

Det är finstämt och lågmält som alltid i Tove Janssons böcker om Mumindalen. Samtidigt är det också filosofiskt och det är lätt att förstå att de olika figurerna på ett metaforiskt och filosofiskt sätt skildrar olika livserfarenheter som olika personer brottas med. Jag tycker så mycket om språket och försjunker i det vackra och lite sorgsna berättelsen, samtidigt som jag också saknar muminfamiljen precis som alla andra i boken. Jag läste böckerna när jag gick på låg- och mellanstadiet men måste säga att det är i vuxen ålder som böckerna om Mumintrollen riktigt kommer till sin rätt. De fina nyanserna går inte att uppfatta som barn och kanske måste livet få ha pågått en stund och gett oss några törnar för att Tove Jansssons allvarsamma sida skall komma till sin rätt. Jag är och förblir muminfrälst!

PS: Att låta Mark Levengood läsa böckerna om Mumintrollen är ju i det närmsta genialt och så underbart självklart!